Inte efter midnatt av Daphne du Maurier

Det här var en av böckerna jag plöjde under min semester i maj-juni. Tillsammans med Hustvedts roman som jag tidigare recenserat blev det här en av favoriterna när det gäller böckerna jag lånat för slapp sommarläsning.

Inte efter midnatt är en samling noveller där den gemensamma nämnaren att de innehåller mer eller mindre övernaturliga händelser. Samlingen inleds med novellen ”Titta inte nu”. Om den känns bekant kan det vara för att den filmatiserats. Under titeln ”Don´t look now” visades den som skräckfilm under en av kulturnätterna. Filmen lyckades verkligen med att fånga den kusliga stämningen i novellen liksom den klockrena beskrivningen av Venedig. Det är nog min favorit av novellerna, även om det egentligen bara är en som jag inte tyckte var särskilt bra. John, huvudperson i novellen, är på semester med sin fru Laura efter att de tragiskt förlorat sin lilla dotter. Laura kommer i kontakt med två systrar som säger sig stå i kontakt med den döda dottern varmed hon sväljer allt de säger med hull och hår och säger sig vara lycklig nu när hon kommit i kontakt med den döda dottern. Av naturliga skäl är hennes make mer avvaktande till detta, men för att göra hustrun till lags lyssnar han på systrarna när de varnar dem för att stanna i Venedig då de svävar i fara.....

I ”Inte efter midnatt” träffar vi ännu en semesterfirare;  en lärare som är på semester på Kreta för att måla. Han var i alla fall lärare innan semestern och inleder berättelsen med att berätta för läsaren om hur en lömsk ålderdomlig magi ligger bakom hans avsked och inte som hans doktor säger en bristande inre balans. Vår huvudpersons bekymmer börjar redan vid incheckning när han insisterar på att få bo i en avskild bungalow som visar sig ha varit bostad för en semesterfirare som hittats drunknad. När han sedan träffar på Mr Stoll, bullersam och otrevlig, ska han bli varse att vistelsen kan komma att bli mer händelserik än han vill.

I ”Ett gränsfall” är det Shelagh som står i centrum när hennes far avlidit efter en tids sjukdom. Inget mystiskt där egentligen, utom att han vid dödsögonblicket med ett uttryck av fasa tittat på dottern och ropat ”Åh nej, å Jinnie...kära Gud!”. Händelsen förföljer henne och som en slags botgöring och för att hon tror att fadern hade velat detta reser hon iväg till Irland för att leta reda på hans bestman, som han tappat kontakten med för flera år sedan. Väl framme visar han sig bo på en enslig ö dit det inte är lätt att ta sig utan inbjudan och efter en nattlig promenad finner hon sig bortförd, mot sin vilja, till det ensliga huset på ön. Hon börjar ana att allt kanske inte står rätt till. Är han galen eller ligger något annat bakom? Den här novellen känns kanske lite väl otrolig, men jag gillar känslan av den och hur författarinnan byggt upp den. Den ger mig nästan liten kioskdeckar-vibbar, fast på ett bra sätt.

”Genombrottet” i sin tur känns snarare som kiosdeckar science fiction, men även det på ett charmigt sätt. Det handlar om experiment av det mer mystiska slaget.

Slutligen är det ”Korsets väg”, men den var den minsta favoriten och får ingen egen presentation. Det var även den som minst kändes tillhöra de andra då det definitivt inte försiggår något övernaturligt där.

// Sofia