Revolt av Suzanne Collins

Den sista och avslutande delen av Collins Hungerspelstriologi. Där de två första främst kretsar kring 2 års olika Hungerspel inriktar sig denna på motståndsrörelsens revolt och deras utnyttjande av Katnis i rollen som revolutionens ansikte utåt, för även här används hon som en bricka i spelet med styling, tv-sändningar och folk som säger hur hon ska vara och bete sig i tv-rutan. Inte helt olikt Hungerspelens tv-sändningar alltså. Samtidigt måste hon tampas med det faktum att Peeta hålls fången av regimen.

Storyn i denna är om möjligt ännu mer rå än de två förra och präglas av en känsla av hopplöshet – att det aldrig kommer att bli bättre vare sig regimen eller motståndsrörelsen vinner. Det är en cynisk värld, där till och med en kamp på liv och död blir underhållning för massorna. Men så heter världen Panem (bröd på latin) också. Och bröd och skådespel är vad man får.

Den är helt klart den mörkaste delen i triologin, men ändå min favorit. Och tack och lov är det inte mycket kärlekstrams i denna, utan det är en bok om kamp och överlevnad och där allt annat får stå tillbaka.

Bitvis är den lite rörig med folk som dör till höger och vänster. Det känns som att Collins kanske borde ha skrivit en mer detaljerad synopsis då det känns lite väl hipp som happ ibland. Ibland känns det också som att hon gör det lite väl enkelt för sig.

Men sammantaget måste jag ändå säga att jag är positivt överraskad av hennes Hungersspelsböcker då hypade ungdomsböcker, t.ex den illa skrivna första Harry Potterboken och den om möjligt ännu sämre Twiligt, sällan är speciellt bra.