En kärleksförklaring till podcasts.

Följande inlägg, som berör en podcast, frångår bloggens primära syfte. Men visst känns det som vi kan vara liberala med bloggens innehåll? Bilder, video, podcast, huvudsaken är väl att det har anknytning till oss och vår mytologi? Bloggen är ett roligt sätt att veta vad som händer i varandras liv.
Och mitt liv har de senaste åren dominerats av podcasts, eller dominerats kanske är att ta i, ska vi kalla det soundtrack istället? Jag gillar podcasts, både som fenomen och idé men i den uppsjö som finns i podcastvärlden är det svårt att hinna med allt en är intresserad av och tyvärr har jag inte mycket tålamod när det kommer till saker som dålig ljudproduktion eller irriterande röster, trots intressant ämne. Exempelvis gav jag igår upp New York libraries avsnitt om Emmet Till efter tio minuter. Inte för att det var ointressant, långt ifrån, men jag stod bara inte ut med moderatorns konstanta snörvlande. Bortsett från det avsnittet brukar New York public library ha god kvalité på sin podcast, både till produktion och ämne, ett tips är avsnittet med Ta-Nehisi Coates. Ett avsnitt som gjorde att jag tog med Coates i februris månadstema, Black history month.

Men jag klamrar mig fast vid den demokratiska tanken i att vem som helst kan starta en podd, om vad som helst, i teorin i alla fall. Sedan det relativt nya fenomenet startade har utvecklingen gått framåt, som sig bör och en podcast behöver inte längre bara vara två vita csnubbar som sitter och snackar. Även om sådana fortfarande finns, ett exempel är den smått fantastiska Decemberpodden av ... och ...

Vem hade trott att det var så roligt att lyssna på två snubbar existentiella ångest och tankar kring impotens, alltid impotens. Idag finns det podcasts om allt och min första tanke inför ett ämne är ofta om det antagligen finns en youtube-video eller en podd om ämnet.

Så, för att ytterligare undvika det jag egentligen borde göra, både gällande livet i stort och boktriangeln i synnerhet tänkte jag, när andan faller på tipsa om några olika poddar. Och gärna bli tipsad tillbaka om ni har någon podd jag absolut inte får missa att lyssna på. vad letar ni efter i en podcast? 

Månadens bibliotekarie; September

Som en Fenix fågel reser den sig ur askan som bildats under glömskans och inaktivitetens tidevarv. Nyväckt och full med livslust reser den sig och skakar på den ståtliga fjäderdräkten. Ur dess strupe frammanas ett rop, ett glädjetjut; Alex har fåttt arslet ur, nu vankas det bibliotekarier! 

Månadens bibliotekarie heter Irene Hussvig och är huvudpersonen i Sara Paborns roman Blybröllop.
Irene arbetar på ett litet bibliotek i en småstad någonstans i Sverige, hon är gift med kabeldragaren Horst och har två vuxna barn.
Ärligt talat verkar Horst vara ett riktigt prakt-arsel. En självgod pösmunk som alltid vet bäst och inte har något problem att köra över sin omgivning som en ångvält. Synnerligen öerkörd blir såklart hans fru som både får se sin läshörna på vinden ersatt av ett musikrum, enbart för Horsts nöje, samt få sin boksamling bortkastad utan förvarning.
Makens handling, i kombination med bibliotekschefens idé att ersätta bibliotekets lyriksamling med en kareokehörna gör att det äntligen rinner över för Irene och hon bestämmer sig för att mörda Horst. Till sin hjälp har hon sin mors gamla blytyngder och en samling gamla naturvetenskapsböcker. Så nog är hon driftig, månadens bibliotekarie.

Blybröllop av Sara Paborn

Märkliga dagar av Michael Cunningham

Det här är en roman, eller snarare tre romaner i en, som alla utspelar sig i New York. Den första delen utspelar sig under industrialismen, den andra i en något sånär nutid och den tredje i framtiden. Förutom skådeplatsen, New York, är en gemensam nämnare för alla tre historierna att Walt Whitman och hans ord är en central del av handlingen. I den första delen är det den 12-åriga Luke som inte kan sluta citera poeten, i den andra delen får huvudpersonen Cat som jobbar i polisens jourtelefon kontakt med en terrorliga barn som citerar poeten (och spränger sig själva och annat folk i luften) och i den tredje är det roboten Simon som verkar ha programmerats med att då och så slänga ur sig fraser av just Whitman.

Dessa våra olika huvudpersoner figurerar faktiskt i samtliga historier, trots att det skiljer så många hundratals år mellan dem. I alla finns det en Simon, en Luke och en Catherine (eller Cat), som även om det kanske inte är exakt samma person delar gemensamma drag genom alla historier.

Jag tycker att det är en rolig idé, även om jag hade väldigt svårt för just den första historien. Faktiskt så svårt att jag var inne på bokens sista omlån innan den äntligen blev utläst. Därefter gick det dock undan för de andra två berättelserna var svårt att lägga ifrån sig, och speciellt den andra delen som handlar om terrorligan av barn. Alla historierna var hemska på sina sätt, men just denna med unga barn som frivilliga självmordsbombare var svår att värja sig ifrån. Och jag tycker att historien knöts ihop på ett väldigt smart, passande och hemskt vis.

Vore det inte för den första berättelsen skulle det här ha kunnat vara en av årets höjdpunkter i bokväg, men domen blir ändå en tummen upp.

// Sofia

Flickan från ingenstans Justin Cronin

När jag valde månadsböcker för september ville jag ha med en riktigt, riktigt bra dystopi i temat och efter att ha läst dussintals positiva recensioner om just ”Flickan från ingenstans” valde jag till slut den trots att den skulle vara nästan 1000 sidor lång och dessutom del 1 en triologi. Till att börja med kändes den som ett riktigt bra val och jag fick, på ett positivt sätt, Stephen King-vibbar under första delen av romanen dvs de första 250 sidorna.

I stora drag kan man säga att det är en undergångsdystopi där ett virus släpps ut av misstag, ett virus skapat av militären som raskt utplånar större delen av befolkningen. Redan i början av boken får vi veta att en av huvudpersonerna, den lilla flickan Amy, kommer att leva upp till namnet ”Flickan från ingenstans” och att hon kommer att bli hundratals år gammal. Precis som King redogör Cronin noggrant för sina olika karaktärers bakgrund och jag blir verkligen fångad av det hela och tänker att den här tegelstenen kommer att bli riktigt underhållande att ta sig igenom.

Dock ska det visa sig att den efter de 250 första sidorna, i bokens andra del, betydligt tappar både tempot och de engagerande personbeskrivningarna. Nu får vi istället följa livet i en liten by efter katastrofen och jag tycker att karaktärerna är så platta, menlösa och föga engagerande att jag mest sitter och hoppas på att de ska dö allihopa. Sådan tur har jag nu inte utan jag blir tyvärr tvungen att följa dem i ytterligare ca 750 sidor. Gäääääääsp!

Som om det inte vore nog med att det blir rätt trist läsning så tycker jag tyvärr inte heller att världen riktigt lever upp till hur en bra dystopi-värld bör vara. I mina ögon är det helt enkelt inte trovärdigt och då faller liksom hela konceptet. Det är också bitvis fånigt och jag blir nästan lite irriterad på att ingen redaktör kunde fått författaren att kapa i alla fall något hundratal sidor. Det hade boken förmodligen tjänat på och då hade jag kanske till och med kunnat tänka mig att läsa fortsättningen. Som det är nu så känner jag att det räcker att ha fått följa Amy i 100 år – så jag tror jag skippar att följa henne i de återstående 900 (?) åren.

// Sofia

Märkliga dagar: Boktemat för september 2016

Nu när mitt långa Nobelpristagar-tema är slut (det sträckte sig från februari 2013 till juni 2016) har jag haft svårt att komma på tema för september. Då hösten är i antågande, det kanske börjar bli dags för en nystart och framför allt då det är min allra sista föräldralediga månad tänkte jag mig ett tema om förändring.

I tre olika böcker ska vi få följa med till främmande världar och jag ska förhoppningsvis få något annat att tänka på än att det snart är dags att börja jobba igen.

Månadens bok är "Märkliga dagar" av Michael Cunningham. Det är egentligen inte en roman utan snarare tre stycken kortromaner eller längre noveller. Alla tre berättelser utspelar sig i New York, men den ena utspelar sig i dåtid, den andra i efterdyningarna av 11 september 2001 och den sista utspelar sig 150 år in i framtiden. Gemensamt för dem alla är att Walt Whitman på något sätt förekommer i handlingen.

Om man hinner får man även ta sig an följande böcker:

Stone Mattress av Margareth Atwood
Det här är en samling bestående av 9 olika berättelser långt ifrån det vardagliga livet. Det är noveller befolkade av vampyrer, avhuggna händer och spöken. Känner jag Atwood rätt har hon gjort något helt eget av en ganska uttjatad genre, säkerligen kryddat med hennes underfundiga humor. Bara titlarna på novellerna gör mig sugen på att läsa dem, som t.ex. "The Dead Hand Loves You" och "The Freeze-Dried Groom".

Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Det här är första delen i en triologi och den har blivit så lovprisad när jag kollat runt efter bra dystopier att jag kände mig tvungen att sätta upp den på min ska-läsa-lista. Grundidén är att en smitta sprider sig efter att ett militärexperiment gått fel. Jag kan dock redan nu berätta att det här är en tjock sak på över 900 sidor.....

Hoppas att ni är lika pepp på förändring och märkligheter som jag är nu när hösten är i antågande! Samtliga böcker ska dessutom finnas tillgängliga i alla fall på mitt lokala bibliotek så alla borde gå att få tag på rätt lätt.

Och utan någon egentlig anledning: Vårt kök - lovade ju att fotobomba er :)

// Sofia

Domo Arigato, Mr Roboto

Då var det äntligen dags för månadens bok och som rubriken skvallrar om ska vi läsa om en robot. Eller egentligen, en maskin som utvecklar ett eget medvetande. Men varför inte klämma in alla chanser en har att lägga upp Mr Roboto-videos?

Till skillnad från Mr Roboto verkar dock huvudroboten, Cepherus, i Sången ur det kinesiska rummet, längta efter ett mänskligt sinne. Så mycket att han frångår sin programmering och inte bara utvecklar ett eget sinne utan även börjar längta efter friheten och ifrågasätta sin existens. Han, vars enda uppgift var att spåra cancer.

Hur ska detta gå? Jag har, för ovanlighetens skull, inte läst boken i förväg, så det här blir spännande.
Lite roligt för den här bloggen är att den diktsamling som väcker Cepherus känslor till liv är Aprilsnö en samling haikus med bidrag från bland annat Tomas Tranströmer. 

 MÅNADENS BOK:SÅNGEN UR DET KINESISKA RUMMET - SAM GHAZI.

Trevlig läsning :)

All hail Conan The Librarian!

Efter att ha kämpat med en ordentlig presentation av Modernismens storstjärna, Marcel Duchamp, han som bland annat ställde ut en urinoar på ett museum, gjorde jag en kovändning åt det humoristiska hållet.

Jo, Duchamp kommer att dyka upp i bloggen, men tills dess får vi hålla till godo med: 

Conan The Librarian!

Book Lover, en hyllning till våra hyllvärmare.

Äntligen var det återigen dags för månadens dikt, och för mig att försöka mig på något nytt. Eller inte så nytt egentligen, halv-nytt. Är det ens ett ord? Ja, hur som helst...för att fira att jag tog modet till mig. Att jag äntligen uppfyller min dröm att bli bibliotekarie ska månadens dikt följa ett tema. Med tanke på att jag inte vet hur många intressanta dikter det finns får vi se hur länge jag kan hålla igång temat, som förutsägbart nog är; Bibliotek och läsande. Visst är jag originell?

Den första dikten är en hyllning till något jag tror vi alla tre håller kärt, nämligen våra älskade och hatade bokberg.
Visst är det så att en ibland köper en bok, trots att en vet att den kommer att bli liggande ett tag, men den kan inte förbli oköpt. En vill äga den, en vill kunna ta ut den ur bokhyllan och klappa på den då och då. Jag har i alla fall gjort mig skyldig till det ett antal gånger. Och kanske än värre, att släpa vissa böcker med mig, flytt efter flytt samtidigt som jag vet att de kommer att förbli outlästa, bara för att det är en trygghet att ha dem med sig. Har ni några sådana böcker?

En av mina är: Sites of memory, sites of mourning, som jag tror jag köpte andra året på Gotland.Ca åtta flyttar senare har jag slutat inbilla mig att den någonsin kommer att bli utläst men ändå känns det fint att ha den med. Eller så är som som vanligt för sentimental för mitt eget bästa...


 

Robert William Service. 16/1-1874 - 11/9-1958

                                                             

Book Lover 

I keep collecting books I know 

I'll never, never read; 

My wife and daughter tell me so, 

And yet I never head. 

"Please make me," says some wistful tome, 

"A wee bit of yourself." 

And so I take my treasure home, 

And tuck it in a shelf. 

And now my very shelves complain; 

They jam and over-spill. 

They say: "Why don't you ease our strain?" 

"some day," I say, "I will." 

So book by book they plead and sigh; 

I pick and dip and scan; 

Then put them back, distrest that I 

Am such a busy man. 

Now, there's my Boswell and my Sterne, 

my Gibbon and Defoe; 

To savour Swift I'll never learn, 

Montaigne I may not know. 

On Bacon I will never sup, 

For Shakespeare I've no time; 

Because I'm busy making up 

These jingly bits of rhyme. 

Chekov is caviare to me, 

While Stendhal makes me snore; 

Poor Proust is not my cup of tea, 

And Balzac is a bore. 

I have their books, I love their names, 

And yet alas! they head, 

With Lawrence, Joyce and Henry James, 

My Roster of Unread. 

I think it would be very well 

If I commit a crime, 

And get put in a prison cell 

And not allowed to rhyme; 

Yet given all these worthy books 

According to my need, 

I now caress with loving looks, 

But never, never read.

Uppdatering.

Inser att det, tyvärr, var en halv evighet sedan jag bidrog till vår kära triangel. Dock inget jag kan be om ursäkt för just nu. Däremot lovar jag privat återkoppling där, bland annat, frånvaron berörs. Återkopplingen kommer dock att dröja ytterligare tills jag fått grepp om och kan sätta namn på situationen.
När respiten är över kan ni bland annat se fram emot några väl(?) valda ord om Gotham.
Men i alla fall. Här är en passande bild:

Månadens tema september: Myter och skrönor

Efter att ha kommit hem från en tyvärr mycket regnig och mulen, men annars mycket trevlig, roadtrip är det bara att inse att sommaren är över och hösten lurar inpå knuten. Därför tycker jag det känns passande med ett höstligt tema för september månad. Ett tema där det känns passande att kura ihop sig i soffan med månadsböckerna, gärna med en varm kopp kaffe tillhands och kanske en kaka eller två.



Jag tänkte därför tt vi skulle inleda höstsäsongen som ändå ganska efterlängtat är här, för min del i alla fall, med myter, skrönor och svenska nobelpristagare. I september blir det nämligen Sveriges stoltheter som ska få duellera, Selma Lagerlöf mot Eyvind Johnson. Och temat, ja det är som sagt det lite höstlikt mystiska. 
 

Bilden från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/ff/Atelje_Jaeger_-_Selma_Lagerl%C3%B6f_1928.jpeg

Selma Lagerlöfs bok blir del ett i en triologi, ”Den Löwensköldska ringen”. Det är en spökhistoria som handlar om generalen Bengt Löwensköld som på sin dödsbädd ber om att få bli begravd med just denna ring. Eftersom det här är en spökhistoria blir naturligtvis ringen stulen, och varje person som kommer i kontakt med ringen får besök av den döde generalen. Som om det inte vore nog med det  lockar ringen alla som kommer i kontakt med den i fördärvet och nu gäller det att återbörda ringen till generalen innan det är försent. Hmmm, varifrån känner jag igen denna handling nu igen?!

Bilden från: http://patrikenander.files.wordpress.com/2011/08/johnson_eyvind.jpg

Eyvind Johnson ställer i sin tur upp med romanen ”Strändernas svall”, som är en återberättelse av den grekiske hjälten Odysseus liv; hans resa hem från det trojanska kriget och hustrun Penelopes väntan på honom. Jag som läst ”Penelopiaden” av Atwood hoppas givetvis på en lika underhållande berättelse från Johnson, och det känns som att septembers månadsfajt kan bli spännande!

Selma Lagerlöf kräver väl ingen närmare presentation, så vi kör helt kort bara varför och när hon fick nobelpriset. Hon var faktiskt den första kvinna att få nobelpriset i litteratur, vilket hon fick år 1909. Priset gavs till henne främst för romanerna Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen, Jerusalem och Herr Arnes penningar, men enligt mig verkar månadens bok mycket mer spännande. Akademins motivering var följande:

»På grund af den ädla idealitet / den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet/ som prägla hennes diktning»

Eyvind Johnson har jag däremot ingen direkt koll på, så här kommer en kort presentation av  månadens man:

Han är född år 1900 (medan Lagerlöf föddes 1858), och han fick sitt genombrott på 30 talet. Månadens bok räknas faktiskt till ett av hans främsta verk. Nobelpriset i litteratur mottog han år 1974, tillsammans med Harry Martinson. Motiveringen löd såhär:

"För en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst".

Prisutnämningen kritiserades hårt, främst för att Svenska Akademien hade utsett två av sina egna ledamöter.

Mycket av det han skrivit är självbiografiskt och kretsar kring de svåra förhållanden han växte upp under. Han var väldigt politiskt aktiv och var starkt engagerad mot nazismen. Många år bodde han utomlands ibland annat Schweiz, England och Frankrike.

Hoppas ni tycker månadens tema låter spännande!

// Sofia

Nedräkning inför Halloween – 2 dagar kvar

Vad passar väl bättre så här två dagar inför Halloween än att recensera en riktigt läskig bok för att komma i rätt stämning. Jag pratar givetvis om den gastkramande ”Den ondskefulla”, som är en av böckerna i ungdomsrysarserien Phantom Valley.

Den var lätt den läskigaste boken i serien tyckte jag när jag slukade den i 12-årsåldern. Och jag håller fortfarande med om att den är både den läskigaste och en av de bättre böckerna i serien. Den handlar om Monica som är ny på skolan, och därför fått turen att flytta in i ett helt nyrenoverat rum i en del av skolan som tidigare inte varit öppen. Ganska snart finner hon en gammal docka i ett lönnfack i garderoben. I början är hon jublande glad, men snart börjar dockan kännas kuslig och hon undrar om ryktet kan vara sant och det verkligen spökar på skolan.

Håller med Monica om att gamla dockor ÄR läskiga och när de dessutom verkar kunna ta sig fram på egen hand är det något som inte står helt rätt till….. Kan verkligen förstå att jag tyckte denna var läskig när jag läste den förra gången. Men nu är jag ju så mycket äldre och mognare, he he. Fast ge mig ingen docka i julklapp är ni snälla, speciellt ingen blond och blåögd i rosa klänning…..

Vill ni läsa min recension av övriga delar i serien, för att komma i ännu mer stämning, kan ni göra det här!

// Sofia

Vi tar det säkra före det osäkra - inga blonda dockor här hemma

Enigma av Robert Harris

En teknisk thriller om Storbrittanniens kodknäckare under andra världskriget och deras försök att forcera Enigmakryptot, tredje riktes oknäckbara kodsystem. Romanen bygger delvis på autentiska dokument och verkliga händelser.

En roman som jag spontanfyndade på katthemmet i spetmber förra åre då jag tyckte den lät spännande.
Den visade sig dock bli alldeles för tekniskt för mig och just allt det tekniska och alla kodknäckardetaljer drar ned tempot minst sagt. Jag kan tänka mig att man har mer utbyte av denna roman om man är mer intresserad av andra världskriget än vad jag är. Det känns lite som en typisk pappa-bok om jag säger så.

// Sofia

Lustans lagar av Brett Easton Ellis

Lustans lagar var faktiskt månadsbok i oktober 2010, men den gick inte att få tag på i Almedalsbiblioteket. Förra året däremot hade Stina fått tag på den, och i september blev det min tur att lägga vantarna på den.

Stina hade pratat bra om den, så jag hade ganska höga förväntningar - som den verkligen levde upp till. Ja, jag gillade den skarpt ;).  Det är en pratig roman, med ett halsbrytande tempo och med ett gäng mer eller mindre sympatiska karaktärer. Handlingen kretsar mest kring hur det är att vara ung och förälskad och strula runt kan man säga, för mer direkt handling än så finns det faktiskt inte.

Boken inleds mitt i en mening och fortsätter i en lång monolog av en okänd person och på samma abrupta sätt slutar den. Inledningen är för övrigt typisk för vad boken kommer att handla om då den handlar om hur personen förlorade oskulden under en blöt fyllekväll till helt fel person. Det beskrivs så avtrubbat och helt utan känslor, men är så typiskt för boken.

De 3 personerna vi får följa, Sean, Paul och Lauren, motsäger varandra i vad som hänt och det känns som det typiska skitsnackandet ungdomar emellan. Det här är rått, skitigt och äkta. Ocensurerat om hur det amerikanska collegelivet kanske kan se ut, vilket får mig att tycka att det är lite, lite synd att ”college”-livet i Sverige inte är upplagt på samma sätt.

// Sofia

2012 års Stephen King

Tänkte vänta med årskrönikan till helgen då vår blogg av någon anledning fått för sig att det fortfarande är 2012. Därför blir det idag en recension av 2012 års Stephen King-konsumtion, närmare bestämt en roman och två längre noveller.

I boken "Sommardåd" finns två långa noveller/kortromaner av allas vår skräckmästare. Oklart dock varför de ges ut under namnet Sommardåd då det inte är särskilt mycket sommar i någon av berättelserna. Jag gillar i alla fall dem båda, och särskilt ”Sommardåd” om skolpojken Todd som fascineras av nazisterna och deras död och därför blir stormförtjust när han upptäcker att han bor granne med en f.d nazist. Han söker upp honom och tvingar honom - under hot om att han annars kommer att bli avslöjad – att berätta om koncentrationslägrens fasor. Han riktigt frossar i ondskan och går längre och längre för att riktigt uppleva den. Tyvärr i mitt tycke så pass långt att det blir riktigt fånigt mot slutet. Jag tror att King hade vunnit på ett något mer subtilt förhållningssätt.

Den andra berättelsen kallas för ”Vårbedrift” och handlar om en oskyldigt dömd fånge och hans vänskap med historiens berättare, Red. En faktiskt ganska finstämd historia långt från hans skräckromaner. Men det är såhär jag tycker att King är som bäst, när han inte gottar sig i skräck utan låter sina berättelser mer handla om känslor och om att bygga upp miljöer och stämningar.

"Flickan som älskade Tom Gordon" spontanlånade jag efter en trevlig kräftskiva hos Danne. Liksom de två förra berättelserna är det inte dirket skräck som är i fokus i denna, inte fånig splasherskräck med random monster i alla fall – även om vi får möta även skräck i denna finstämda roman.

Det är den 9-åriga Trisha, som är ett stort fan av baseballspelaren Tom Gordon, som vi får möta under några skräckfyllda dygn. I början av romanen går hon vilse i skogen och det är i skogen som resten av romanen utspelar sig, med en 9-årig flicka som blir allt mer skräckslagen ju längre tid som går. Som det konstateras början av boken så får hon snabbt upptäcka att världen har tänder och kan bitas precis när den vill.

Jag skulle nästan vilja säga att det här är en ny "The body", fast där huvudpersonen  är tjej och istället för att komma fram dit hon ska går vilse utan några kompisar att lita till.

//Sofia

Fartyget Night av Marguerite Duras

En samling kortare texter som alla utom en ingått i Duras serie av kortfilmer från 70-talet. Nästan poetisk prosa. Utan att ha set filmerna får jag en känsla av att det måste vara mycket egensinniga, mycket pretto och mycket Duras. Det är en historia utan bilder vill hon berätta, eller kanske snarare en historia med svarta bilder.

Fartyget natt, den längsta berättelsen och också den berättelse som gett namn till samlingen, är en historia om blind kärlek. Enligt inledningen ska just historien om fartyget Night vara byggt på en verklig berättelse. Berättelsen är den om besattheten, kärlek?, mellan 2 människor som aldrig har träffat varandra, utan bara samtalar med varandra i telefon. Textstyckena handlar lika mycket, eller mer, om vad som inte sägs eller visas mellan dessa två. Ett exempel på detta kan vara hur de båda personerna känner gemenskap med den andra under nätterna genom att lägga av telefonluren under sömnen så att den andra är där, men ändå inte. Tystnaden är också den ständigt närvarande i berättelsen. Som Marguerite Duras uttrycker det: nattens tystnad mitt i solen, tystnaden mitt på himlen och nattens tystnad.

Jag kan verkligen se varför Marguerite Duras fascinerats av berättelsen, vare sig den är sann som hon själv säger eller om den bara är en uppdiktad berättelse. Just temat med besattheten, två människor som är besatta av varandra nästan till vansinnets gräns, får mig att tänka på hennes roman ”Älskaren” och hennes självupplevda ”romans” som 15-åring med en äldre kines. Båda historierna har den där förbjudna lockelsen och båda har en kärlek som egentligen är omöjlig och aldrig riktigt kommer att förverkligas.

Förutom denna historia är det de 3 historierna om Aurelia Steiner som fascinerar mig. De handlar om 3 olika flickor på olika platser, en riktigt ung och de andra äldre. Men på samma gång är Aurelia Steiner också ständigt 18 år var hon än befinner sig. Intressant stilistiskt grepp!

Världens bästa svärmor?

Man vet att man har förmodligen världens bästa svärmor när hon ringer på en loppisrunda bara för att läsa upp titlarna på samtliga tvillingböcker som finns för att jag ska kunna kolla listan och se om jag har dem eller inte. Resultatet blev 16 nya böcker, varav många jag inte läst sedan tidigare. Tack Annie!

Älskaren

Då har jag äntligen läst ut Marguerite Duras, det tog bara två försök. Som i fallet med Sara Stridsbergs Darling River, måste jag även här erkänna besvikelse. Visst, Duras har ett vackert, avskalat språk, men men för mig blir historien aldrig gripande. Jag finner ingen sympati för någon av karaktärerna, vilket är synd då Älskaren är Duras egna upplevelser. Snarare blir jag förbannad och irriterad på människorna som befolkar boken. Men jag tror inte att mitt bristande intresse enbart handlar om att jag finner karaktärerna osympatiska. En av mina favoritböcker är Pappa Goriot, och hur många sympatiska karaktärer befolkar det verket?
Så fort jag läst ut en sida kollar jag per automatik på sidnummret och konstaterar med en suck att det är långt kvar till slutet. Vilket bara det är ett dåligt betyg. Vissa delar var dock intressantare än andra, beskrivningarna av modern och hennes mentala tillstånd. Vissa delar var jävliga och min tankeverksamhet undrade varför familjen stod ut så länge, här tänker jag på demonen till storebror. Och hur han, en småskurk, bedragare och våldtäktsman kunde få ett jobb gör mig förbannad. Visserligen dröjde det tills han var femtio år, men nog fick han ett jobb ändå. Och här sitter jag, 26 år gammal, utan arbete! Jag som aldrig stulit, våldfört mig eller bedragit någon. Det är fan inte rättvist!

Det är synd att jag inte förstår romanens storhet. Det är så många som hyllar den att det känns som jag missar något. Kanske jag borde försöka en tredje gång? Ska den läsas med kontexten i åtanke?
Trots dess brister är Älskaren ändå ett intressant porträtt av Indokina. Det hade varit intressant om Duras, som hon själv önskade i slutet, hade behållit skildringarna av kriget. Äen fast Älskaren inte alls föll mig i smaken skulle jag gärna läsa Duras Biografi, om hon skrev någon. Eller för att gör hennes författarskap rättvisa, någon annat hon skrivit.

Last man standing?

Så kommer finally en recension från septembers övernaturliga biltur genom Europa, närmare bestämt desinationen New York.

Det jag gillar med Mathesons roman är att den är annorlunda, att den inte bara är ännu en i raden av vampyrskildringar efter Bram Stokers Dracula. Det här är något annat, det är Mathesons egen spin på vampyrgenren. Det är egentligen en rätt enkel historia men Matheson bygger upp den väl. Dessutom är det alltid intressant att få träffa litterära vampyrer som inte beter sig så som vi förväntar oss. Sådant är uppfriskande i alla fall så länge de har den goda smaken att inte glittra.

Nu kanske man kan ha invändningar mot föregående påstående, då vampyrerna faktikst innehar många av de egenskaper man är van vid; som att de varken tål solljus, träpålar eller vitlök. Men Mathesons skapelser är långt ifrån de aristokratiska, överjordiskt vackra varelser vampyrer ofta framställs som. Om jag inte vetat bättre hade jag trott mig hamnat i en zombieinfekterad framtidsskildring snarare än i en legendarisk vamyrroman. Så jag blir inte direkt förvånad när jag senare läser att just denna roman varit en stor inspirationskälla för George A. Romero. Det var just hans filmskildringar som dök upp i bakhuvudet när jag läste boken.

Romanens grundförutsättningar gör alltså att man förväntar sig något lite extra. Den har trots allt en del att leva upp till om man ska tro hypen. Men so far so good. Jag gillar den dystra framtoningen i inledningen. Att huvudpersonen dessutom är något av en antihjälte som super för mycket, svinar ner och allmänt är lite av en människospillra gör inte saken sämre, vem gillar inte en underdog? Han tillbringar dagarna med att förstärka sina barrikader, döda försvarslösa vampyrer och fylla på förråden. Under de långa nätterna dricker han för att försöka stänga ute glåporden och skriken från dem som hemsöker honom natt efter natt. De som en gång var hans grannar och vänner men som nu är något annat. Men deras oväsen penetrerar även den värsta alkoholdimma och inget han gör kan få dem att tystna. Så småningom faller han i orolig sömn bara för att vakna med huvudvärk och deras röster ringande i öronen.

Men det är inte det värsta. Det värsta är att han kan vara den sista. Han kan vara Legend.

Stina

Bokmiddag: Blade runner eller Do androids dream of electric sheep?

Ödslig och urplockad lägenhet.

I slutet av september månad, några dagar innan det var dags för Stina att säga hej då till sin gamla Volontärlägenhet, hade vi "Blade runner"-bokmiddag. Vi tyckte att den kala lägenheten kändes som en passande kuliss till en sådan middag, och ännu mer passande blev det av att utbudet av kläder var minimal då inte mycket hängde kvar i de utplockade garderoberna.

Stina som den oförglömliga Pris, komplett med svart ögonsmink.

Jag som replikanten Rachel, självklart i svart.

Jag fick därför på mig en urtjusig svart festblåsa, påminnande om något replikanten Rachel faktiskt skulle ha kunnat ha på sig i filmatiseringen och Stina valde en färgglad sak kombinerat med svart ögonsmink, liknandes det Pris hade i serien.




I matväg då? Tja, vi väljer att se det som att det blev så mycket mer autentiskt i och med att vi inte hade några köksredskap kvar i lägenheten, varför grädden inte serverades vispad utan i flytande form. Päronhalvor med riven coklad och ovispadd grädde blev det således till efterrätt. Någon middag i gentligen mening blev det inte heller då huvudrätten bestod av en flaska rött vin, en baugette och lite ost. Alltsammans, i brist på köksredskap, serverat på en udda-tallrik som fortfarande stod kvar i ena köksskåpet.

Under kvällens gång roade vi oss också med att med hjälp av diverse mer eller mindre trovärdiga test kolla hur och när vi kommer att dö. Vårt favorittest meddelade att vi båda, liksom även Johan, kommer att dö framför datorn av för mycket Internetanvändande i 90-årsåldern. Något jag inte finner allt för otroligt då jag brukar säga till Sebbe att jag förmodligen kommer att dö framför datorn av en hjärtattack förr eller senare - beroende på att jag har en tendens att hesta upp mig när den går för långsamt, inte vill samma sak som jag eller bara är allmänt teknikkrånglig. Vi tog oss även friheten att kolla hur vårt tredje Boktrianglare skulle dö - och sorry Alex, men du kommer att bli mördad. Du har dock även du ett långt liv att se fram emot, så don´t worry! Och du är i gott sällskap, även min kära make kommer att bli mördad (men hade han fortfarande hetat Svensson hade han begått självmord..).

Självklart var vi också tvugna att ta Replikant-test, någon av oss hade ju kunnat vara en ondsint robot. Tyvärr visade sig vi båda vara mer eller mindre mänskliga.

Javisst ja, eftersom vi bägge var ganska slitna framåt kvällen blev det kanske inte jättemycket bokprat, men vi enades i alla fall båda om att filmen var så mycket bättre än boken.

En vacker dag - Ira Levin

Allas vår lille Freddie en vacker dag i juni förra året!

OBS! Spoilervarning!

Vad är väl bättre i läsväg än en riktigt välskriven dystopi? Inte mycket om ni frågar mig, och det här är en av de bättre jag läst i genren. Drag i den känns igen från både "Kallocain" och "1984", men den här är nästan snäppet bättre (ja 1984 tyckte jag ju iof inte var någon riktig hit).

Romanen utspelar sig i ett samhälle där jämnlikheten tagits till en ny nivå, där alla stöps i samma form och där ingen har en fri vilja. Man gör helt enkelt det som Unidatorn säger åt en att göra. Den bestämmer vilket yrke människorna ska ha, vem de ska gifta sig med och om de ska få barn eller inte. De styrs med hjälp av armband som hela tiden registrerar var de är och med hjälp av månatliga behandlingar som gör dem så gott som könslösa, gör dem avtrubbade och lätthanterliga och som gör att de inte ifrågasätter sitt levnadssätt. I jämnlikhetens namn finns också endast 4 flicknamn och 4 pohjknamn att döpa sina barn till. Ett föga fritänkande samhälle med andra ord, men ett samhälle där inga orättvisor existerar, där ingen skillnad görs mellan män och kvinnor och där brott som mord, våldtäkt och rån inte existerar. Ja, i denna värld verkar det inte existera några som helst brott.

Men Chip, eller LiRM35M4419 som han egentligen heter, skiljer sig från den konforma mängden med sitt ena gröna och sitt ena bruna öga och med ett sätt som inte verkar lika välanpassat och liknöjt som alla andras. I slutet av varje behandlingsperiod, då medicinen inte är lika stark, roar han sig med att tänka på hur det vore om han själv bestämde över sitt liv och när han blir äldre kommer han i kontakt med en grupp likasinnade. Men även där måste han vara på sin vakt, för det som gör systemet så effektivt är medlemmarnas instinktiva respons att "hjälpa" medlemmar som inte verkar lika liknöjda som dem själva varvid denna då får en starkare behandling för att därefter återigen falla in i mönstret - utan egna känslor, utan egoism och utan att ifrågasätta.

Chips uppvaknande, då medicinen gradvis börjar försvinna ur hans kropp, påminner om det uppvaknande Neo får i "Matrix", och de andra varnar honom för att han kommer att hata dem när han inte längre är påverkad av medicinen, att han kommer att vilja göra vad han själv vill med sitt liv, vilja göra sina egna val och ångra att han blivit väckt och blivit något annat än bara en lycklig maskin i människokropp.

Den mest obehagliga scenen i boken är när den väckta Chip, den sympatiska huvudpersonen, våldtar Syren, kvinnan han säger sig älska och denna trots det följer honom, älskar honom och gifter sig med honom. Är det författarens avsikt att visa att ett samhälle med val blir ett sådant samhälle vi har idag? Ett samhälle där män våldtar kvinnor, är "överordnade" kvinnan och där det är männens lagar som gäller - eller vill han bara visa att en fri människa varken är ond eller god, utan alltid både och?

Oavsett författarens synpunkt är det här en mycket tänkvärd roman om frihet och valfrihet kontra jämnlikhet och icke-våld.

Läs den!