Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Försökte ta mig igenom denna några stentrista vintermånader i början av året, men boken var så stentrist att den inte blev utläst förrän i maj. Lite som Stina och hennes Martina Lowden-försök. Hur går det förresten på den fronten, Stina? Gjort några framsteg? Saknar dina Lowden-uppdateringar.....

För övrigt; Vilket misslyckat och stentrist Kafka-försök! Om en berömd pianist som är på besök i en stad för att gästa ett evenemang, men där han aldrig riktigt verkar få koll på vad det är som står på schemat. Han möter människor till höger och vänster som får honom på avvägar och försenar hans redan förvirrade schema. Det känns som om Ishiguro velat bygga upp miljön till en enda lång drömliknande händelse, där saker händer som det endast kan göra i drömmar som att byggnader förändras och människor han möter i ena stunden är främlingar och i andra välkända familjemedlemmar.

Nej, det här är inte en roman för mig! Det händer liksom inget annat än att huvudpersonen flänger omkring och möter jobbiga människor som han i mitt tycke mest borde ha gett fingret istället för att hjälpa. Det ska säkert vara djupt på något sätt och ge inskt i människans natur eller något annat dravel, men jag är nog för okulturell för att kunna uppskatta det. Jag menar, titta bara på litteraturen som för till fället ligger nedpackad i min väska – inte en, utan två tvillingböcker och sen visserligen ”Pappa Goriot” också. Där tyvärr inte heller den sistnämnda gett mig så mycket...

// Sofia