Lysande inledningar

Inledningar som har något visst har diskuterats vid några tillfällen här på bloggen, och vi har fått ta del av flera lysande inledningar under våra månadsteman. De som jag först kommer att tänka på är (förstås) Nabokovs Lolita, Shirley Jacksons Vårt hem är vårt slott och den underbara inledningen av Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Sedan måste väl även Isherwoods klassiska inledning till Farväl till Berlin nämnas, där han jämför sig själv med en kamera även om den inte tillhör en av mina personliga favoriter.

Här kommer några av mina favoritinledningar från vår boktriangeltid

BONJOUR TRISTESSE - Francoise Sagan
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.

LOLITA - Vladimir Nabokov
Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

VÅRT HEM ÄR VÅRT SLOTT - Shirley Jackson
Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda.

THE MEMBER OF THE WEDDING - Carson McCullers
"It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world. Frankie had become an unjoined person who hung around in doorways, and she was afraid."

ÄLSKAREN - Marguerite Duras
"Very early in my life it was too late. At eighteen it was already too late. I aged. This aging was brutal. It spread over my features, one by one. I saw this aging of my face with the same sort of interest I might have taken, for example, in the reading of a book. That new face, I kept it. It's kept the same contours, but it's like it is destroyed. I have a destroyed face."

I lördagens DN finns en artikel som behandlar just romaners inledningar, men mer med betoning på den allra första meningen. I Sverige har vi tydligen en tradition att prata väder även här. Ganska kul artikel även om jag inte tyckte att någon av förstameningarna som tas upp var direkt lysande. Kommer ni på några bättre kanske?

Jag tycker att flera av de ovan nämnda inledningarna fungerar även om man bara ser till första meningen. ”Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld”, ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg” och "Very early in my life it was too late" får i alla fall mig att vilja läsa vidare.

En annan förstamening som lätt platsar är den från Lustans lagar av Bret Easton Ellis, och ja, det är bara en mening alltså: ”...and it's a story that might bore you but you don't have to listen, she told me, because she always knew it was going to be like that, and it was, she thinks, her first year, or actually weekend, really a Friday, in September, at Camden, and this was three or four years ago, and she got so drunk that she ended up in bed, lost her virginity (late, she was eighteen) in Lorna Slavin's room, because she was a Freshman and had a roommate and Lorna was, she remembers, a Senior or Junior and usually somestimes at her boyfriend's place off-campus, to who she thought was a Sophomore Ceramics major but who was actually either some guy from N.Y.U., a film student, and up in New Hampshire just for The Dressed to Get Screwed party, or a townie.”

Stina