I verkligheten finns inte svart eller vitt, bara en gråskala. I synnerhet gällande personer. en skicklig författare är självklart medveten om detta, annars går verket åt helvete, hur bra idén än var från början. En riktigt skicklig författare, i likhet med Nabokov, ser till att läsaren känner i alal fall ett styng av sympati. Även för bokens mest vidriga karaktärer. TIll min förvåning var jag tvungen att låta Stephen King sälla sig till den klubben.
Lida är så mycket, inte bara en skräckroman, utan även ett kammarspel och två olika sorters meta berättelse. Dels den traditionella meta berättelsen där ett verk skapas i verket. Men berättelsen är även ett typexempel på en modernare form av meta berättande. Ett där författaren skriver in sig själv i historien. Stephen King, här under namnet Paul Sheldon använde säkert skriv tiden som en terapi session när han skildrar sitt alteregos kamp mot sina demoner. Inte bara demoner i form av den sadistiska Annie. Utan även i form av hans eget författarskap och karaktären han tagit livet av. En kamp som med mindre destruktiva medel fördes av Artur Conan Doyle.
Författandet som drog och tillflykt. Tillsist blir Paul Sheldon själv lika beroende av berättelsen som Annie är. en studie i destruktivitet. Till en början är Annie Wilkes en endimensionell personifikation av ondskan. Ju längre berättelsen lider låter dock King både sitt alterego och läsaren skymta få av hennes mänskliga drag. Eller åtminstone få läsaren att fundera på varför Annie utvecklade som hon gjorde. Visst, i mångt och mycket är det en klassisk berättelse om hjälten och demonen, en berättelse med typiska drag av Ingmar Bergman. Men Lida är även en studie i destruktivitet och psykisk sjukdom, tyvärr besvaras aldrig frågan varför Annie blev som hon blev. Men det kanske inte heller är meningen, då läsaren sällan vet mer än Paul själv gör. Annie är smart!
Boken i sig är inte så intressant, kan även bero på översättningen, då språket är halvtaskigt. Men frågorna den väcker väger upp för dess brister.
Jag gillade själv boken när jag läste den, men som 12-13-åring tyckte jag det mesta i skräckväg var underhållande. Och kritisk läsning? Nja, det existerade nog inte. Däremot tycker jag att King är underskattad som författare, och tar man "The body" så är ju den riktigt bra. //Sofia
SvaraRaderaHar också läst Lida men det var väldigt länge sedan. Tycker det är synd att King pumpat ur sig så mycket skit när man vet att han kan betydligt bättre.
SvaraRadera