Hungerspelen av Suzanne Collins

Tog med Hungerspelen i oktober månads tema mest för att se om den skulle leva upp till hypen och nja, den är relativt välskriven, men har ändå sina brister. Det intressanta är just hur väl författarinnan har fångat tv-programmet ”Hungerspelen”, en slags dokusåpa, där de utvalda ungdomarna inför spelen stylas, intervjuas och ges poäng angående sina chanser att överleva – allt medan de påhejjas av den entusiastiska storstadspubliken som bettar på vem som kommer att vinna eller dö och som genom sponsring kan hjälpa sin favorit till seger. Det känns tyvärr inte som ett helt avlägset steg från dagens dokusåpor som verkar ha en tendens att bara bli värre och värre.

Sämst är det i beskrivningarna av Katnis kämpande med hur hon ska spela på publikens känslor inför henne och Peeta som kärlekspar. Det blir lite blaha när det enda sättet hon kommer på att gestalta detta med är att pussa på honom lite hipp som happ. Det blir liksom ingen dynamik i berättandet utan känns mest lätt fånigt.

Det känns inte heller riktigt som att författarinnan tar till vara på det som är intressant med berättelsen, nämligen just det samhällskritiska perspektivet. Det hade helt enkelt blivit aningens mer intressant om Katnis inte bara varit så fokuserad på sig själv utan kunnat lyfta blickan lite och se att det inte är de andra deltagarna som är fienderna utan regimen som ordnar spelen. Mer realistiskt blir det visserligen på grund av slaktandet utan betänkligheter då det ju är att döda eller dödas som gäller, och just det samhällskritiska byggs ju upp även i seriens två övriga delar.

Lite mer fokus på detta i denna inledande bok och lite mindre fokus på den fejkade kärlekshistorien så hade jag varit nöjd. Det blir lite väl ”kallt” berättat ibland på grund av detta och karktärerna känns egentligen aldrig som riktiga människor då de känns allt för endimensionella. Men det är boken igenom ett bra driv i berättandet och det är faktiskt en riktig sidvändare till bok.

Och visst är det ”Battle royale”-vibbar här, men jag tycker nog ändå att Collins är snäppet skickligare, just i skildringen av tv:ns dödslek.