Den magiska cirkusen

Det var ett tag sedan jag läste Den magiska cirkusen skriven av Jennifer Egan. När jag skrev min recension av Stridsbergs Darling River kom jag osökt att tänka på huvudpersonen i denna bok, Phoebe. Hon påminner mig till viss del om den okända modern från Darling River, kvinnan som inte arbetar för att hon behöver pengar utan för att hon längtar efter främlingars sällskap. Som hyr en prostituerad för att slippa genomleva natten ensam, för att vakna ensam på morgonen och upptäcka att flera av hennes tillhörigheter saknas men som konstaterar att det inte gör henne någonting. Hon hade betalat vad som helst för att inte vara ensam med den föregående natten.

Liksom Phoebe befinner hon sig i en slags självvald isolation på drift genom Europa. När hon vid ett tillfälle delar hytt med tre andra kvinnor på en båt vågar hon inte gå dit förrän de andra somnat och hon är därifrån redan i gryningen. Hon har kört omkring i sin lilla bil i Europa under flera års tid. Så fort hon talat med en människa för andra gången har hon varit tvungen att ge sig av.

Phoebes resa genom Europa går även den i ensamhetens tecken. Hon var fast i sin ensamhet redan innan hon gav sig av och hon förblir ensam i främmande land. Hennes självvalda isolation sitter så djupt rotad att hon inte vet hur hon ska kasta av sig den. Hon törstar efter mänsklig kontakt men är oförmögen att få det den. Till skillnad från Darling River-modern har hon dock ett mål med sin resa, att få reda på sanningen om den äldre systers död tio år tidigare. Ledd av gamla vykort följer hon i systerns fotspår genom Europas länder. Men lika mycket som resan är ett försök att finna sanningen, verkar den vara ett försök att undkomma sig själv och sin ensamhet. Men man kan inte resa ifrån sig själv vilket blir alltmer tydligt under resans gång.

Egan skriver bitvis hudlöst om Phoebe, hennes oerhörda ensamhet och oförmåga att leva vidare i en värld utan systern. Hon skildrar den döda systern, Faith, med en intensitet som gör henne lika levande för läsaren som för Phoebe. Hennes korta 17-åriga liv levdes med en hastighet uppdriven till max där hon ständigt jagade nya upplevelser och erfarenheter. Det verkade som att hon kände på sig att livet skulle bli kort, och därför försökte kompensera med att leva mer än någon annan innan det var försent. Hon älskade livet och att hon skulle ha tagit sitt eget liv kan Phoebe inte acceptera.

Det är en intressant och gripande historia Egan målar upp genom Phoebes ögon. Tyvärr håller inte historien måttet hela vägen utan blir lite väl banal på sina ställen. Trots bristerna är det ändå en historia som drabbar och håller sig kvar länge.

Stina