Snöstormen av Vladimir Sorokin

Det här var månadsboken i december 2016, och den har legat som ett lite dåligt samvete här hemma ända tills jag för några veckor sedan läste ut den lite stressad av det faktum att jag var inne på sista omlånet och att den var tvungen att lämnas tillbaka om jag inte vill betala böter för den (och så bra var den verkligen inte!).

I alla fall så handlar den om läkaren Platon Iljitj som desperat måste komma fram till en liten by för att vaccinera byborna mot vad som verkar vara ett zombieutbrott. Tyvärr går det hela inte hans väg då vädrets makter inte är på hans sida. Men tillsammans med en brödkusk (ryskt påfund?) kommer han sent omsider ut på vägarna, även om det ena hindret efter det andra kommer i deras väg....

Jag kan säga så mycket som att det här inte liknar något jag läst tidigare. Den känns delvis som en gammal rysk klassiker genom sin ålderdomliga miljö och delvis som en skruvad framtidsvision genom ingredienser som hästar, och människor, små som höns respektive jättelika meterhöga. Men framför allt känns den väldigt, väldigt rysk och jag känner att det nog till och med kan sägas ha blivit en överdos Ryssland för min smak. Härnäst ska jag ge mig i kast med en hederlig gammal amerikansk dystopi där man mer vet vad man har att vänta och definitivt inte behöver läsa om slädar som åker in i näsan på fallna jättar.....
// Sofia

Suggestioner av Marie Darrieussecq

Jag kommer närmast att tänka på Elfriede Jelinek när jag läser ”Suggestioner” och ni som kommer ihåg mitt Nobelpristagar-tema för några år sedan när vi hade (o)turen att få läsa en av hennes romaner vet att det inte direkt kan sägas vara ett bra betyg. Och nej, jag gillade inte alls den här märkliga romanen. Korsa Jelinek med lite skruvad diskbänksrelation och jag skulle säga att det är en ganska bra beskrivning av romanen. Ytterligare en annan Nobelpristagar-favorit (sooooo not) som kan knytas till romanen är faktiskt den siste vi läste, Knut Hamsun, som med ett citat om slakt inleder romanen.

Jag borde ha förstått redan efter att sett detta att det här inte skulle bli en särskilt trevlig läsupplevelse. I alla fall så handlar denna debutroman om en kvinna som för fram en märklig historia – nämligen historien om hur hon blir förvandlad från människa till gris.

Man kan ju tycka att jag redan efter att ha läst huvuddragen för historien kanske skulle ha kommit fram till att detta möjligtvis var något jag skulle ha svårt för, men ha ha, nej, jag tyckte att det lät ganska lovande faktiskt. Den villfarelsen försvann dock tidigt, typ redan på sida 9, där vår huvudperson under en anställningsintervju blir tafsad på av chefen och i efterföljande delar av boken börjar jobba vid parfymdisken på en stor kedja kombinerat med lite prostitution. Därefter behandlas hon mer eller mindre illa av typ samtliga män hon möter och i takt med detta blir hon allt mindre människa och allt mer gris. Och man kan väl samtidigt konstatera att jag i takt med detta blir allt mindre intresserad av läsningen och allt mer intresserad av att slutet ska komma någon j-a gång. Dock tar jag mig till sist igenom boken, men kan bara konstatera att det här var något av det minst bra jag läste typ någonsin. Det återstår att se om den till och med lyckas kvalificera sig på botten-listan. Jag gissar på ja!

// Sofia

Triffiderna av John Wyndham

Det här är en riktig klassiker till dystopi, skriven 1951, som handlar om en värld där större delen av befolkningen har blivit blind. En dag vaknar nämligen världens befolkning upp, efter att ha iakttagit märkliga fenomen på himlen, och kan inte se. De enda som har klarat sig är de som av olika anledningar missat hela himlafenomenet – liksom vår huvudperson som legat på sjukhus med förbundna ögon efter att ha blivit attackerad av en triffid.

Om ni inte vet vad en triffid är kan jag tala om att de är en köttätande växt (resultatet av rysk militär-forskning?) som dödar med hjälp av sina långa växtrankor som blixtsnabbt snärtar till sitt offer. Som om de inte vore dödliga nog genom detta kan de även gå och verkar på något mystiskt sätt kunna kommunicera med varandra. De kan dock lätt oskadliggöras genom att med jämna mellanrum beskäras och de är vanliga inslag som prydnadsväxter i folks trädgårdar liksom en populär växt att odla (säkert fastkedjade dock) för att framställa olja. Kort sagt – de finns lite överallt och ingenstans i människans vardag.

Så medan samhället kollapsar efter den plötsliga blindheten upptäcker triffiderna snart att de kan utnyttja detta till sin egen fördel och attackerar snabbt de nu ganska hjälplösa människorna.

Denna klassiker, med skulle jag vilja säga, ganska tydliga kioskdeckardrag – jag menar, växter som kan gå (!) - är ganska underhållande för stunden, men det märks att den är skriven 1951 och på många ställen känns den väldigt föråldrad. Speciellt i relationerna mellan människorna där kvinnoskildringarna tack och lov känns väldigt passé. De flesta framställs som ”typiskt” kvinnligt hysteriska och deras främsta syfte är att avla seende barn så att samhället inte ska dö ut (!). Det pratas till och med om att införa månggifte, att en man tar sig flera kvinnor, allt för samhällets bästa. Sen att det är ryssarna som är the big bads som framställt växterna känns också väldigt dåtida, men utifall rysk invasion på Gotland kan jag tänkas ta tillbaka just detta, he he.

För originalitet får den dock pluspoäng då jag gissar på att den var väldigt nyskapande när den kom ut på 1950-talet och i efterordet nämns den ha gett inspiration till  tv-serier som ”Docktor Who” och ”The Walking Dead”.

Dock blir jag inte direkt sugen på att ge mig i kast med något annat av Jon Wyndham utan föredrar någon klassiker som motstått tidens tand lite bättre. Några förslag?

// Sofia

Månadens tema december: Dystopiska december, del 2

Jag har ansvar för månadens sista tema, precis som i december 2011. Då befann jag mig i Paris på smekmånad med Sebbe (samt en Aaron i magen) och levde det glada livet med hotellvistelse, besök på Disneyland och trevlig shopping. Nu kommer jag att befinna mig på jobbet större delen av december, och resten av tiden vara hemma och försöka hindra Aaron och Ronja från att hitta på allt för mycket dumt. Kort sagt känns kanske livet inte riktigt lika glamoröst som då. Men precis som i december 2011 kommer vi att tillbringa månaden i dystopins tecken, dags alltså för ”Dystopiska december – del 2”.

Månadens bok är rysk, och jag hoppas att den ska vara lika bra som Stinas dystopiska månadsbok som vi läste i februari i år. Denna heter ”Snöstormen” av Vladimir Sorokin (2010)- passande så här i december, va?!

Handlingen utspelar sig mitt i en zombieutbrott och huvudpersonen är läkaren Platon som har ett vaccin mot smittan – ett vaccin som ska rädda befolkningen i en avlägsen by. Det är mitt under en stormig vintereftermiddag som han påbörjar resan till byn. Det blir en resa som, ska det visa sig, blir allt annat än lätt.

Hinner man får man även sätta tänderna i ”Suggestioner” av Marie Darrieussecq (1996). Den handlar om en kvinna som behandlas illa av olika män och ju sämre hon behandlas desto snabbare förvandlas hon på ett mystiskt sätt. Mer tänker jag inte avslöja.....

Den tredje godbiten i vårt decembertema är "Triffiderna" (1951) av John Wyndham. Den är till skillnad från de två förra mer av en klassiker i genren och jag hoppas att den ska vara lika bra som när den skrevs på 50-talet. Hur som helst handlar den om ett gäng Londonbor som vaknar upp till en riktig mardröm – blinda måste de försöka undkomma köttätande växter som jagar dem. 

Ha ha, ni kanske inte tycker att det låter lika lovande som jag :).


// Sofia

Unga flickor kommer att klä sig i vitt och gråta över hans lockar

Jag blev riktigt glad när jag såg vilket tema Alex hade valt för december förra året, för "Just kids" av Patti Smith var en bok jag velat läsa men som troligen fått vänta ett bra tag på det om det inte blivit en temabok. Jag måste säga att jag verkligen gillade hennes inledning som verkligen på ett både ödesmättat och vackert vis med bara några få rader fick fram vem denna Robert Mapplethorpe var. För det här är alltså ingen biografi över Smith, utan hennes berättelse om vännen, och älskaren, Mapplethorne. Vi får följa dem båda som unga kämpande konstnärer som drömmer om att kunna försörja sig på att sin konst.

Till att börja med är de älskare, men Mapplethorne och hon går skilda vägar när han till slut erkänner för sig själv att han är homosexuell. Men pojk- och flickvän eller inte så består deras relation och livet ut är de goda vänner ända tills han 1989 dör av aids. Hon konstaterat torrt att medan hans liv rinner ut så går hennes i motsatt håll då hon samtidigt med detta är gravid och väntar barn.

Språket boken igenom är enkelt men poetiskt, men det passar berättelsen och Patti Smith har ett sätt att verkligen låta läsaren ta del av hennes upplevelser och svepas med. För de som lyssnat mycket på henne och är mer fan än vad jag är har det säkert varit kul att få frossa i hennes kändistäta anekdoter, även om jag också tycker det är kul att ta del av hennes upplevelser och särskilt kul att få göra det under den tid då hon och Robert bor på det världskända Chelsea Hotel. Och jag tycker att hon berättar om deras liv och deras kända vänner på ett sätt som känns genuint och inte som ett sätt att föra fram kändisskvaller eller namedropa den och den.

Kort sagt så gillar jag det här och ser fram emot att läsa månadens andra temabok.

//Sofia

Rockin around the Christmastree

Med mindre än fyra månader kvar till December är det dags att lägga ut det sedvanligt sena månadstemat. Då alla mina tidigare idéer varit bajs och min fantasi börjar ta slut ska vi läsa självbigrafier. Men inte vilka självbiografier som helst, utan skildringar skrivna av rocklegenden, poeten och ikonen Patti Smith.

Patti Smith

Just Kids:

Just kids är Smiths första självbiografiska bok. En självbiografi som sträcker sig från uppbrottet från fabriksjobbet Smith hade som tjugoåring fram till efter Robert Mapplethorps död 1989. En skulle nästan kunan kalla boken för ett kräleksbrev eller hyllning till konstnären.
Jag läste Just kids på Svenska för några år sedan(2001, enligt bloggen) och Som jag minns det var det en intressant läsning full med namn boktriangeln finner bekanta, så som Jimi Hendrix och Salvador Dali. 
Patti Smith har levt ett fascinerande liv, inspirerat och inspirerats av legender ovh lyckats vara på på plats när historia skapats. Oftast på det mytomsbundna Chealsa Hotel. 
Eftersom jag redan läst boken på Svenska är jag nyfiken på texten i orginalspråk då jag tycktes skönja en viss dissonans mellan den översatta texten och känslan den ville förmedla. Eller så är det bara jag som är snobbig igen. Som vanligt är valet av språk fritt. Hur som helst kommer det att bli kul att se vad ni tycker.

Robert Mapplethorpe och Patti Smith. (Är på jobbet, så tyvärr ingen av de utmanande bilderna).

The M-train:

M-Train gavs ut 2015 och är enligt bokus.se en poetisk odysse som tar sin början på Smits favoritcaé i Greenwich village där hon reflekterar över minnen, kärleken och vardagslivet i New York. 18 kapitel som bland annat tar oss med till Paris, Berlin och Casa Azul. Enligt Smith själv är det en berättelse om ingenting. Och det är sällan jag varit så pepp på att läsa en bok om att dricka kaffe. 


   

Bokduell 8: Pearl Buck vs Isaac Bashevis Singer

I december 2014 hade det blivit dags för 1938 års kvinnliga nobelpristagare att möta mannen som knep nobelpriset 1978, nämligen Pearl Buck mot Isaac Bashevis Singer. Jag hade ganska höga förhoppningar på båda böckerna, och kan bara konstatera att ingen av böckerna riktigt levde upp till mina förväntningar.

Kvinnopaviljongen av Pearl Buck handlar om hur madame Wu på sin fyrtionde födelsedag bestämmer sig för att samlivet med mannen äntligen ska ta ett slut och att det är dags för honom att ta sig en andra hustru. Vad han eller resten av familjen tycker om hennes planer bryr hon sig inte så mycket om då hon är säker på att kunna övertala dem och sen äntligen få leva sitt liv mer tillfreds utan att alla ska springa till henne för att få råd. Hon vill hellre vara ensam och äntligen kunna ägna sig åt det hon vill, som att läsa. Och nog lyckas hon driva igenom sin planer. Hon till och med väljer ut den nya fru som mannen ska leva tillsammans med. Men efter detta är det som att hela hushållet håller på att rasa samman och den lugna tillvaro hon drömde om känns som ett minne blott.

I och med att hon anställer en utländsk präst som ska lära en av hennes söner engelska börjar hon få upp ögonen för att det synsätt hon haft genom åren kanske inte har varit helt igenom rätt. Och ju mer hon lär av honom desto mer börjar hon känna att hon kanske kan få frid utan att utestänga de som älskar henne......

Just själva temat med förändring och att se sig själv och sin omgivning med nya ögon och just att våga förändras är det som är behållningen med boken, och även om jag inte sväljer allt med hull och hår är det  någon kärna i boken som ändå gör att det inte är en roman man glömmer i första taget. Det känns också skönt med en roman, speciellt en så pass gammal sådan, som inte låter en man bli lösningen på en kvinnas alla problem. Lösningen finner hon inom sig själv och inte hos någon annan.

Jag kan tänka mig att filmatiseringen av boken fokuserar betydligt mer än romanen på den kärleksaffär som egentligen aldrig ägde rum...

 Trollkarlen från Lublin då, av Isaac Bashevis Singer utlovade ju på sin baksidestext en roman om

trollkarlen Jasja; "med makt både över människor och tingen. I alla fall tills han möter Emilia, den det stora äventyret i hans liv och en gåta som inte ens den store Jasja kan lösa". Visst verkar det vara en rätt spännande och annorlunda historia?!

Meeeen... det är inte riktigt vad jag skulle påstå att jag fick. Jasja, eller Trollkarlen från Lublin som han ju kallas, känns ganska sjaskig. Han är gift, men har ändå diverse kärlekshistorier med den ena kvinnan sjabbigare än den andra, och Emilia – hon verkar inte så mycket vara en gåta som bara ännu en kvinna som vill bli försörjd av honom.... Och samtidigt som han uppvaktar henne så fortgår ju förhållandet med övriga kvinnor. Så romantiskt.....

Kort sagt kan väl sägas att ingenting i romanen är särskilt romantiskt eller särskilt magiskt upphöjt som en roman om en stor trollkarl borde vara. Det är bara sjaskigt och deprimerande. För att inte tala om hur det hela slutar när den store trollkarlens tur börjat ta slut.... Och allt tack vara Emila, den bitchen...

Jag förmodar att slutet ska vara sedelärande, och vad det är tänker jag inte avslöja. Men vi kan säga så här; I didn´t see that coming!

Ingen av romanerna imponerade alltså stort på mig, men det är ändå lätt att välja en vinnare, och det blir naturligtvis Pearl Bucks "Kvinnopaviljongen" som kniper segern och gör att även 2014 blev kvinnornas år: 3-1 till kvinnorn, liksom 2013. 

Ställningen hittills år således hela 6-2 till kvinnorna. 

Det ska bli spännande att se om 2015 kan ändra på ställningen till männens fördel. Nu är det dessutom endast 5 kvinnliga nobelpristagare kvar, förutsett att det inte blir ytterligare en nu 2015. 

// Sofia

Madaddam av Margaret Atwood

Det har blivit lite av ett tema med dystopier i december, och så också förra året... Madaddam är den tredje delen i Margareth Atwoods dystopiska trilogi som jag läste på originalspråket engelska, och antingen avslutar Atwood starkt där tredje delen i triologin är den bästa eller också funkar inte översättningen av böckerna så bra som de borde. Jag är benägen att luta åt det sistnämnda, då Atwood slänger sig med diverse ordlekar och uppfinner nya ord och djur och jag är sugen på att läsa om de två första delarna på originalspråket. Inte minst för att denna avslutande del utkom så mycket senare än de andra två (som utkom 2003 resp 2009) att jag därför inte alls har grepp om riktigt vad de två första handlade om. Det får dock bli ett projekt att påbörja när bokhögen haft anständigheten att krympa något.

I alla fall så var det här en riktigt positiv läsupplevelse, inte minst för att jag blev något besviken på de två första delarna som inte helt igenom föll mig i smaken. Det här är helt enkelt Atwood i riktig högform och som alltid den där absurda humorn som gör att ett dystert ämne (miljöförstöring, krig etc) ändå går att läsa utan att bli helt deprimerad.

Det är Toby, f.d green gardener och biroll i övriga två delar, som berättar historien, lite som en slags krönika över vad som hänt sedan världen ”gick under”. Hon berättar om gruppens vardagsbestyr, hur de förhåller sig till de framodlade människoliknade Krakarna och det jobbiga förhållandet med Zeb, som hon älskar men vars känslor hon inte är lika säker på. Sist men inte minst är det alla faror som lurar, inte minst rövarbandet med Painballers som hotar att förstöra lägret och dess innevånare.

Atwood har byggt upp sin värld så detaljrikt och realistiskt att det är svårt att inte tro på den, och hon har själv sagt att allt det som förekommer i boken är sådant som forskningen kan, eller snart kommer att kunna göra. Och jag gillar hennes cynism och hur hon har en känsla för samhället  vi lever i. Ta bandet med Painballers till exempel. En s.k painballer är en före detta fånge, av grövsta sorten, som blivit benådad i utbyte mot att han för andras underhållning ställer upp i en slags nutida arena, där hans slåss mot andra fångar för sin överlevnad. Vinnaren får status och berömmelse men blir så gott som alltid ännu mer skadad än han redan var innan.

Främst måste jag sägta att jag gillar de roliga delarna där stackars Toby interagrerar med  Krakarna, the Crakers,  – människoliknade varelser som Crake utvecklade som ersättare för människorna efter att han utplånat dem....

Krakarna tar allt bokstavligt, älskar att ställa frågor och har sina ritualer för hur allting ska gå till (lite som den lille terroristen här hemma...). Kvällsritualen består av samtal kring deras skapare Krake, kring vilken de tror att berättaren får direktkontakt med Krake genom att sätta på sig en basebollkeps, äta en fisk som Krakarna hämtat som gåva och sedan magiskt komma i kontakt med Krake.

Ett samtal med dem kan se ut lite så här, och då hoppar jag in mitt i konverastionen då Krakarna haft mycket frågor om lite allt möjligt:

“Snow is water that is frozen into little pieces called snowflakes. Frozen is when water becomes hard like rock.

No, snowflakes have nothing to do with Snowman-the-Jimmy. I don´t know why part of his name is almost the same as snowflake.

I am doing this thing with my hands on my forehead because I have a headache. A headache is when there is a pain in your head………”

Krakarna har med andra ord inga begrepp om ordet ironi, att ord kan betyda olika saker eller att det finns sådant som svärord.

När någon i gruppen utbrister ”O fuck” blir de mycket intresserade och undrar vem denne Fuck är (de tilltalar alltid Toby med, O toby”), och stackars Toby som inte orkar med en lång utläggning med diverse följdfrågor säger desperat att Fuck inte är någon man kan se, att han är en vän till Krake och att man kan ropa på honom för att få hjälp. Något Krakarna tar fasta på och resten av historien ser som sin vän  när ett problem uppstår. De kräver också att få höra berättelsen om Fuck, vilket Toby motvilligt går med på.

Sen har vi Zeb, mannen Toby är kär i, som har egenheten att i krissituationer inte kunna avhålla sig från att sjunga oanständiga sånger, av karaktären;

I love to go a-wandering, along the bum of sluts,

And as I go I love to sing, although they drive me nuts.

Fuckeree, fuckera, fuckeree, fucker ah  ah hah hah hah….

Jag har på intet sätt kunnat fånga charmen med denna avslutande del i troligin, men läs den. Efter att första ha läst de två övriga delarna! Gärna på originalspråket.

// Sofia