Fartyget Night av Marguerite Duras

En samling kortare texter som alla utom en ingått i Duras serie av kortfilmer från 70-talet. Nästan poetisk prosa. Utan att ha set filmerna får jag en känsla av att det måste vara mycket egensinniga, mycket pretto och mycket Duras. Det är en historia utan bilder vill hon berätta, eller kanske snarare en historia med svarta bilder.

Fartyget natt, den längsta berättelsen och också den berättelse som gett namn till samlingen, är en historia om blind kärlek. Enligt inledningen ska just historien om fartyget Night vara byggt på en verklig berättelse. Berättelsen är den om besattheten, kärlek?, mellan 2 människor som aldrig har träffat varandra, utan bara samtalar med varandra i telefon. Textstyckena handlar lika mycket, eller mer, om vad som inte sägs eller visas mellan dessa två. Ett exempel på detta kan vara hur de båda personerna känner gemenskap med den andra under nätterna genom att lägga av telefonluren under sömnen så att den andra är där, men ändå inte. Tystnaden är också den ständigt närvarande i berättelsen. Som Marguerite Duras uttrycker det: nattens tystnad mitt i solen, tystnaden mitt på himlen och nattens tystnad.

Jag kan verkligen se varför Marguerite Duras fascinerats av berättelsen, vare sig den är sann som hon själv säger eller om den bara är en uppdiktad berättelse. Just temat med besattheten, två människor som är besatta av varandra nästan till vansinnets gräns, får mig att tänka på hennes roman ”Älskaren” och hennes självupplevda ”romans” som 15-åring med en äldre kines. Båda historierna har den där förbjudna lockelsen och båda har en kärlek som egentligen är omöjlig och aldrig riktigt kommer att förverkligas.

Förutom denna historia är det de 3 historierna om Aurelia Steiner som fascinerar mig. De handlar om 3 olika flickor på olika platser, en riktigt ung och de andra äldre. Men på samma gång är Aurelia Steiner också ständigt 18 år var hon än befinner sig. Intressant stilistiskt grepp!