She speaks at last!

Vanligtvis är jag lite emot författare som ”lånar” (läs stjäl) andra författares karaktärer. Oftast verkar det bero på en blandning av brist på fantasi, lathet och pengahunger. Den här historien har jag dock sett fram emot att läsa eftersom Sara Stridsberg har något att säga, något eget. Hennes Darling River är ingen egentlig fortsättning av Nabokovs Lolita utan är en slags variation på temat, en Doloresvariation som författaren själv döpt det till. Här är det inte fråga om att stjäla Lolitakaraktären. Stridsberg ger henne istället den röst hon förvägrades av Humbert Humbert, och som man saknat att höra den!

För om vi återgår till Sandras inlägg om vems historien är så är det ju otvivelaktigt Humberts egen som återges på sida efter sida. Lolita får man bara möta genom Humberts sjukligt besatta blick, en besatthet som han felaktigt väljer att benämna kärlek. Vem hon var intresserade honom aldrig och således får man som läsare heller aldrig chansen att lära känna henne och ta del av hennes tankar, ett brott minst lika stort som hans övriga. Jag har längtat efter att få möta Lolita och nu har jag fått göra det i Darling River.

Det är en stark, störande berättelse vi delges. Stridberg skapar överjordiskt vackra bakgrundsbilder till smärtsamma och fruktansvärda scener. Diskrepansen som skapas mellan det vackra och det fula bidrar än mer till den otäcka känsla som förföljer en i läsningen av boken. Den vackra inramningen går liksom inte ihop med det övriga som sker. Man befinner sig i en vacker mardrömstillvaro, där yttre skönhet döljer ett ruttet och maskätet inre. Som Dolores uttrycker det är naturen alltid som underskönast när det går dåligt för henne. ”Gud ger henne all denna skönhet, men han ger henne ingenting annat, försvarar henne aldrig, står aldrig på hennes sida, låter mor försvinna ner i graven utan att hon får säga adjö, prackar på henne det där naiva svärmiska hopplöst framtidslösa draget.”

Alla karaktärer, alla Doloresvariationer, är starka, sårbara och orubbliga men utsatta och ofria. De har ingen framtid. De är alla instängda, bokstavligt eller bildligt talat och kanske är det bara döden som kan ge dem friheten åter.

Det här är det bästa jag läst i år, och efter att ha läst den grämer jag mig än mer över att ha missat årets Bergmanvecka på Fårö. Sara Stridesberg var en av deltagarna och höll ett samtal om starka, galna, utsatta och frihetslängtande kvinnor hos Bergman och hos henne själv. Syster Alma och fru Vogler fick där möta Happy Sally och Valerie Solanas om det säger er någonting, och kanske fick de möta Lolita också.

Jag vill bara avsluta med ett stycke jag verkligen fastnade för i boken, ett av de många vackra och drabbande som fanns att välja mellan:

”Den ensamma fotografen. Det finns fotografer som fortsätter att fotografera ett landskap där en älskad har rört sig tidigare. Vid varje tagning hoppas hon på att den förlorade ska träda fram ur bilden eller att hon själv ska dyka upp som en annan. En vit indianska utan hemkontinent. I månader kan hon röra sig i närheten av det hem hon lämnat bakom sig för att fotografera en övergiven skogsdunge.”

Stina