Ett lååååååångt (och trist och föga engagerande) farväl

Spontanlånade denna roman av Claes Hylinger då den stod framme i biblioteket när jag var där sist då jag fångades av det vackra stycket på baksidan- som tyvärr visade sig vara det enda bra i en annars stentrist diskbänksrealistisk skitroman. Inte min stil!

Ramberättlsen kretsar kring en författare som reser till Finland för att skriva en biografi om den finske författaren Tavaststjerna och så träffar han en gift kvinna där och blir kär i henne. Tyvärr är kärlekshistorien så trist, tråkig, grå, smutsig, deprimerande och diskbänksrealistisk att jag fan blir deprimerad av att läsa den. Min redan låga uppfattning om Finland som land har dessutom blivit ännu lägre. Tack för det Hylinger!

För att ni ska slippa göra er besvärt med denna trista roman, som den underbara vän jag är, lägger jag därför ut texten som stod på baksidan så kan ni läsa den och bespara er besväret med att läsa resten av tråkromanen:

"När hon vände ansiktet mot solne, blundade och strök tillbaka håret bakom örat, kunde jag ostört beundra henne. De höga kindknotorna, den smala näsan, de mjuka, energiska dragen...jag kunde inte beskriva henne. Hon påminde mig om de gamla stumfilmsstjärnorna som jag var så förtjust i, Buster Keatons och Chaplins motspelerskor, den sköna Mabel Normand, den söta Edna Purviance eller den oförglömliga Paulette Goddard.... Hon hade samma ansiktsform, observerade jag, som kvinnorna och änglarna på Fra Angelicos fresker - men hon var en svarthårig ängel. i mina tankar gav jag henne namnet Angelica. Hon föll uti mitt tycke. Det rådde jag inte för".