Lysande inledningar

Inledningar som har något visst har diskuterats vid några tillfällen här på bloggen, och vi har fått ta del av flera lysande inledningar under våra månadsteman. De som jag först kommer att tänka på är (förstås) Nabokovs Lolita, Shirley Jacksons Vårt hem är vårt slott och den underbara inledningen av Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Sedan måste väl även Isherwoods klassiska inledning till Farväl till Berlin nämnas, där han jämför sig själv med en kamera även om den inte tillhör en av mina personliga favoriter.

Här kommer några av mina favoritinledningar från vår boktriangeltid

BONJOUR TRISTESSE - Francoise Sagan
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.

LOLITA - Vladimir Nabokov
Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

VÅRT HEM ÄR VÅRT SLOTT - Shirley Jackson
Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda.

THE MEMBER OF THE WEDDING - Carson McCullers
"It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world. Frankie had become an unjoined person who hung around in doorways, and she was afraid."

ÄLSKAREN - Marguerite Duras
"Very early in my life it was too late. At eighteen it was already too late. I aged. This aging was brutal. It spread over my features, one by one. I saw this aging of my face with the same sort of interest I might have taken, for example, in the reading of a book. That new face, I kept it. It's kept the same contours, but it's like it is destroyed. I have a destroyed face."

I lördagens DN finns en artikel som behandlar just romaners inledningar, men mer med betoning på den allra första meningen. I Sverige har vi tydligen en tradition att prata väder även här. Ganska kul artikel även om jag inte tyckte att någon av förstameningarna som tas upp var direkt lysande. Kommer ni på några bättre kanske?

Jag tycker att flera av de ovan nämnda inledningarna fungerar även om man bara ser till första meningen. ”Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld”, ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg” och "Very early in my life it was too late" får i alla fall mig att vilja läsa vidare.

En annan förstamening som lätt platsar är den från Lustans lagar av Bret Easton Ellis, och ja, det är bara en mening alltså: ”...and it's a story that might bore you but you don't have to listen, she told me, because she always knew it was going to be like that, and it was, she thinks, her first year, or actually weekend, really a Friday, in September, at Camden, and this was three or four years ago, and she got so drunk that she ended up in bed, lost her virginity (late, she was eighteen) in Lorna Slavin's room, because she was a Freshman and had a roommate and Lorna was, she remembers, a Senior or Junior and usually somestimes at her boyfriend's place off-campus, to who she thought was a Sophomore Ceramics major but who was actually either some guy from N.Y.U., a film student, and up in New Hampshire just for The Dressed to Get Screwed party, or a townie.”

Stina

En film att se fram emot?

Ryktet går att Vårt hem är vårt slott är på väg att bli film och att det är Michael Douglas produktionsbolag som fått upp ögonen för Shirley Jacksons historia.

Om det är mer än rykten och löst internetskvaller kan jag inte svara på, men vad jag lyckats snappa upp är i alla fall följande: Michael Douglas är tänkt att spela fadern, Connie av Rachel McAdams (som vi känner igen från Scream 3 där hon spelade den hysteriskt roliga Gael Weathers-kopian) och Merricat av Saoirse Ronin (som spelade med i Försoning och Flickan från ovan). Vem som ska regissera är dock ännu inte bestämt.

Kul i varje fall, hoppas bara att projektet överlever planeringsstadiet.

Stina

Vårt hem är vårt slott!

Äntligen hade det blivit dags för en efterlängtad bokmiddag igen, nämligen Shirley Jacksons "Vårt hem är vårt slott", eller som den heter på engelska "We have always lived in the castle". Passande nog hade vi dagen innan middagen bestämt att ge oss ut hela kollektivet för att plocka svamp och bär. Därför blev det, i alla fall delvis, hemplockade björnbär till efterrätt. Mums! Med mycket socker på givetvis..... Som vi sa under kvällen; det här är inte en kväll där socker är optional!




Eftersom det var jag (Sofia) som stod för bokmiddagen den här gången tog jag på mig rollen av Connie och lagade all mat inför middagen. Stina, eller Merricatt, var vänlig nog att påpeka att lammsteken var riktigt god med tanke på att en vegetarian tillagat den.





Middagen som lagades var självklart just den ödesdigra middag då alla utom 3 medlemmar av familjen Blackwood blev förgiftade och dog. Huvudrätten var således lammstek med mintgele (som en liten eftergift till Merrciatts favoritsvamp serveradas den med ugnsstekta champinjoner.... eller var det nu champinjoner???), ugnsbakad potatis, sallad och ärtor. Till maten serverades ett gott rödvin för att lugna allas nerver.




Till efterrätt serverades självklart björnbär med socker. Och vi måste ha varit ovanligt lyckligt lottade då samtliga närvarande vid middagen fortfarande inte uppvisar några förgiftningssymptom!


Som avslutning på kvällen blev det till sist te (med socker såklart!) och romkaka, som en liten efterapning av Connies "te-party", där just romkaka och te serverades och där Merricatt inte kunde låta bli att tracka gästerna och erbjuda dem socker till sitt te.






För att slutligen göra kvällen komplett bestämde vi oss för att vi borde beskydda oss och vårt hus genom att gräva ned beskyddande skatter i varje hörn av tomten. Men det kunde inte vara vilken skatt som helst utan det skulle vara något som hade emotionellt värde. Stina valde därför att gräva ned ett smycke hon köpte på sin allra första medeltidsmarknad, medan jag grävde ned den spådoms-svala jag fick av Stina precis innan jag gifte mig. Sebbe slutligen bestämde sig för att gräva ned sin rubiks kub för blonda. Om du läser det här Johan; han gjorde det för laget!!!

Sammantaget var det en mycket trevlig kväll och för en gångs skull hade Sebbe mycket att bidra till i konversationen; som att Jackson dog 1965, att Merricatt valts till den 70:e bästa karaktären i en fiktiv bok och att man faktiskt gjorde en pjäs av boken 1966. Anledningen till att jag kommer ihåg detta är att jag sitter här med hans fusklapp framför mig...;). Förutom detta pratade vi faktiskt mer om författaren än om boken i sig, som att hon led av klaustrofobi och verkade ha en något osund realation till mat.

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?

Precis som Bonjour Tristesse som jag skrev om i min förra recension är det här en bok med en alldeles speciell inledning. De första meningarna i Vårt hem är vårt slott fångar in en, och inledningen slår också an tonen för resten av boken.

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead.

Det är en annorlunda berättelse, och man kan efter att ha läst denna roman förstå varför Shirley Jackson var en sådant populär författare under sin livstid och varför hennes böcker återigen börjar röna uppmärksamhet. Efter att tidigare ha läst Hemsökelsen måste jag säga att detta var det sista jag förväntade mig av Jackson. Medan den förra romanen var sövande, tråkig, trist och komplett humorlös (bortsett från slutet) är denna historia livfull, udda och fylld med underliga små detaljer och ritualer från de inblandades vardagsliv. Den rymmer också en slags mörk underfundig humor.

Redan i och med de första raderna inser man att huvudpersonerna i boken inte är några vanliga Smiths eller Jones. Ganska snart förstår man också att något hänt, något som gör att folket i byn helst håller sig på avstånd från dem. De utgör en slags familj, men långt ifrån en ordinär sådan. Det är Merricat som verkar långt yngre än sina arton år, det är den äldre systern Constance som numera aldrig lämnar huset och slutligen är det den förvirrade farbror Julian. De tre utgör resterna av familjen Blackwood, klanen som alltid levt i sitt slott. Resten av familjen har alla dött av förgiftning efter en familjemiddag sex år tidigare, en middag som Constance serverade...

Trots de mystiska omständigheterna kring den övriga familjens bortfall existerar de överlevande i en slags harmonisk självvald isolation. Enda smolket i bägaren är när Merricat måste ge sig iväg till byn för att skaffa förnödenheter. Hon är den enda av dem som nånsin lämnar huset, och bara två dagar varje vecka, dagar hon verkligen inte ser fram emot. Väl i byn får hon så ut med bybornas blickar och gliringar. Barnen roar sig med att ropa elakheter efter henne, som följande ramsa:

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh, no, said Merricat, you'll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Systrarnas relation beskrivs fint. Det är en tillvaro där Constance fått ge upp allt men ändå inte viker från sin systers sida. De båda är bundna till varandra på gott och ont och de är varandras hela värld. För vad vore Merricat utan sin Constance? Och Constance utan sin Merricat?

Det är en vacker saga vi får ta del av i den här boken. Vacker och fruktansvärd.

Stina

En hemskt tråkig hemsökelse

Ja då var det dags för mig att publicera recensionen av månadsboken för skräcktemat, Hemsökelsen av Shirley Jackson. A little late I know, men bättre sent än aldrig. Det är inte bara min bokhög som växer lavinartat här hemma nämligen utan också mängden böcker som väntar på att recenseras här på bloggen. Så mycket att göra och så lite tid, ja ni vet...

Dessutom är det en bok som i mitt tycke knappast förtjänar en recension då absolut ingenting hände i hela boken. Den utspelar sig i det hemsökta huset Hill House dit vetenskapsmannen Dr Montague anländer för att få bevis för det övernaturliga. Tillsammans med en grupp människor som alla tidigare varit med om övernaturliga händelser ska han försöka locka fram det som hemsöker huset.

Det går väl sådär skulle jag säga. Det är lite knackningar i väggarna men that´s it. Man väntade på ett crescendo som aldrig kom. Det skulle vara en ruskig skräckberättelse om jag förstått det hela rätt, dessutom en som blivit filmatiserad flera gånger, så man hade ju vissa förväntningar. Jag förväntade mig nervbitande spänning och kalla kårar längs ryggraden, but no siree! Jag hör ändå till dem som uppskattar när en skräckförfattare vet att hålla inne med detaljerna och mer låta ana än få beskrivet vad som döljer sig i skuggorna. Det blir alltid sjukt mycket läskigare när ens egen fantasi får fylla i resten. Men här blir det bara löjligt, min fantasi kan bara do so much. Man måste ju få något att bygga på.

Sammantaget kan man säga att hela boken var ett enda stort antiklimax. Inte förrän på sista sidan hettade det till, men det var too little too late och hjälpte inte till att rädda upp läsningen nämnvärt. Jag kan ju medge att det var ett oväntat och överraskande slut men som helhet ger jag ändå boken bottenbetyg. Det kändes som ett slöseri med tid. Läs hellre något annat av samma författarinna men hoppa Hemsökelsen, i alla fall om ni förväntar er gastkramande spänning. Den var inte hemsk överhuvudtaget, bara hemskt tråkig.

Stina