Madaddam av Margaret Atwood

Det har blivit lite av ett tema med dystopier i december, och så också förra året... Madaddam är den tredje delen i Margareth Atwoods dystopiska trilogi som jag läste på originalspråket engelska, och antingen avslutar Atwood starkt där tredje delen i triologin är den bästa eller också funkar inte översättningen av böckerna så bra som de borde. Jag är benägen att luta åt det sistnämnda, då Atwood slänger sig med diverse ordlekar och uppfinner nya ord och djur och jag är sugen på att läsa om de två första delarna på originalspråket. Inte minst för att denna avslutande del utkom så mycket senare än de andra två (som utkom 2003 resp 2009) att jag därför inte alls har grepp om riktigt vad de två första handlade om. Det får dock bli ett projekt att påbörja när bokhögen haft anständigheten att krympa något.

I alla fall så var det här en riktigt positiv läsupplevelse, inte minst för att jag blev något besviken på de två första delarna som inte helt igenom föll mig i smaken. Det här är helt enkelt Atwood i riktig högform och som alltid den där absurda humorn som gör att ett dystert ämne (miljöförstöring, krig etc) ändå går att läsa utan att bli helt deprimerad.

Det är Toby, f.d green gardener och biroll i övriga två delar, som berättar historien, lite som en slags krönika över vad som hänt sedan världen ”gick under”. Hon berättar om gruppens vardagsbestyr, hur de förhåller sig till de framodlade människoliknade Krakarna och det jobbiga förhållandet med Zeb, som hon älskar men vars känslor hon inte är lika säker på. Sist men inte minst är det alla faror som lurar, inte minst rövarbandet med Painballers som hotar att förstöra lägret och dess innevånare.

Atwood har byggt upp sin värld så detaljrikt och realistiskt att det är svårt att inte tro på den, och hon har själv sagt att allt det som förekommer i boken är sådant som forskningen kan, eller snart kommer att kunna göra. Och jag gillar hennes cynism och hur hon har en känsla för samhället  vi lever i. Ta bandet med Painballers till exempel. En s.k painballer är en före detta fånge, av grövsta sorten, som blivit benådad i utbyte mot att han för andras underhållning ställer upp i en slags nutida arena, där hans slåss mot andra fångar för sin överlevnad. Vinnaren får status och berömmelse men blir så gott som alltid ännu mer skadad än han redan var innan.

Främst måste jag sägta att jag gillar de roliga delarna där stackars Toby interagrerar med  Krakarna, the Crakers,  – människoliknade varelser som Crake utvecklade som ersättare för människorna efter att han utplånat dem....

Krakarna tar allt bokstavligt, älskar att ställa frågor och har sina ritualer för hur allting ska gå till (lite som den lille terroristen här hemma...). Kvällsritualen består av samtal kring deras skapare Krake, kring vilken de tror att berättaren får direktkontakt med Krake genom att sätta på sig en basebollkeps, äta en fisk som Krakarna hämtat som gåva och sedan magiskt komma i kontakt med Krake.

Ett samtal med dem kan se ut lite så här, och då hoppar jag in mitt i konverastionen då Krakarna haft mycket frågor om lite allt möjligt:

“Snow is water that is frozen into little pieces called snowflakes. Frozen is when water becomes hard like rock.

No, snowflakes have nothing to do with Snowman-the-Jimmy. I don´t know why part of his name is almost the same as snowflake.

I am doing this thing with my hands on my forehead because I have a headache. A headache is when there is a pain in your head………”

Krakarna har med andra ord inga begrepp om ordet ironi, att ord kan betyda olika saker eller att det finns sådant som svärord.

När någon i gruppen utbrister ”O fuck” blir de mycket intresserade och undrar vem denne Fuck är (de tilltalar alltid Toby med, O toby”), och stackars Toby som inte orkar med en lång utläggning med diverse följdfrågor säger desperat att Fuck inte är någon man kan se, att han är en vän till Krake och att man kan ropa på honom för att få hjälp. Något Krakarna tar fasta på och resten av historien ser som sin vän  när ett problem uppstår. De kräver också att få höra berättelsen om Fuck, vilket Toby motvilligt går med på.

Sen har vi Zeb, mannen Toby är kär i, som har egenheten att i krissituationer inte kunna avhålla sig från att sjunga oanständiga sånger, av karaktären;

I love to go a-wandering, along the bum of sluts,

And as I go I love to sing, although they drive me nuts.

Fuckeree, fuckera, fuckeree, fucker ah  ah hah hah hah….

Jag har på intet sätt kunnat fånga charmen med denna avslutande del i troligin, men läs den. Efter att första ha läst de två övriga delarna! Gärna på originalspråket.

// Sofia