Bokmiddagen á la Sandviken

Så har det äntligen blivit dags med lite bilder från vår förra bokmiddag med Sandvikentema. Bokmiddagen bestod av äkta svenskt kaffe och jordgubbstårta, vad känns mer svenskt och sandvikst än det liksom? Dessutom var det vår första bokmiddag där alla medlemmar var församlade vilket kändes mycket fint :). Nu tänker jag låta bilderna tala för sig själva, och eftersom vi ju alla var församlade, kommer sen endast en liten kort redogörelse om vad det pratades om. Känner ni att ni vill tillägga något så är ju alltid ett inlägg välkommet!

Och nu, here it goes:





Vilka fina bilder! Är det inte så man blir tårögd?!

Men för att återgå till bokmiddagspratet. Ja, självklart avhandlades Sandviken och de böcker vi läst som handlade om hålan. Vi hade som vanligt olika åsikter, där Sandra nog får sägas vara den som haft störst behållning av böckerna vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är hon som varit sandvikenbo. Och är det inte som man brukar säga, en gång sandvikenbo alltid sandvikenbo? Om jag får se till mig själv kommer ju en annan håla, nämligen kära gamla Åtvid, alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Bysjön runt, Paparazzi- ahhh, det var tider det! Om ni någon gång hittar en bok som utspelar sig i Åtvidaberg förväntar jag mig att ni hör av er! Vem vet, det kanske till och med kan bli ett nytt boktema. Om ni har tur vill säga....

Det blev lite flummigt det här känner jag. Men jag skyller på att jag är trött (fast klockan inte ens är 19.30 skulle jag kunna gå och lägga mig och sova känns det som) samt att ni alltid kan posta ett lika flummig inlägg om kvällen i fråga ifall ni känner att det behövs.

Ja, ja, nu ska jag slösurfa.

Vi hörs töntar!

Skönhetsråd alá 1908

Den här söta skriften, utgiven av Studentföreningen Verdanis hittade jag i en hög i fikarummet på Folkrörelsernas arkiv. Som ni ser handlar den om skönhet och är skrien av Ellen Keyes. Känner igen namnet...var inte hon en berömdhet under tidiga 1900-talet? Tyvärr hann jag bara bläddra i den men det jag läste i inledningen verkade vettigt. Bland annat behandlar skriften inredning, och till min förvåning propsas det på både funktion och personlighet i möblemanget.

På tal om något helt annat, det är stört omöjligt att få tag på månadens böcker! Börjar fan ana konspiration när både februari och mars månads böcker antagligen är borta eller utlånade.

The moonstone

Efter att "Boktipsets" förra tips, "We have always lived in the castle" var så träffande, gav jag mig under denna månad i kast med deras andra topp-tips, nämligen "The moonstone" av Wilkie Collins. Handlingen kretsar kring en otursföljd diamant, månstenen, som ges i present av en farbror till dennas systerdotter. Redan första natten blir den stulen, men av vem?

Något toppbetyg blev det dock inte. Det kan ha att göra med att boken var en deckare, och det är ju ingen av mina favorit genres direkt. För som en sådan typ av bok måste väl till och med jag erkänna att den var helt ok.

Tydligen har den kallats för den allra första deckaren, utgiven år 1868, och med en sådan ålder på nacken håller den ändå måttet mer än väl, rent läs- och uppbyggnadsmässigt. Däremot "fuskar" författaren, enligt mitt tycke, i uppbyggnaden av intrigen genom att låta det som händer diamanten vara något som man som läsare absolut inte kan ana sig till, och det förstör ju i ganska stor mån meningen med att läsa en deckare av denna typ. Det roliga är ju att försöka, och tyvärr ofta misslyckas, med att gissa vem som mördaren, eller i detta fall, tjuven är. Och när författaren genom sin intrig gör det omöjligt för läsaren att göra detta försvinner en del av tjusningen med att läsa boken. Det är i alla fall min åsikt! Dessutom är boken lite i längsta laget, med sina omkring 550 sidor.

Något som gör boken intressantare än en vanlig deckare är dock berättargreppet, där inte bara en utan hela 7 personer får redogöra för sitt eget perspektiv, alltså endast vad de vet och utan att spekulera om vad de hört eller själva tror, angående omständigheterna kring den stulna diamanten. Det gör historien intressant och är ett grepp som jag aldrig tidigare stött på i en deckare.