Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Bokmiddag: Kvinnokärlek

Fuck kvinnohat!

I mitten av november gjorde vi äntligen slag i saken och genomförde en av de bokmiddag som legat allra längst tillbaka i tiden, nämligen Alex kvinnohat-tema från mars 2013. Man kan ju säga att det kanske var på tiden.... Så här mot slutet av året när mansgrisen Trump vunnit valet mot Hillary Clinton, när sommarens nyhetsinslag handlat om sexuella trakasserier på festivaler och när det känns ganska trist att vara född till kvinna så kände vi att vi inte orkade med en middag om kvinnohat, utan bestämde oss för att ge att middagen istället skulle vara en kärleksförklaring till kvinnor dvs. oss.

Därför slutade vi tidigt från jobbet en halvtrist fredag och begav oss till Clarion hotell för massage, poolhäng och bastubad. Mycket, mycket trevligt! Egentligen skulle middagen ha avslutats på restaurang men efter 50 respektive 80 minuters massage, en lång stunds poolhäng med ett tillhörande glas vin och som avslut lite dusch och bastubad kände vi oss så möra att vi istället beställde hem lite tapas och avrundade kvällen hemma hos Stina tillsammans med hennes små bebisar.

Eftersom vi typ dog i hennes soffa blev det varken bildbevis från middagen eller på oss, så bifogar därför en bild på hur avslappnade vi var under vår gemensamma Stockholms-weekend i somras. Och böckerna då, ja vi ska väl erkänna att vi inte riktigt hade dem i färskt minne då det var mer än 3 år sedan vi läst dem, men det vi kom ihåg var den skrämmande bild de målade upp och känslan av att något måste göras. Det samhälle som framkom genom böckerna är inte ett samhälle vi känner att vi vill leva i och jag hoppas att det kommer att ske en förändring -  i mäns attityder mot kvinnor och i rättsväsendets attityd mot våldtäktsoffer.

//Sofia

Två års samlande tankar kring Scott Pilgrim och hans värld.

Nu när jag, i princip, avslutat alla sex volymer om vår hjälte från Kanada tänkte jag för en gångs skull skriva ner några tankar och liknande kring serien. Något jag tyvärr är alldeles för dålig på när det gäller övrig litteratur. Istället för anteckningar gjorda allt eftersom brukar mina hastverk till recensioner bestå av intrycket för stunden och väldigt mycket googlande.

Jag stiftade ju bekantskap med Scott Pilgrim först i filmens värld, vilket såhär i efterhand kanske inte var det smartaste. Nog för att det är en bra film som gör en svårgestaltad historia mer än rättvisa, men jämfört med serien så väcker filmen en del frustration.

Scott Pilgrim är vår hjälte. Han är verkligen inte ofelbar men jag blir ändå frustrerad över seriens snedvridna kvinnosyn. Knives Chau, Scotts före detta flickvän bli besatt av honom och det värsta de gjort har varit hålla handen, hela serien igenom blir hon utskrattad och fungerar som ett skämt för Scott och hans gäng. Trots att hon växer under seriens gång blir hon aldrig tagen på allvar av andra än Young Neil. Till och med i ett förhållande med en 17-åring ser Scott sig själv som ett offer för omständigheter och tycker synd om sig själv, trots att han självmant valt att dejta Knives som han okänsligt dumpar för att få chans på Ramona, bilden av en manic Pixie Dreamgirl come to life.

Det är först i bok nummer tre som vi stöter på ett av Ramonas ex hon förmodligen varit intim med. Kalla mig galen, men jag tycker inte att Matthew Patel kan räknas som ett ex. Allt de gjorde var slåss mot andra elever och hålla handeln. Samma sak med Lucas Lee. Om de ändå räknas som ex, hur ointim räcker det att en är i Scotts värld för att vara ihop?
Ingen av Scotts tidiga förhållanden ställs inför samma hårda dom.

Hur som helst är det en rolig och intressant värld som O'Malley bygger upp. Hur praktiskt hade det inte varit att bo i en värld med Save-points. En plats att börja om på om livet inte riktigt gick som en ville, eller om en dör i en fight mot en konkurrent. Att någon älskar en så mycket att de slår en krater i månen åt en. Om veganer hade superkrafter och musik verkligen kunde blåsa taket av byggnader.

Framför allt känns det som en läser om sina vänner. Karaktärerna, hur felbara de än är, går på ett eller annat sätt att relatera till och särskilt volym fem är inte bara rolig utan känslomässig. Som med så många andra cast ensembles vågar jag dock påstå att vår hjälte, Scott Pilgrim, är en av de mindre intressanta karaktärerna. Visst har han personlighet, om än en gnällig och självuppoffrande sådan, men han lever i en värld befolkad av människor som själva bär på historier, många intressantare än Pilgrims. Å andra sidan kanske Scotts brist på personlighet kan jämföras med Dorothys i Trollkarlen från Oz? Precis som Dorothy i sin berättelse är Scott läsaren/betraktarens väg in i samhället och en blank huvudkaraktär är ett måste? dock skulle jag inte påstå att Scott, till skillnad från Dorothy varken är en passiv karaktär eller en katalysator. Visst är han en aktiv karaktär, men mycket i serien sker utan hans inblandning och Scott är själv kapabel till att fatta beslut och utföra handlingar, även om det bär honom emot. Eller kanske vi kan dra det ännu längre och påstå att för oss, den generation serien främst avspeglar, är Scott Pilgrim inte dem hjälte vi vill ha utan den hjälte vi förtjänar, en hjälte vi behöver just nu? En hjälte vars bleka personlighet fungerar som en spegel, inte för de andra karaktärerna, utan för oss, betraktarna. En reflektion på oss, generation X och Y?


Då en film bara kan ta upp så mycket finns det mängder av sidohistorier och material som redigeras bort. Både på gott och ont. Dessutom är många av striderna uppbyggda på sånt sätt att de hade varit omöjliga att filma om de lämnats så som i serien. Kanske serien hade gynnats av en TV-serie istället för en film? Att via ett längre medium på riktigt kunna utforska seriens alla sidohistorier och karaktärer, såsom Kim Pine, en karaktär jag gärna sett mer av då hennes historia om kärlek och sårbarhet är minst lika intressant som Scotts. Eller kanske en serie på youtube hade varit mer passande? Gärna producerad av Rocket Jump, som med Video Game Highschool visade att de definitivt har vad som krävs för att ta sig an O'Malleys värld.

Antar att en får se filmen som en version av historien om Scott och hans vänner, precis som TV-serien Sherlock bara är en version av berättelsen om Sherlock och inte den definitiva.

Uppdatering Boktriangeln.

För kännedom:

 - Misstänker att det gamla numret, Sofias gamla, inte gäller längre. Så jag satte dit mitt eget. Började störa mig på att se den rutan vid inloggning. 

Säg till om det var dumt så tar jag bort mitt nummer och vi fortsätter som förut.

- Då det tillkommit nya, semi regelbundna läsare, kanske varsitt presentationsilägg vore trevligt? Avslöja hur lite eller mycket en vill om sig själv och sina läsvanor?

- Då uttrycket triangel börjar rimma allt mer illa, kanske vi kunde byta namna på bloggen till boktriaden?
En triangel består ju utav tre hörn som aldrig möts, där bara två hörn kan sammarbeta direkt. en triad däremot är en samansatt enhet utan inbördes hierarki?
Vad tycker ni?

//

Alex

I want a Dyke for president.

Tänka sig, två dikter på samma månad, är inte bloggens vägar outgrundliga? Med tanke på hur det amerikanska presidentvalet gick tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att bloggen uppmärksammar Zoe Leonards verk I want a dyke for president. Ett verk som uppmärksammades allt mer i sociala media ju längre presidentvalskampanjen fortskred. Mestadels i form av artisten Mykki Blancos performance, regisserat av Adinah Dancyger för magasinet Dazed and Confused. Många skulle nog säga att videon är en uppläsning snarare än ett performance, men med tanke på att verket inte bara läses upp utan upplevs hävdar jag ändå att det handlar om performance art. 


Verket skrevs 1992 och uttrycker en ilska som är lika aktuell idag som för 24 år sedan. 

I want a Dyke for president. Performance av; Mykki Blanco;

Everybody knows

I framtiden kommer nog 2016 att bli känt som året då många legendarer dog, världen blev hårdare och mörkret tog ett fastare grepp om tillvaron. Det är sorgligt, ett år när så många välkända personer vandrat vidare. I all sorg måste jag ändå ställa frågan; är 2016 förbannat eller har det alltid varit såhär men vi lägger märke till det först nu för att det drabbar vår kontext? Jag går igenom listor, noterar ålder och dödsorsak. Många välkända människor har dött i år, men en stor del av dem var också gamla, inte för att det gör den kollektiva sorgen lättare att bära, men inte ens legendarer är undantagna åldrandets förfall när kroppen närmar sig 80 år. Är det okänsligt av mig att tänka så? Att försöka distansera mig från vår kollektiva sorg?

Av vikt för vår triangel är dock Leonard Cohen vars bortgång skedde för några dagar sedan. 
Gissningsvis kommer jag om ett tag att lägga upp ett författarporträtt med tankar och liknande kring Cohens poesi och inflytande. Men just nu får det räcka med månadens dikt. Everybody Knows, en dikt som blivit allt mer aktuell ju mörkare och kallare världen blivit. Jag har tagit mig friheten att markera textraden som varit mest synlig på sociala media efter USA:s presidentval. 

Everybody knows

Everybody knows that the dice are loaded

Everybody rolls with their fingers crossed

Everybody knows that the war is over

Everybody knows the good guys lost

Everybody knows the fight was fixed

The poor stay poor, the rich get rich

That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking

Everybody knows that the captain lied

Everybody got this broken feeling

Like their father or their dog just died

Everybody talking to their pockets

Everybody wants a box of chocolates

And a long stem rose

Everybody knows

Everybody knows that you love me baby

Everybody knows that you really do

Everybody knows that you've been faithful

Ah give or take a night or two

Everybody knows you've been discreet

But there were so many people you just had to meet

Without your clothes

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

And everybody knows that it's now or never

Everybody knows that it's me or you

And everybody knows that you live forever

Ah when you've done a line or two

Everybody knows the deal is rotten

Old Black Joe's still pickin' cotton

For your ribbons and bows

And everybody knows

And everybody knows that the Plague is coming

Everybody knows that it's moving fast

Everybody knows that the naked man and woman

Are just a shining artifact of the past

Everybody knows the scene is dead

But there's gonna be a meter on your bed

That will discloseWhat everybody knows

And everybody knows that you're in trouble

Everybody knows what you've been through

From the bloody cross on top of Calvary

To the beach of Malibu

Everybody knows it's coming apart

Take one last look at this Sacred HeartBefore it blows

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Oh everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Everybody knows

(Leonard Cohen 1988).

Månadstema november: Svetlana Aleksijevitj vs Alexander Solsjenitsyn

Från: http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/17621176/800/normal/99a7e72d8b811/aleksi_portr%C3%A4tt.jpg

Så har det blivit dags för mitt sista tema för året och det känns ganska passande med att det blir 2015 års nobelpristagare i litteratur som får den äran att avsluta, nämligen den vitryska Svetlana Aleksijevitj som fick nobelpriset med motiveringen: "för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid"

Från: http://www.texemarrs.com/images/solzhenitsyn_2000.jpg

Då det inte finns någon mer vitrysk författare som vunnit priset kommer hon att möta ryssen Alexander Solsjenitsyn. Han i sin tur blev tilldelad priset ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”

Det är bara att konstatera att det blir ett ganska tungt månadstema där Aleksijevitj ägnat sitt författarskap åt så kallade dokumentärromaner där samtal med många olika människor ger vanliga människor en röst. Det är första delen i hennes svit dokumentärromaner för "Utopins röster – Historien om den röda människan" som vi kommer att läsa: Kriget har inget kvinnligt ansikte. I boken berättar kvinnor om sin tid i Röda armen under andra världskriget. I övriga delar av verket får barnen, soldater och soldatmödrar komma till tals i De sista vittnena och Zinkpojkar.

Vidare ska vi ta oss ann Solsjenitsyns Den första kretsen. Romanen handlar om fångarna i fånglägret Marfino där många av fångarna är tekniker eller akademiker och har mer drägliga förhållanden än i andra fångläger. Fångarna arbetar på olika tekniska projekt för att hjälpa statens säkerhetstjänst och titeln anspelar på  helvetets första krets (i Dantes Den gudomliga komedin) där grekiska filosofer lever i relativ frihet i helvetet.

Ja, det blir ingen lättsam novembermånad som ni ser....

// Sofia

Staden som slutade andas av Kenneth J Harvey

När jag lånade denna hade jag hoppats på en riktig ryslig berättelse då baksidetexten utlovande en spökhistoria i en stad där människorna plötsligt glömmer bort hur man andas. Tyvärr är den varken speciellt läskig eller speciellt bra vilket är synd med tanke på att idén bakom känns ganska intressant. Det kändes lite snoppet när jag efter ett antal sidor insåg att det inte alls var vad jag hade hoppats på, lite som att tro sig låna en rolig komedi och komma hem med en Troma-porris – inte för att jag skulle ha någon egen insikt i detta dock ;-).

Det roligaste i boken (fast det är nog kanske inte direkt tänkta att vara roligt, utan snarare lite småcreepy) är när historiens huvudperson Jospeh Blackwood goes bananas Elfriede Jelinek-style, eller vad säger ni om följande stycke där han socialiserar med sin före detta fru; ”Joseph såg på Kim och funderade på att knäcka nacken på henne, drämma till henne i bakhuvudet med en tvåtumsbräda. Svänga bakåt och ... PANG! Den rekylhandlingen skulle få honom att må bättre. Eller han kunde kanske kväva henne, få ner henne på marken medan hennes armar piskade mot honom, hennes skjorta redan trasig och full av maskar, och slå in skallen på henne med en sten. Det skulle få henne att visa sitt rätta ansikte. Den barnlösa horan”. Osv osv.

Resten av boken känns tyvärr mer som en historia ni vet från en sådan där småputtrig historisk roman, så de Jelinska styckena livar givetvis upp även om de känns aningen missplacerade. Ska ni läsa något läskigt rekommenderar jag varmt något annat, men är ni istället lite sugna på litteratur i stil med (välskriven) mysrysarkvalitet kanske detta är något för er. Me? Jag föredrar däremot mina Mysrysare så sjaskiga och usla som möjligt, ju sämre desto bättre kan man säga J.

// Sofia

Månadens dikt; To The River, by Jessica Paige Wick

Den tredje november hade Humbert & Hugo namnsdag. Namn som bärs av två jobbiga karlar som är aktuella för boktriangeln, Humbert, berättaren och kåtbocken i Nabokovs Lolita. han som inte bara berövar henne barndomen utan även en röst och ett egenvärde som annat än en kuriosa, för alltid dömd att bli misstolkad av omvärlden.

Det andra namnet, Hugo, bärs av den självupptagne Hugo Rask. typexemplet för en vit, medelålders cis-man som mött få motgångar och enligt sig själv har tolkningsföreträde i allt. Som på ett psudo-intellektuellt sätt hanterar sin egentligt dåliga självkänsla genom att omge sig med idel nickedockor. En pompös person som vill bli dyrkad, men aldrig ifrågasatt. Likt en orubblig sten i en flod står han i Stockholms kulturkrets och förväntar sig att vattnet ska rinna runt honom, för Hugo Rask ska inte behöva flytta sig, för alla borde veta att jorden snurrar kring Roy Anderssons axel...

Efter den utläggningen är det dock dags att försöka återknyta till månadens dikt...
För något år sedan läste jag ut Sara Stridsbergs Darling River. En bok och ett författarskap jag önskar att jag kunde älska mer än jag gör. För vem, särskilt inte i vår triangel, vill inte hylla Stridsberg? Dock menar jag inte att boken icke var minnesvärd, för det var den. Ett år efter läsningen dyker fortfarande textfragment upp i minnet. Särskilt pockar den sorgliga, groteska, Lo på att få sin historia ihågkommen. Då inte mycket fakta går att finna, vare sig om dikten eller poeten vet jag inte säkert om Stridsberg läst To The River, men nog skulle en kunna tro att dikten är en del i berättelsen om Lo?

To The River
(for CSE Cooney)

He said come to the river,
the wet, wild water that is black as a mirror
with nothing to show.
He said come to the river,
the dirt-dank river, by the dew-spangled banks
of the murmur and flow.
He said come to the river.
And I came to the river.
I came to the river, with a ribbon in my hair,
with a tune on my tongue,
with a name that he gave,
with my red shoes tied,
with my milk and my bread,
with a stone in my pocket,
with my heart, not my head,
with my knee-socks high,
and my bed unmade.
He said take your red shoes off,
leave your buttons undone.
And he kissed me by the river
until there was blood.
And the river took my ribbon,
which fled the current like a snake.
And the river took my tongue,
and the river took my name.
He took from me the tune I knew;
And the river made my bed.
He said come to the river,
the wet, wild water that is cold as a hand
with no blood to warm.
So I came to the river,
and I stay by the river, by the silt-silked shore,
by the stone that I slipped on,
by the fern-beds so dark,
by the buried red shoe,
by the salt stain I made,
near the road that I left
that leads to my bed.
And I know I am dead but I still cannot rest.
And I'm hideous and hair-thatched
because I must be trash
for him to throw me to the river
like a used cigarette.
Fish have skimmed flesh from my jaw;
they've nibbled with sharp teeth.
My finger-bones lie tangled, far
away from here, my ankle bones
are further still, my smashed hips
are the dirt . . .
He said come to the river
so I stay by the river, by the sopping wet earth,
yes, come to the river, boys,
with no ferns in your hair,
come to the river, please,
and warm my bed. 

by Jessica Paige Wick

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

En halv gul sol handlar om tiden kring framväxandet av Biafra, sett genom två tvillingar - Olanna och Kainene och deras män. Där Olanna tvivlar på sig själv och söker omgivningens godkännande är Kainene hård och sammanbiten och bestämmer sig för att bli affärskvinna liksom deras far. Också om man ser till familjebilden väljer de olika, där Kainene blir tillsammans med engelsmannen Richard och Olanna vill bilda familj med Odenigbo, en politiskt engagerad revolutionär. Det är alltså dessa familjers liv som låter oss följa en till en början priviligerad tillvaro med tjänare, stora villor och ett bekymmerslöst liv med vänner, samtal och god mat. Men gradvis uppstår svåra tider i Nigeria och då en hatisk stämning piskas upp mot de som tillhör igobofolket, vilket tvillingarna gör, beslutar de sig för att stödja kampen om ett självständigt Biafra.

Medan Olanna och Odenigbo tvingas flytta till ett ghettoliknande samhälle och kämpa bara för att få mat till dagen lever Kainene länge ett mer priviligerat liv som affärskvinna, men båda systrarna kommer att få kämpa då situationen ständigt blir värre och kampen för Biafra bara blir värre och värre.

Det är en kraftfullt berättad historia och även om den är skriven för att skildra ett historiskt skeende, Biafrakriget, är den uppbyggd genom att skildra historien för två familjer och det är just familjerelationerna och vad som sker mellan individerna i dem i svåra situationer som gör boken så drabbande. För det är en bitvis riktigt hemsk historia, och tyvärr är det just dessa episoder som inte riktigt vill blekna efter att boken är utläst. Som den om kvinnan på tåget som i en stor kruka förvarar sitt döda barn och annat hemskt som händer i krig.

Men trots episoder som dessa är det aldrig hjältar vs skurkar, utan samtliga karaktärer framställs med både goda och onda sidor; de är vanligtvis mer eller mindre godhjärtade människor som är svaga och osäkra och allt igenom mänskliga som som tvingas in i situationer där det inte alltid är rätt att väja de rätta.

// Sofia

Bokduell 3

Äntligen har Alice Munros novellsamling blivit utläst så att bokduell nummer tre kan presenteras; Alice Munro vs Saul Bellow. Att det dröjt så länge beror på att det var lång väntetid på hennes novellsamling, vilket kanske inte var så oväntat då hon vann nobelpriset i litteratur 2013. Novellerna var boktemat för november månad och var årets sista nobelpristagar-tema. Nu är det bara maj månads tema kvar att duellera, där Doris Lessing möter Rudyard Kipling och jag måste erkänna att orsaken är att jag ännu inte läst Kiplings två noveller. Men det kommer, I promise!

Vi börjar med en recension av  Saul Bellows novellsamling Mosbys memoarer och andra noveller. Jag måste medge att novellsamlingen var betydligt bättre än väntat, men då mina förväntningar på Saul Bellow var riktigt, riktigt låga kanske det inte säger jättemycket. Och missförstå mig rätt, för samlingen noveller är på inget sätt några av de bättre i sitt slag jag läst och jag föredrar alla gånger novellberättare som Oates och Munroe framför Bellow.

Det positiva jag har att säga om de sex novellerna i samlingen är att de är väldigt välskrivna, så välskrivna faktiskt att det är ganska roande läsning även om handlingen i dem inte är direkt något som tilltalar mig som läsare. De känns dessutom verklighetstrogna och är bitvis riktigt engagerande.

Men så till det negativa. Novellerna är utgivna mellan åren 1951-1968 och det märks verkligen då så gott som samtliga känns gammalmodiga och åldersstigna, vilket nog kan ha att göra med temat på novellerna – för det är mycket en skildring av denna tid med tidstypiska könsroller och händelser. Fokuserar man som Munroe gör, mer på känslor och inre skeenden hade novellerna nog åldrats med mer värdighet och blivit mer allmängiltiga.

Novellen som gett namnet till samlingen var nog min minsta favorit, kul då att någon tagit sig tid att klottra ner lite reflektioner kring novellen så att jag själv slipper göra det.

Novellerna utspelar sig annars på vitt skilda platser och om man ska säga vad de har gemensamt kan man nog kanske säga att inget blir som man tänkt sig för de människor som befolkar hans noveller. En gammal kvinna i ”Att lämna det gula huset” inser attlivet på något sätt har sprungit henne förbi medan de andra huvudpersonerna i ”Jag söker mr Green” och ”Gonzagamanuskripten” båda söker efter olika saker, men i olika grad en jakt som får sägas betecknas av misslyckande.

Det blir en blandad kritik för Saull Bellow med andra ors och tyvärr får detta även sägas om Munros novellsamling Kärlek, vänskap, hat. Det är en novellsamling med nio olika noveller som alla har kvinnor i huvudrollerna, kvinnor som på olika sätt upplever kärleken, men oftast inte lever i inte helt lyckliga, utan till och med i riktigt olyckliga, relationer. De flesta novellerna har förändring som tema, ofta på kvinnans eget initiativ men även på grund av orsaker som sjukdom och död. Vanligen är det händelser i det föregångna som våra huvudpersoner minns tillbaka på och som sammantvinnas med nutiden, som i novellen där en nyskild kvinna träffar sin barndoms förälskelse. Större delen av novellerna har en känsla av sorg i berättandet, och även kanske lite bitterhet, men vem kan inte känna det när vi ser tillbaka på vad som har varit eller vad som hade kunnat vara?

Tyvärr föll mig inte denna novellsamling i smaken på samma sätt som tidigare jag läst. Jag tyckte helt enkelt att novellerna var svaga för att vara skrivna av Munro och flera av dem har jag redan helt glömt bort trots att det inte var längesedan som jag läste ut novellsamlingen. Däremot står några av novellerna ut och gör att jag kommer ihåg varför jag tycker så mycket om flertalet av hennes noveller och som gör det självklart att hon blev fjolårets vinnare av nobelpriset i litteratur.

En av mina favoriter är berättelsen om en cancersjuk kvinna som blir hemskjutsad av en ung man. Man undrar om hon kommer att komma hem till slut eller vad som egentligen kommer att hända och just när man tror att man fått grepp om historien svänger det igen. Just detta är kännetecknande för de flesta noveller i samlingen, för att inte tala om titelnovellen ”Kärlek, vänskap, hat” som handlar om en hushållerska som rymmer sin kos för att möta upp en man hon brevväxlat med. Eller har hon det? Inget verkar vara som man tror att det är i novellen och slutet är mer än överraskande.

Jag tror att det är just detta jag gillar med Munro, att just när man tror att man vet var man har henne gör hon en nittiogradig vändning och allt ställs på ända. 

Sammanfattat kan man säga att Alice Munro är en självklar vinnare i novemners månadsduell.

Ställningen är därför 2-1 till våra kvinnliga författare, så nästa recension kommer att avgöra om kvinnorna vinner 2013 års bokduell eller om det kommer att bli lika. Mycket spännande, mycket spännande!

// Sofia