Bära mistel av Sara Lidman

I väntan på att månadens bok äntligen ska bli ledig (ligger just nu 7 resp. 8 i köplats) kan det vara på tiden att recensera en av augustis utlästa böcker. På sätt och vis tycker jag att den passar in i månadens tema, dels då den ena huvudpersonen är gay och dels för att de båda huvudpersonerna är sådana som i sin tid (romanen utspelar sig på 1930-talet) gick emot rådande konventioner. Jag pratar om Sara Lidmans "Bära mistel" från 1960, och för att låna ett uttryck av Ranelid (och ranelidskan) så är det här definitivt en roman som berättas på det just det Lidmanska språket.


Det som fick mig att låna den var beskrivningen av den som en av de vackraste kärleksromanerna som skrivits på svenska. Efter att ha läst romanen vet jag inte riktigt om jag är benägen att skriva under på det, för även om det är en starkt berättad roman är det för lite kärlek och för mycket besatthet för att jag ska kunna se den som en roman om kärlek.
Romanen beskrivs även om en roadmovie med fellinskt persongalleri, vilket ganska väl beskriver storyn. Det handlar om den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder, den ena heterosexuell dragspelsdrottning och den andra en homosexuell musiker. Man kan verkligen inte kalla historien för finstämd, utan här är det de starka känslorna som är i fokus - en kärlek fylld av skuld, smärta och sexualitet, där den man har kär alltid verkar svika, oavsett om du är homo- eller heterosexuell.


Lidman måste ha varit långt före sin tid med Björn och hans många affärer och med Linda, som lämnar man och barn, för att ge sig ut och spela längs vägarna. Känns dock lite väl överdrivet med Björn, att han inte bara är homosexuell utan också måste klä sig i kvinnliga kläder.
För övrigt föddes Lidman i Missenträsk, Jörn i Norbotten. Och i berättelsen skymtar förtrollande namn på norrländska orter förbi; Nattajaure, Sitirangi och Kattsprånget, där Linda och Björn i rummen för resande skyndar igenom.
  // Sofia