Läppar som de älskat kysser ingen

Gabriela Mistrals dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg var den andra månadsboken från juni 2014. Här ryms dikter såväl som prosa och förstås ingår också de välkända Mödrarnas sånger i samlingen.

Jag föredrar Mistrals lite mer avskalade verk framför prosastyckena. Barnvisorna från Ternura är enkla och naiva men har en lekfullhet som gör dem svåra att motstå. Decolación som betyder förtvivlan kan tyckas som något av en motpol till dessa. Mistral har själv beskrivit den som en bitter bok, och muntert är det inte, men det är förtvivlan och mörker skildrat med lätt hand, och vissa av dikterna är inte helt olika barnvisorna till formen. Dikten Våra dödas ben och knotor är en ramsa med makabert innehåll: Våra dödas ben och knotor/ kan beredas till ett fint extrakt./ Läppar som de älskat kysser ingen,/ om på dessa läppar det blir lagt. Och älskarens svek skildras i folkvisestil:

Ballad

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dessa usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenblad har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

Däremot har jag svårare för hennes mest kända verk, Mödrarnas sånger, kanske för att jag inte tycker att det allra största i en kvinnas liv är att bli mor. Jag får inte ut särskilt mycket av dessa prosadikter och jag har svårt för den idealiserade bilden av moderskapet.

Av dikterna på detta tema föredrar jag i så fall den mer nedtonade Vaggsång.

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

Desperationen från de tidigare dikterna saknas. Här finns en stillhet och ett lugn, som när man känner till bakgrunden också måste rymma en oerhörd sorg, som jag tycker berör långt mer än de ordrika desperata modersdikterna.

Således en samling som rymmer både det makabra och det finstämda. Tyvärr också det bitvis sövande, men sammantaget ändå en rätt fin ny bekantskap.

Stina

Månadstema juni: Sigrid Undset vs Knut Hamsun

I juni har det blivit dags att läsa vårt allra sista nobelpristagar-tema och sista kvinnan ut är ingen mindre än norska Sigrid Undset. Som ni kanske kan gissa kommer vi att läs hennes allra mest kända roman, nämligen första delen om Kristin Lavransdotter, ”Kransen”. Övriga delar heter ”Husfrun” och ”Korset”, men dessa tänker jag inte tvinga era att läsa, utan det är valfritt. Sorry för ännu en tjock tegelstensroman, men denna borde man ju ändå nästan läsa någon gång och varför inte nu?!

Bild från http://radiospada.org/wp-content/uploads/2014/05/nasjonal.jpg

Sigrid Undset, född 1882, fick nobelpriset 1928. Hon skrev hela 33 böcker, både samtida och historiska även om det främst är för sina historiska romaner hon är känd. Det var även för dessa som hon fick nobelpriset, med motiveringen att hon fick priset för sina: ”mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Hennes far var arkeolog och det var han som fick henne intresserad av arkeologi och historia.

1912 gifte hon sig med Anders Castus Svarstad, som hon senare skilde sig ifrån strax efter att hon 1924 konverterade till katolicismen. Liksom många andra i Norge var hon motståndare till nazismen och skänkte sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen. Hon verkar alltså som en stark och sympatisk människa till skillnad från månadens andra författare.

Bild från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5e/Hamsun_bldsa_HA0269.jpg

Jag talar om Knut Hamsun, född 1859, död 1952, mottagare av 1920 års nobelpris och vad som verkar vara, en hängiven nazist. Jag skrev ju ovan att Undset skänkte sitt nobelprismedalj till Finlandshjälpen – herr Hamsun skänkte istället sin till Goebbels (ja, just den Goebbels ni tänker på!!!)!

Han räknas trots detta som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen. Enligt Wikipedia (denna säkra källa) sa Ernest Hemingway att det var Hamsun som lärde honom att skriva. Även Thomas Mann, Franz Kafka och Henry Miller har hyllat honom.

Sitt nobelpris fick han för övrigt, inte för att han verkade vara en skitstövel, utan "för hans monumentala verk ”Markens gröda" som skildrar nybyggaren Isaks liv. Det är  dock inte denna roman vi kommer att läsa då den ärligt talat känns riktigt vidrigt urtråkig. Istället kommer vi att ta oss an hans ”Hunger” från 1890 som är en skildring av svältens effekter och den oetablerade författarens hårda livsvillkor (Hamsuns då..). Den känns ju ärligt talat inte heller jättekul, men ni kan ju vara glada för att den visst inte ska vara mer än 150 sidor lång.

Är ni trötta på mina mastodontromaner, och speciellt nu till sommaren, så kan ni i alla fall vara glada för att mitt 13 månader långa Nobelpristagar-maraton nu är över. Återstår bara att se vad det blir för tema härnäst. Jag kan nästan lova att det i alla fall inte blir någon mastodontroman.

//Sofia

Inte efter midnatt av Daphne du Maurier

Det här var en av böckerna jag plöjde under min semester i maj-juni. Tillsammans med Hustvedts roman som jag tidigare recenserat blev det här en av favoriterna när det gäller böckerna jag lånat för slapp sommarläsning.

Inte efter midnatt är en samling noveller där den gemensamma nämnaren att de innehåller mer eller mindre övernaturliga händelser. Samlingen inleds med novellen ”Titta inte nu”. Om den känns bekant kan det vara för att den filmatiserats. Under titeln ”Don´t look now” visades den som skräckfilm under en av kulturnätterna. Filmen lyckades verkligen med att fånga den kusliga stämningen i novellen liksom den klockrena beskrivningen av Venedig. Det är nog min favorit av novellerna, även om det egentligen bara är en som jag inte tyckte var särskilt bra. John, huvudperson i novellen, är på semester med sin fru Laura efter att de tragiskt förlorat sin lilla dotter. Laura kommer i kontakt med två systrar som säger sig stå i kontakt med den döda dottern varmed hon sväljer allt de säger med hull och hår och säger sig vara lycklig nu när hon kommit i kontakt med den döda dottern. Av naturliga skäl är hennes make mer avvaktande till detta, men för att göra hustrun till lags lyssnar han på systrarna när de varnar dem för att stanna i Venedig då de svävar i fara.....

I ”Inte efter midnatt” träffar vi ännu en semesterfirare;  en lärare som är på semester på Kreta för att måla. Han var i alla fall lärare innan semestern och inleder berättelsen med att berätta för läsaren om hur en lömsk ålderdomlig magi ligger bakom hans avsked och inte som hans doktor säger en bristande inre balans. Vår huvudpersons bekymmer börjar redan vid incheckning när han insisterar på att få bo i en avskild bungalow som visar sig ha varit bostad för en semesterfirare som hittats drunknad. När han sedan träffar på Mr Stoll, bullersam och otrevlig, ska han bli varse att vistelsen kan komma att bli mer händelserik än han vill.

I ”Ett gränsfall” är det Shelagh som står i centrum när hennes far avlidit efter en tids sjukdom. Inget mystiskt där egentligen, utom att han vid dödsögonblicket med ett uttryck av fasa tittat på dottern och ropat ”Åh nej, å Jinnie...kära Gud!”. Händelsen förföljer henne och som en slags botgöring och för att hon tror att fadern hade velat detta reser hon iväg till Irland för att leta reda på hans bestman, som han tappat kontakten med för flera år sedan. Väl framme visar han sig bo på en enslig ö dit det inte är lätt att ta sig utan inbjudan och efter en nattlig promenad finner hon sig bortförd, mot sin vilja, till det ensliga huset på ön. Hon börjar ana att allt kanske inte står rätt till. Är han galen eller ligger något annat bakom? Den här novellen känns kanske lite väl otrolig, men jag gillar känslan av den och hur författarinnan byggt upp den. Den ger mig nästan liten kioskdeckar-vibbar, fast på ett bra sätt.

”Genombrottet” i sin tur känns snarare som kiosdeckar science fiction, men även det på ett charmigt sätt. Det handlar om experiment av det mer mystiska slaget.

Slutligen är det ”Korsets väg”, men den var den minsta favoriten och får ingen egen presentation. Det var även den som minst kändes tillhöra de andra då det definitivt inte försiggår något övernaturligt där.

// Sofia

Månadens bibliotekarie, Juni.

För att liva upp månaden lite och för att fungera som ett anti till vad som förmodligen kommer at bli ett trist månadstema, kommer en bibliotekarie av det komiska slaget. Nämligen Monty Pythons sketch Gorilla Librarian.

Enjoy :)

Allt är vind av Jean-Marie Gustave Le Clézio

Yay, nu har jag äntligen lyckats avklara Alex omläsnings-tema från juni 2013. På tiden kan man ju tycke då det var ett bra tag sedan temat skulle ha blivit utläst, och sen fuskade jag ju dessutom och läste inte om en bok jag ogillat utan fuskade och gav en författare jag inte faststnar för en ny chans, alltså J.M.G Le Clézio.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att jag tidigare låtit en bok ta plats i omläsningstemat. Det var en mammabok jag läste innan jag fick Aaron som jag tänkte kanske skulle ha växt på mig nu när jag har fått barn- men så var det alltså tyvärr inte då den kändes lika ointressant som vid första genomläsningen.

Men nu har alltså Le Clézio förärats en ny chans då den förra boken jag läste av honom,  ”Färder i andra riken” sög ganska så rejält. Tyvärr ingick boken även i ett av mina nobelpristagar-teman. Shame on me!

Men för att gå över till boken som skulle återupprätta hans ära, nämligen ”Allt är vind”. Jag kan börja med att konstatera att den inte alls var lika outhärdlig som den förra, men då var den också något av det sämsta jag läst i mitt liv (kanske förutom min bekanstksap med De Saade och jag betvivlar att något igen kommer att nå upp till den nivån). Men jag älskar den heller inte och tycker bitivs att den är ganska småtrist.

Det är två historier vi får ta del av i boken, dels är det den unge Jean vi får möta (vår författares alterego) och dels hans förfäders liv efter utvandringen till Mauritius under franska revolutionen. Främst käns det som en nostalgisk tillbakablick, både på hans eget liv men också på hans släktingars.

De delar i boken som står ut och som som gör att jag faktiskt ändå hade behållning av boken är de samtal han har med sin faster Catherine Marro. Samtal som handlar om när hon var en ung flicka på Mauritius och levde på familjens gård Rozilis, en tid som känns mer verklig för henne än det liv hon lever nu. Fastern som har blivit blind sitter numera ensam i hyreshuset med det klingande namnet La Kataviva. ”Förr i världen på Roziliz tid” inleder hon sina berättelser som handlar om allt och inget – om vardagligheterna, livet på farmen och hur hon och de andra barnet utforskade Världens ände. Just dessa passager glimmrar till och känns nästan magiska, men annars känns det här inte som något måste i bokväg och det är tvivelaktigt om någon roman av Le Clézio kommer att komma min väg igen.

// Sofia

Lowboy av John Wray

"Lowboy" handlar om en ung kille som lider av schizofreni. Han har precis blivit släppt från psyket, men har nu slutat ta sina mediciner och beger sig när vi först möter honom på en färd i tunnelbanan, medan han bara blir mer och mer förvirrad och aggressiv. Idén är riktigt cool och det var just handlingen som fick mig att låna boken till att börja med.

Parallellt med hans irrande i underjorden får vi följa hans oroliga mammas möte med polisen som blir inkopplad i fallet. Han fascineras och irriteras av henne, men något hos henne stör honom utan att han riktigt kan sätta fingret på det…. Inte heller kan han riktigt förklara hur det kommer sig att han inleder spaningarna efter sonen tillsammans med henne. Han, som är så van vid att hantera de anhöriga, inser snart att med henne vet han aldrig riktigt vart han har henne. Inte heller verkar hon så benägen att berätta allt hon vet för honom, utan viktiga bitar till pojkens beteende dyker upp lite när som, utan att hon riktigt verkar inse det allvarliga med situationen.

Tyvärr lever romanen inte riktigt upp till hypen, och det kan väl aldrig vara meningen att det ska vara roligare att följa det förvirrade förhållandet mellan mamman och polisen än vad som händer med huvudpersonen i boken? Dock kan jag ändå nästan rekommendera romanen bara för att dessa bitar är riktigt underhållande.

// Sofia

Bokduell nr 6 - Gabriela Mistal vs Pablo Neruda

Nu har det äntligen blivit dags för att se vem som gick segrande ur juni månads duell – då poeterna Gabriela Mistral och Pablo Neruda möttes i en spännande fajt! Det blir bokduell 6 i ordningen, men endast den andra för i år. Har ni glömt ställningen så ligger den till som följande: 

Sedan förra året är ställningen 3-1 till de kvinnliga författarna.

1. Morrison vs Hemingway, 1-1
2. Elfriede Jelinek v Jean-Marie Gustave le Clézio, oavgjort 0-0       

3. Alice Munro vs Saul Bellow, 1-0                                                   

4. Doris Lessing vs Rudyard Kipling, 1-0                    

I år är det hittills manlig ledning med 1-0 (Nadine Gordimer vs J M Coetze). Låt oss se om våra poeter kan ändra på detta!

Bild från: http://www.memoriachilena.cl/602/articles-69637_thumbnail.jpg

Vi börjar med Pablo Nerudas diktsamling, ”20 kärleksdikter och en förtvivlad sång”, vilken är en härlig tunn liten sak. Och säga vad man vill om hans kärlekssånger, men jag tycker inte de skiljer sig nämnvärt från hans förtvivlade sång då de allihopa är ganska genomsyrade av just förtvivlan. I dikterna är det en kärlek, men en sorgfylld och ensam kärlek som skildras. En kärlek som aldrig riktigt känns som att den kommer att bestå.

Lite vanvördigt kan jag säga att jag kommer att tänka på antologin ”Mäns dikter om kärlek" som jag fick av min käre styvfar i present medan jag läser Neruda. Så många fnittriga stunder vi tillbringade vid den medan vi läste rader som ”ditt kön är mörkrött och fuktigt som fruktkött” och diverse andra roliga rader är jag osäker på om detta verkligen ska ses som ett negativt betyg. Men ja, kanske ändå....

På sina ställen påminner den även om höga visan (konformationens enda höjdpunkt i bibelläsningsväg) i sina beskrivningar av kvinnokroppen som liknas vid kullat och blommor och växtlighet. Som exempel första stycket ur första dikten:

 

”Kvinnokropp, vita kullar, vita lår,

I din hängivenhet liknar du världen.

Min grova bondkropp plöjer dig

Och får en son att växa ur den djupa jorden”.

Tyvärr är ganska många av dikterna snarlika och de känns ganska föga engagerande. De känns även aningen klyschiga och det är ju aldrig bra om man vill vara originell…..Eller också är det bara jag som är för okulturell. Men diktsamlingen får i alla fall en klar tummen upp för sin korthet och koncishet.

Om det är någon av dikterna jag tyckte bättre om än de andra måste det vara nummer 10. Den känns mer drömlik än de andra.

10.

Även denna skymning har vi förlorat.

Ingen såg oss i kvällningen hand i hand

Medan den blå natten föll över världen.

Från mitt fönster har jag sett

Västersolens spel bland avlägsna kullar.

Ibland, som ett mynt,

Tänds ett stycke sol i mina händer.

Jag mindes dig med hjärtat sammansnört

Av denna sorgsenhet, som du känner så väl.

Var var du då?

Bland vilka människor?

Vad sade du till dem?

Varför måste all min kärlek komma över mig

Just när jag är sorgsen och du fjärran?

Till golvet föll den bok man alltid läser i skymningen

Och som en sårad hund kröp min rock till mina fötter.

Alltid, alltid om kvällarna drad du dig undan

I den framrusande skymningens riktining, där tingens gestalt suddas ut.

Bild från: http://southernpacificreview.com/wp-content/uploads/2012/03/mistral.jpg

Så har det blivit dags med en kik på Gabriela Mistrals bidrag, ”Dikter i tolkningar av Hjalmar Gullberg”. Diktsamlingen av Mistral, med dikter från hennes olika verk är sympatiskt nog illustrerad med träsnitt av Bo Beskow, vilket blev en glad överraskning. Dels är bilderna väldigt vackra och dels är det lite roligt då han är pappa till min styvmamma. Samlingen inleds med en inledning om Gabriela Mistral och hur hon kom att börja skriva sina dikter, mycket trevligt måste jag säga då kunskapen om henne var minst sagt begränsad.

Kort sagt kan man säga att hon, om man får tro inledningen, började sin bana på grund av en olycklig kärlek. 20 år gammal möte hon Romelio Ureta. Enligt inledningen vet man mycket lite om deras förhålladne, förutom det att han svek henne. 1909 tog han dessutom sitt liv, vilket gjorde Mistral förtvivlad. Hon har publicerat Los sonetos de la Muerte, Dödens sonetter, som en hyllning till honom.

Hennes dikter speglar mannens svek, hennes förtvivlan och sorgen över att aldrig få bära fram sin älskandes son. Det är dikter fyllda av smärta, förtvivlan och senare även med hopp. Det är dikter, som till skillnad från månadens manliga motsvarighet, berör och har tyngd och som man kan känna igen sig i. Det är alltså ingen tvekan om att det blir Mistral som står segrande i månadens duell, och jag blir sugen på att läsa flera av hennes samlingar. Synd då att detta var den enda som fanns på Almedalsbiblioteket…..

I Ballad (Balada),, får vi ta del av sveket:

Han följde hem en annan;

Jag såg dem gå förbi.

Som vanligt sjöng på vägen

Blott vindens melodi.

Och dessa usla ögon

Såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan

På jordens blomsteräng.

Ett rosentröd har taggar;

En sång har slutrefräng.

Men honom får en annan

På jordens blomsteräng.

Ny kysser han en annan

På stranden till vårt hav;

Citrongul är den måne,

Som böljan glittrar av.

Mitt blod skall ej mer svalla

Av brus från detta hav!

För evigt bär en annan

I lust och nöd hans ring.

De två ser himlen öppen

(Gud säger ingenting!).

För evigt bär en annan

I lust och nöd hans ring!

I Våra dödas ben och knotor (Los Huertos de los Muerto), diktar hon om hur våra älskade kan dö utan att för den skull släppa taget om oss och om hur benen kan beredas till ett extrakt som, om det stryks på ens läppar, gör att man aldrig kan kyssa någon annan.  Lätt morbidt, men jag gillar det!

En av mina favoriter är dock hennes dikt om den son hon aldrig fick, i Poema del hijo, Sången om en son. Först handlar den om längtan efter sonen och sen om uppgivenheten hon känner när hon inser att drömmen aldrig kommer att bli sann:

O bittra fröjd! Du sover i din kista:

Våt son blir ofödd. Utan samvetsagg

Får också i den sömn som blir min sista,

Jag ligga under ros och törnetagg.

Ja, det var det om våra poeter, och i september är det åter dags för nobelpristagar-duell. Har redan börjat fila på temat och lovar även att lägga in det innan månaden är så gott som slut den här gången….

Ställning: Gabriela Mistral vs Pablo Neruda, 1-0                                                     

Ställning år 2014: Kvinnor 2, Män 1

Ställning totalt: Kvinnor 4, Män 2

//Sofia