Den nya människan av Boel Bermann

Jag hittade denna dystopi på en sida där man fick tipsa om sina tre bästa dystopier. Jag hade aldrig hört talas om den förut, men när ganska många hade med en på sin topp-tre så blev jag ju nästan tvungen att kolla vad det var för något. Lånade även ”Stjärnklart” då den var med på så många topplistor – oförtjänt kan jag säga så här i efterhand, men mer om det i en annan recension....

I alla fall så handlar denna dystopi om en värld, år 2014 för att vara exakt, där det inte längre föds några barn. För er som har läst ”Människors barn” (eller sett filmen) så känns kanske handlingen bekant, men här börjar kvinnorna faktiskt efter en tid föda barn igen. Det är bara det att detta den nya generationens barn inte riktigt beter sig som man förväntar sig att ett barn ska bete sig... De leker inte och uttrycker inte sina känslor utan iakttar mest sin omvärld i tystnad. De vill inte leka med de vanliga barnen utan sitter bara för sig själva och ger ifrån sig ett svagt spinnande ljud som med all tydlighet visar att de vill vara ifred. Sedan börjar man märka att de i grupp kanske skulle kunna vara ett hot mot människorna....

Mer tänker jag inte avslöja, men jag tycker helt klart att det är en läsvärd dystopi. Dessutom är man ju inte direkt bortskämd med en svensk dystopi. Denna är dessutom relativt ny och utkom så sent som 2013. Romanen är förhållandevis tunn på bara omkring 200 sidor och handlingen förs framåt både genom att vi får följa huvudpersonen Rakel och genom tidningsnotiser som basunerar ut rubriker om barnlösheten och hur allt förre och färre barn föds. Vi får även ta del av en studie om den nya människan, som de nya barnens generation börjar kallas.

Det är vår huvudperson Rakel, som när hon passar en väns barn, blir en av de första som märker att den nya generationens barn inte bara är annorlunda utan även farliga. Senare kan inte heller resten av samhället blunda för detta. Men vad ska man göra? Samhället behöver nya barn för att kunna fungera när den gamla generationen bara blir äldre.

Jag tycker att det är en bra uppbyggd dystopi där författaren väldigt komprimerat lyckas redogöra för en värld där den nya människan gör entré. Det känns ibland nästan som en kombination av en dystopi och en klassisk skräckfilm, en sådan där ni vet med läskiga barn. Men det är ändå mer än så – det är en roman som på ett skickligt sätt för fram frågan om vad som egentligen är mänskligt och vilken rätt vi har att behandla de som inte är exakt som oss annorlunda.

Att det dessutom är författarens debut tycker jag är imponerande och man kan ju alltid hoppas att även hennes nästa bok ska vara dystopi-orienterad.

//Sofia

Hallelujah!

Hallelujah och prisa Gud - äntligen har renoveringshetsen lagt sig här hemma och gjort att jag fått lite tid för vår kära Boktriangel igen. Under sommaren och våren har all ledig tid lagts på målning, tapetsering och fix i köket och Aarons rum, men nu är vi äntligen klara och har bestämt oss att ta en paus innan vi drar igång nästa projekt (som är att måla om hallen och trappan). Nu tog vi tyvärr inga före-bilder vare sig i köket eller i Aarons rum men efter allt hårt slit kanske det kommer upp några bilder så småningom även om det knappast är bokrelaterat alls, he he.

I alla fall så tyckte jag att det var väl värt att fira mitt första inlägg sedan i maj månad med en cover av en av mina favoritsånger, här i Bon Jovis tappning (som ärligt talat kanske inte är den bättre jag hört):

// Sofia