We have always lived in the castle

"Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda".

Då har det blivit dags att recensera månadens bok, Vårt hem är vårt slott (eller We have always lived in the castle som den heter på engelska) av Shirley Jackson.

Redan när jag lånade boken tyckte jag mig känna igen framsidan (mycket fin!, med en flicka och en katt som sitter vid ett trasigt fönster) och jag har vaga minnen av att ha läst den redan i 11-12-årsåldern. Var lite inne i min älska-katter-fas just då (en fas jag i och för sig kanske delvis kan sägas ha stannat i) och tror att jag lånade boken bara på grund av den fina framsidan. Det var också på grund av denna fas som jag lånade Margaret Atwoods "Kattögon" (och blev förälskad i denna underbara roman redan då) i samma ålder, men det hör ju egentligen inte hit.

I alla fall, för att gå tillbaka till månadens bok, så kommer jag ihåg att jag fascinerades av boken och dess huvudperson, Merricatt, redan då. Och vid omläsningen av boken blir jag även nu inddragen i syskonen Connie och Merricatts märkliga värld. För det är dessa två, tillsammans med farbrodern Julian, som är huvudpersonerna i boken. De är de enda som är kvar i familjen sedan resten en ödesdiger dag blev förgiftade och dog. Redan i inledningen av boken, innan man får reda på vad som egentligen hänt, märker man att allt inte står rätt till i och med att grannarna undviker, hånar och fruktar dem.

Det är främst berätterskan, Merricatt, vi får följa i boken, och det är en säregen värld som målas upp av henne, när man får följa henne i de dagliga bestyren på gården. Redan på de första sidorna står det klart att Connie aldrig lämnar hemmet. Längre än till sitt grönsaksland beger hon sig aldrig. Merricatt i sin tur blir den som får bege sig ut i världen för att skaffa sånt som den lilla familjen behöver och det är också hon som tar på sig att skydda de andra genom att gräva ned föremål som silverpengar, kulor och andra skatter som magiskt beskydd för att hålla dem alla trygga. Hon lever i sin egen lilla fanatsivärld på månen där ett mjukt porlande språk talas, där man sjunger i månljuset och där inga nyfikna grannar finns. Redan något kapitel in i boken märker man dock som läsare att nästan allt som sägs och görs i boken har en djupare innebörd och en enkel fråga som om man vill ha socker i sitt te betyder oftast mer än bara detta.

Hela tiden är man som läsare medveten om vart handlingen leder, men trots detta blir det aldrig tråkigt och känslan i boken leter sig på något sätt in och gör boken svår att lägga ifrån sig. Som det sägs i en av mina favoritfilmer; "A mood that passes through you". Ännu nu, ett antal dagar sedan boken blev utläst, kan jag känna hur stämningen i boken finns kvar. Ett bra betyg!