Sommarpep

Äntligen är sommaren här! Här hemma firar vi med denna gamla slagdänga:

//Sofia

På färder i andra riken - del 2

Gimlet och Carl Barks är här igen för att ta med er på färd nummer två. Fast den här gången får ni följa dem lite på avstånd. Vissa färder gör sig bättre så. Ni får också stifta bekantskap med en annan av Naja Najas vänner, ja i varje fall med hans bil, för Lärkan själv är inte med ikväll. En närmare presentation av Lärkan får ni längs med färden. För sakens skull kommer också en presentation av hans familj, för de är allihopa goda vänner med Naja Naja.

Lärkan och Kaos

 Kaos har fått sitt namn eftersom det är vad som följer i hans spår. Det är en gåta hur en så liten person kan skapa sådan fulländad oreda till synes utan ansträngning. Naja Naja uppskattar hans oförutsägbarhet förstås. Tillsammans är de en urkraft som drar fram. För dem är det vardag att rubba cirklar och sätta tingens tillstånd ur spel. Där vi ser kalabalik ser de möjligheter.

Campari och Chub Chub

Campari kan som smeknamnet antyder upplevas som lite bitter. Men vi som känner henne låter oss inte skrämmas. Av oss i gänget är hon den enda som kan göra upp en plan och hålla sig till den. Hon vet hur man knyter en knop och hur man skådar given häst i munnen. Men viktigast av allt är att hon vet hur man hittar till de stora äventyren.

Chub Chub gör vanligen inte så mycket väsen av sig. Det behövs inte för hon blir uppmärksammad ändå. Vissa människor har något som gör att de hamnar i blickfånget. Vad än detta något är så har Chub Chub fått en stor bit av det. Festen börjar på riktigt först när Chub Chub har anlänt, det tycker alla i gänget.






Den här gången är vi, dvs Gimlet och Carl Barks, ute om kvällen. Kvällen är full av märkliga ting. Spiraler och virvlar man inte ser, rörliga, dansande sken. Vi kuskar omkring i Lärkans ruggiga Ford Focus, modell 99 (Han är inte späd eller fågellik på annat vis men vi kallar honom så eftersom han alltid är gladlynt. Han tror inte på sorglighet säger han och kanske är det så att den inte tror på honom heller eftersom den inte drabbar honom som den drabbar oss andra). Lärkan själv är inte med oss. Han är hemma med familjen och kanske är det lika bra. Kvällar som denna ska man inte vara för många. Det blir för mycket tankar då. De trasslar in sig i varandra och lägger sig som tunga moln i biltaket. Nej, bättre då att bara vara två. På tumanhand får tankarna det svängrum som krävs. De rör sig i takt till varandra, vibrerar. Ena tanken bjuder upp, den andra följer. Bildar en pulserande ständigt skiftande väv i bakgrunden. På landsvägen är det som att fara i en racerbåt rakt mot månen.

Vi glider fram i kvällsmörker med skog på båda sidor. Vi säger ingenting, men vi lyssnar på radion och på tankarna som surrar. Det har sin tjusnig att lyssna på radio i bil om kvällen. Tonerna är fylligare och melodierna följer tätt på varandra. Vi hör också vinden vissla i ventilationsrutorna och på antennen och det är ett hemtrevligt, kvällsligt ljud.

Vi kan inte hejda oss om kvällen. Inga gränser existerar längre, kanske drömmer vi redan. Gimlet sover i baksätet med huvudet mot rutan. Vi har ingen aning om vart det bär och det gör förresten detsamma. Vi bara reser i kvällen utan någon särskild orsak, así no mas.

Vi talar framförallt inte. Och för övrig är vi helt urlakade, det skall medges att vi är litet ur balans de dagar vi inte har träffat Naja Naja. Vi släpar efter med så många historier. Vi kunde givetvis berätta dem själva, men det skulle inte ha samma verkan. Våra röster är för gälla eller för beslöjade. Carl Barks har en någorlunda hygglig röst men han saknar totalt fantasi.

Det är trots allt inte så illa att färdas i kvällen. Vi kan konsten att slappna av och genom rutan ser vi
solens sista strålar lägga sig över himmel och träd. Vi vet att vi kör fort, för de vita sträcken på vägbanan forsar in under Fordens däck. Men det känns inte alla som att vi åkte framåt. Sluter vi ögonen börjar bilen fara baklänges eller kravla på snedden som en krabba. Och slår vi upp dem en enda sekund är det som om vi säg ett slags harar med långa öron lägga iväg längs med dikesrenen.

Gimlet vill stanna för ett ögonblick. Carl Barks lyckas hitta en avtagsväg som leder mot ett fiskeläge och där parkerar han. Luften är kylig och solen är på väg ned. Gimlet säger att hon ska röra på benen en stund för hon känner sig dålig. Vi har faktiskt rökt en hel del i bilen (förlåt Lärkan), ciggaretter och stinkande cigariller. När motorn stängdes av trängde stillheten djup och förtätad på med sinbedövning mot tinningarna. Radiokontakten bröts samtidigt som motorn slocknade. Vi ser hur solen sjunker alltmer och blir nästan litet ängsliga. Men vill man verkligen lära känna kvällen är det kanske bäst att det är alldeles tyst.

Gimlet travar härs och tvärs över slänten och fingrar litet förstrött på stenarna vid strandkanten. Det är ödsligt här. Man kunde lika gärna vara i Skottland eller på Kreta. Också himlen är ödslig, en väldig bakelitvall som spänt upp över jorden. Vi ser på allt detta en smula olustiga bland all tystnad och tomhet och så kör vi vidare. Den kyliga luften har piggat upp Carl Barks, men Gimlet sitter fortfarande och halvsover. För att väcka henne skruvar Carl Barks upp radion på hösta volym. Just nu spelar den Let Me Entertain You med Robbie Williams. Radion är det enda som fungerar bra i den här kärran. Och vi misstänker att det var för radions skull som Lärkan köpte den. Största delen av den musik som spelas om kvällen är störande. Den hindrar oss att urskilja skydragen och spiralerna på himlen. Ibland tom att se stjärnorna som börjar skymta fram på himlen. Natten är nästan här.

Bilen är full av finurliga små manicker. Blinkljusen t ex. Om natten är det fint för samtidigt som man hör deras tipp-tipp, tipp-tipp så ser man ett litet grönt ljus tändas och släckas på instrumentbrädan.

”På med helljuset!” hojtar Gimlet.

Det är för det lilla blå ljusets skull som tänds under ratten. Någon ljuvare blå ton kan du inte tänka dig, det är som Karibiska havet eller lagunvatten, violblå som en siameskatts ögon. Fast Carl Barks låter det inte lysa för länge för han säger att man skulle vänja sig då.

Bilen spinner sakta fram i natten och snart är vi framme vid avtagsvägen till havet. Ingen säger ett knyst, Carl Barks får välja. Han vrider på det högra blinkljuset och Forden rullar ner mot havet. Resan i natten är slut. Nu väntar oss hus, bensinmackar och snackbarer. De kommer att flyta som väldiga girlandsprydda pråmar i fjärran. Vi är litet berusade som om vi återvände från stratosfären.

Carl Barks skruvar på radion i smyg för att hjälpa oss. Den drar en punklåt, Ebba Grön, men musiken verkar så avlägsen, det är som om den trängde genom ett vaddskikt. Gimlet tänder takljuset för att Forden skall påminna mer om en båt. Efter området med snackbarer och bensinmackar blir landskapet ödsligt igen. Men det är inte likadant som förut. Vägen löper utmed kusten och här är ett lustigt ljus som gör att man kan urskilja havet. Helst av allt hade vi velat köra tusen kilometer in i natten, skjuta fram i blindo som en ubåt utan att se något, bara följa himlens svarta konturer. Men Carl Barks säger att Forden inte skulle orka med en så lång resa och Lärkan behöver den i sitt arbete (han är representant för ett bokningsbolag).

Till slut stannar vi vid ett snabbmatsställe vid vägkanten. Gimlet sveper en cola och Carl Barks äter pommes frites. Borden är fyrkantiga och gråfärgade. På fönsterrutorna bildar neonbokstäver ord som lyser upp natten, men just nu är vi inne i en period när vi inte läser texter som står skrivna i neon. Två högljudda barnfamiljer som trycker i sig hamburgare är de enda gästerna förutom vi.

Vi är litet matta som man brukar vara efter en lång resa. Men vi är nöjda med vår utflykt i natten. Vi säger ingenting, vi tänker ännu på tomheten och tystheten vid fiskeläget och på ett ögonblick då vi känt pannan lösgöra sig och ge sig av lång i bort i kvällen mot natten. Vi sitter kvar en stund. Sedan ger vi oss iväg och återvänder.

Den andra färden. Bilfärden.

Gimlet och Carl Barks

Månadstema maj – Bland Gudar och jägarinnor

I maj ska vi hänga med Gudar och Jägarinnor. Vi befinner oss i Tierp respektive Kalmar och småstadsångesten är total, för det här är inte platser som rymmer drömmar och längtan särskilt väl. Det är platser där man går under. Där man måste hitta strategier bara för att överleva.

Jag är lite extra pepp på att åter få introducera en svensk ungdomsbok i mitt månadstema då detta har blivit lite av mitt signum här på bloggen. Nu är det dessutom så långt tillbaka som april 2013 då jag senast bjöd på en sådan. Det var tema Grighet och Anna Ehns Det finns så många toppar, men blir aldrig aldrig nöjd var en av månadsböckerna. Men nu så är det dags igen!

Elin Cullheds ilskna ungdomsbok Gudarna uspelar sig i en förort till rymden (dvs Tierp). Den handlar inte om att någons mamma dör, inte om kärleken mellan två ungdomar med cancer och inte om another kille som är kär. Den handlar om Gudar. Om Bita, Lilly och Jane.

Månadens bok är dock Tove Folkessons Kalmars jägarinnor som med fördel läses just i Kalmar (tips!). Den handlar (förstås) om jägarinnor. Om Linden, Jenna, Sudden, Jossan och Eva. De är beredda att göra allt för att inte bli som handbollstjejerna. Även om Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, kan ingen hindra dem från att spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna. Men de får betala ett högt pris. Nästan lika högt som Ölandsbron.

Månadens bok: Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, 2013.

Gudarna av Elin Cullhed, 2016.

Stina

Razzieaward 2016?

"Enhet" av Ninni Holmqvist är inget mindre än en svensk – ni kanske kan ana det – dystopi. Jag läste halva boken i ett svep en sen kväll i mitten av april och började tro att det här kunde bli årets bästa bok. Tyvärr följdes senare halvan inte upp lika bra, utan blev istället något av en besvikelse. Jag skulle nog ändå säga att det är en läsvärd dystopi, men att den inte känns trovärdig fullt. Varför den trots detta förtjänar en razzie-award kommr jag till lite senare i recensionen....

För att återgå till romanen så är huvudperson i boken är den 50-åriga Dorrit och hela handlingen i stort utspelar sig på, håll i er nu, Andra reservbanksenheten för biologiskt material. Om ni inte kunde gissa det av titeln att döma så jovisst är hon där tillsammans med olyckliga män och kvinnor för att donera organ till behövande, ta del av olika experiment och så småningom dö genom detta. Och hur hamnade hon här? Liksom alla kvinnor över 50 år och män över 60 år är hon barnlös, en så kallad umbärlig. Då blir man hämtad hit för att göra lite nytta för samhället. Men det är inte så dåligt. Här finns allt man kan önska, mat i överflöd, simhall, teater, bibliotek och allsköns sysselsättningar......

Jag tycker att idén i sig är intressant, och den påminner ju om ”Never let me go” som jag gillade skarpt. Dock har jag några invändningar mot det hela och de kommer här. För det första tycker jag det känns lite märkligt att de själva helt och fullt får bestämma sin diet. Kanske inget jag borde lägga ork att störa mig på i en roman som detta, he he. Men som värdefulla organdonatorer borde det väl vara av intresse att de håller sig så friska som möjligt? På samma sätt tycker jag det är märkligt att dessa organdonatorer också utsätts för experiment av olika slag med kemisk krigsföring, olika mediciner och annat – vem vill ha organ som utsatts för detta? Känns aningen märkligt. Vidare så har jag även svårt att svälja ett samhälle där de med barn ses som det allra bästa. Det känns som ett samhälle väldigt långt bort till skillnad från detta som verkar utspela sig i en mycket snar framtid.  Jag skulle vilja säga att attityderna i samhället mer går åt andra hållet; med en attityd som inte vill ha ammande mammor ute i samhället, helst skulle vilja att barn höll sig borta från offentlig miljö som restauranger, hotell, flygplan och andra ställen där de kan störa och där småbarnsföräldrar inte ses med blida ögon om något av barnen skulle balla (ja Aaron jag pratar pm dig ;-)). Och slutligen så köper jag inte heller Dorrits eventella möjlighet till flykt som hon erbjuds av en personal på enheten. Som det beskrivs i boken så har jag mycket svårt att köpa att en främling skulle erbjuda henne hjälp (han lämnar henne sitt passerkort med vilket hon kan ta sig ut) utan att ens först ha etablerat en kontakt så han vet sannolikheten för att hon dels skulle kunna hålla tyst om det inför sina vänner och dels inte skulle meddela någon annan ur personalen om detta. För att inte tala om risken att bli upptäckt. Sen kan jag väl också säga att jag inte riktigt köper valet hon gör, och vilket det är ska jag inte avslöja. Sen till ett sista klagomål, he he. Jag tycker att synen på människor med barn känns ganska sorglig, där de organ som donerats går till slitna mammor med diabetes, och hur de umbärligas kondition och hälsa är så mycket bättre än samhällets i övrigt och ja, hela attityden till de som faktiskt valt att skaffa barn (vilket för övrigt med tanke på statusen de med barn får känns lite märkligt att låta outbildade göra, borde inte ett sådant här samhälle placera barnen hos eliten?) Sen är det lite sorgligt med kritiken som framförs mot detta samhälle i boken; där det är exakt jämställdhet med exakt lika många föräldradagar för kvinnor som för män och hur Dorrit istället verkar vilja leva med en "riktig man" (dvs som är stark, hugger ved och låter henne stå i köket). Slutligen måste jag också säga att jag blir lite trött på hur en graviditet beskrivs för de som faktiskt blivit gravida, där tillståndet beskrivs som ett biologiskt faktum att man går in i sig själv och slutar bry sig om omgivningen. Random crap som Aaron och jag brukar säga.

Och nu till sist, varför ett razzie award? Jo, den kommer nog att få mitt eget personliga razie-award för sämsta sexscen typ någonsin (nja, kanske inte riktigt så illa, he he). Sug (ha ha, jag är så rolig) bara på följande stycke: ”Jag gjorde ingenting när han kysste mig, jag kysste honom bara tillbaka, hungrigt åt jag mig in mellan hans läppar, sög på hans tunga som om det vore en spene och jag ett utsvultet lamm”. För övrigt verkar det vara sexigt att trycka upp tummen i någons mun under älskog......

Annars som sagt en intressant dystopi som tyvärr inte höll måttet helt och hållet.






//Sofia