Bokmiddag: Love Sucks (samt författarföreläsning på Bokens dag)

Vad är väl mer passande för 90-talsnostalgi än sedvanlig förfestbild?

På Bokens dag, den 15 oktober, blev det traditionsenligt utgång på författarföreläsning på Clarion hotell. I år kombinerade vi eventet med Bokmiddag, nämligen Stinas ”Love sucks”-tema från i början av året. Månadens bok var "Alltings början” som utspelar sig på 90-talet. Därför hämtades klädlådan ner från vinden, där mina gamla favoriter från 90-talet finns bevarade för framtiden. Sen var det bara att glida i de gamla glitterjeansen och favorit-ute-tröjan. Om jag skäms över min klädsmak detta sekel så här i efterhand? He he, ett rungande ja blir det på den frågan, och vi kan väl säga som så att jag bytte om inför kvällen och inte hade nittiotalsstassen på mig på jobbet. Stina däremot förkastade ett annat par favvojeans (chicken...) och körde 90-tals grunge.

90-talsoutfit - Check!

På kvällen var det sedan föreläsningar av Amanda Svensson (favorit!), Jan Gradvall och författarduon Roslund och Thunberg – lite passande att temat för i alla fall två av föreläsningarna var åt det nostalgiska hållet. Gradvall, journalist från Östergötland, har gett ut en bok med sina gamla krönikor med det passande namnet ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” – vilket ju är en låtrad från en Lars Winnerbäcklåt som handlar om just hur uppväxten formar en. Och som Gradvall påpekade så är det låten som beskriver Linköping för honom, liksom det ju är för både Stina och mig. Den låten ÄR Linköping och hur det vara att växa upp där.

Stina är redo för författarföreläsning

Det är jag med!

Roslund och Thunberg i sin tur handlar om rånarna kallade Militärligan, där Thunberg var den fjärde brodern i en familj där övriga bröder var med i ligan. De berättar engagerat om hur boken blev till och det märkliga i att  stå utanför och se på medan resten av bröderna genomförde bankrån, och hur detta ändå till slut blev som normalt.

Till sist så har vi Amanda Svenssons föreläsning som handlade om hennes nya bok, ”Allt det där jag sa till dig var sant”. Vi fullkomligt älskade hennes ”Hello Dolly”, men får av föreläsningen inte samma höga förväntningar på nya boken. Fast läsa den ska jag nog.

När föreläsningarna var över blev det kaffe och macka i Vinterträdgården och till sist gick vi en sväng förbi Borgen och beställde hem pizza – för att matlagning är en kvinnofälla som de uttrycker det i månadsboken.

2014 års Bokens dag-fika

Vi hade också kunnat gå till Coop och snatta en buljong, men det ehh, kändes inte helt rätt. Istället avslutades kvällen med pizza framför tv:n innan vi typ däckade. En mycket fin kväll!

Och boken då? Jo, vi gillade den, Stina kanske ännu mer än mig. Den fångade verkligen 90-talet och hur det vara att vara ung då. Och språket var väldigt vackert med många vackra och tänkvärda stycken. Det känns som en bok man kommer ihåg långt efter att den är utläst.

// Sofia

Månadens dikt; Kallskänkan.

För ovanlighetens skull kommer här en månadens dikt på svenska.
Poeten i fråga heter Jenny Wrangborg, en poet jag inte hört talas om innan jag bokade biljett att se henne på Pilgatans Bokcafé om en vecka. Kalla mig gärna outbildad men många av Pilgatans gästföeläsare var nyheter för mig, innan jag såg dem. Dock har jag, oinsatt i deras verk, köpt biljetter till nästan alla samtal. Skönt att ha någonting att göra i Umeå, i alla fall en gång i veckan. Och 40 kronor är ett lågt pris att betala för att en gång i veckan få vistas bland folk, inte bara på stan, utan i ett sammanhang.

Jo, månadens dikt var det!

Wrangborg är dock ingen nykomling inom kulturvärlden, hon har vunnit många fina priser. Bland annat Gustaf Frödings stipendium. Och har beskrivits som en av den moderna arbetarlitteraturens viktigaste röster. Och visst osar dikterna av socialism och raseri men även av glädjen i gemenskap.  
Hennes egen hemsida innehåller inte så mycket personlig information så jag vände mig till den allvetande Google som hänvisade mig till den lika allvetande Wikipedia.
På wikipedia kunde jag läsa att Jenny Wrangborg är född 1984 i Kristianstad och till vardags arbetar som kallskänka. Därav namnet på hennes debutsamling; Kallskänkan.

Ni vet ju att jag är en sucker för arbetarklass litteratur, så Jenny Wrangborgs dikter var en trevlig bekantskap och jag ser fram emot att se henne live sista onsdagen i Oktober.

En hårdkokt bokmiddag i Hemingways anda

Den 12:e oktober, tillika Bokens dag, begav sig jag och min kära syster till den årligt återkommande författarföreläsning på Clarion hotell, och eftersom vi så sällan är ute och svirar nu för tiden (getting old???) tyckte vi det var lika bra att samtidigt riva av en bokmiddag. Denna gång med Hemingwaysk tema vilket passade kvällen synnerligen bra. I boken "Och solen har sin gång" äts nämligen inte så mycket, men det dricks desto mer och inte sällan på just hotellbarer. Ska man vara petig, vilket vi nu knappast är, kan man konstatera att Bokmiddagen egentligen borde ha kretsat kring månadens bok som var Kazuo Ishiguros "Vi som var föräldralösa", men då den var så urbota tråkig och då de inte direkt åt något kul i den tyckte vi att en Hemingwaysk bokmiddag lät så mycket bättre. Vad den kom att bestå av? Varsitt glas rödvin. As simple as that!

Eftersom vi tagit för vana (ja andra året i rad i alla fall...) att klä ut oss till en karaktär ur litteraturens värld under Bokens dag klädde vi dessutom upp oss till 20-talsdonnor med drag av karaktärens kvinnliga gestalter.




Efter att författarföreläsningarna, som jag ska ägna ett kommande inlägg åt, var slut (med Inger Frimansson, Torbjörn Flygt och istället för Arja Saijonmaa som var sjuk, Helena von Zweigbergk) var det dags att bege sig till baren och den underbara Vinterträdgården. Först blev det kaffe och macka, som ju ingick i priset, och därefter var det dags för att i Hemingwaysk anda beställa in lite vin (ja, vi var lite sugna på whiskey också...).




Medan vi sippade av vinet (ja vet, inte så Hemingwayskt - men det är ju en dag imorgon också...) diskuterades självklart boken och Hemingways författarskap i stort. Det vi båda gillar bäst (tror jag) är hans underbara diaolog - INGEN kan göra det så mästerligt (inte ens Ranelid, och det säger ju en del!). Gnabbandet mellan karaktärerna i boken var också underhållande, liksom de ständiga fylleslagen. Under diskussionens gång blev i alla fall jag sugen på att läsa något mer av honom, bara jag får tid till det vill säga.

Efter att ha suttit i baren någon timme blev det så dags att hinna med sista bussen hem. Lite trist, men det var ganska lagom ändå. Väl hemma bytte vi outfits till söta små nattlinnen med tillhörande nattkappa och avslutade så kvällen med några avsnitt "Mad men". En lyckad avslutning på en lyckad kväll!

Bokens dag

Under bokens dag passade jag och Stina på att gå och lyssna på författarföreläsning till det överenskomliga priset av 90 kr, och då ingick kaffe och macka samt föreläsning av de tre författarna; Johan Theorin (som ju skrivit den bok Stina valt till detta års sommardeckare), Maria Ernestam (som bland annat skrivit "Csprihina med döden") samt Bob Hanson (som nog inte behöver någon presentation).

Inledde föreläsningen gjorde Johan Theorin, och det han valde att prata om var de skrönor han fått höra under barndomen av olika släktingar som senare kommit att spela en viktig roll i hans böcker. Det var historien med örnen (som kanske egentligen inte var någon örn) som efter mycket om och men flög in i en elledning (som vid närmare eftertanke kanske inte alls var någon elledning), det var historien om tranan som följde efter en av hans släktingar vart han än gick och det var diverse andra skrönor som kanske var sanning och kanske inte.

Efter det tog Maria Ernestam över, och hennes föreläsning handlade till största delen om hennes nya bok, På andra sidan solen. Även hennes föreläsning kretsade kring hur författarskapet i mycket påverkades av uppväxten och hur det syntes i hennes romaner.

Till sist var det Bob Hansons tur, och hans förelsäning... ja vad handlade den om egentligen. Jag har för mig att den började någonstans kring hans resa till Indien, dit han skulle åka för att finna sig själv men där han struntat i att ansöka om visum eftersom han var rädd för att han kanske inte skulle få det i tid... Ja, och sen handlade det om en massa andra saker också, som blåalger, att hans föreläsningar aldrig blev så där alldeles perfekta och en hel massa annat.

Kort sagt var det en mycket trevlig kväll och det var kul att för en gångs skull hitta på något bara Stina och jag och så var det ett perfekt sätt att förgylla en helt vanlig vardag. Det enda trista var att vår ekonim inte tillät någon författarsignering, men kanske nästa gång.

Jag har öppnat mina ögon för första gången och sett

Vad är väl en kväll tillsammans med Björn Ranelid?
Den kan vara skrämmande och intensiv och alldeles... alldeles underbar.

Med facit i hand kan jag säga att den var allt det som nämns ovan och mer därtill. Den var SÅ mycket mer! Det finns nämligen bara en Björn Ranelid. En enda. Han är unik.

Jag kan dö lugn nu för jag har skådat ljuset.
Jag har öppnat mina ögon för första gången och sett.
Jag har fått tillbaka något jag trodde gått förlorat sen länge.

Jag har fått en ny husgud, och han heter Björn Ranelid.

Det var nämligen inte ett vanligt författarbesök som hölls i Amedalsbiblioteket igår. Det var något mer, något större. Med Björn Ranelids hjälp hade vi snart lämnat Visby och Almedalen och stigit in i ett ranelidskt landskap till brädden fyllt med aforismer och metaforer. Vi fick gästspel av såväl Shakespeare som Stephen Hawking. Vilken annan författare hade kunnat bjuda på det, jag bara undrar?

Är du inte uppmärksam på varje ord som kommer över Ranelids läppar bör du dock passa dig, för han har tusen ögon och tusen öron. Med andra ord så hör och ser han allt. Ingenting undgår honom. Ingen undgår honom (vilket Johan så tragiskt fick uppleva). Ett litet tips är att ta ut tuggummit innan du ska träffa Ranelid, annars kommer du aldrig att få glömma detta övertramp. Du kommer att påminnas om detta olämpliga beteende - igen och igen. Tuggummituggande är dock inte något som Ranelid straffar med en knäckt ryggrad. Det kan du däremot få smaka på om du heter Jan Guillou eller Linda Skugge eller om du är nazist (då en knäckt ryggrad kanske känns lite mer välförjänt).

Som slutord vill jag bara påminna om en sak: kom ihåg att paradiset har tunna blad och att du måste bläddra med en nål i handen.

Stina

Min första Ranelidare någonsin

Ännu en bok i min ska-läsa-hög alltså. Känns fint med min första signerade bok någonsin! Nu hoppas jag bara inte att Boktipset har bestämt sig för att skicka mig just den boken.

Föreläsning med Ranelid, eller att att simma från stranden jag till stranden du i havet vi.

Att gå på föreläsning med Björn Ranelid som föreläsare kommer inte att likna någon föreläsning du tidigare upplevt, det kan jag lova dig! Han pratar fort och mycket, rör sig hela tiden på scenen och ger inte åhörarna en chans att sitta och slappa till under föreläsningen. Han är också så intensiv på scenen att det är på gränsen till läskigt! Och under hela tiden han pratar så görs det utan något som helst manuskript och helt på känsla och timing. Det är inte utan att man måste bli imponerad av en sådan självsäkerhet. En självsäkerhet som även yttrar sig i att han utan att skämmas för det kan rabbla upp den ena av sina bedrifter efter den andra; han säger sig ha talat inför fler människor än någon annan nu levande författare i Sverige, han berättar hur han figurerar i media mer än någon annan författare just nu och han framhåller att han skulle inte kunna skriva lika illa som Dan Brown ens under pistolhot!

Han säger sig även ha koll på varenda en av sina åhörare och när han för femte gången påpekar Johans tuggummituggande, har hindrat en medelålders dam från att låta blicken vandra och påpekat att en äldre herre ser lite trött ut är jag beredd att tro honom. Inte minst när han efter att ha kastat ett öga ut över publiken konstaterar att Stina och jag är tvillingar och lovar att återkomma till ämnet senare under föreläsningen. Som åhörare gäller det alltså att vara alert och inte ge sken av att sitta och tänka på annat, om inte kan man när som helst få sig en känga av Ranelid, som dock påpekar att det görs med glimten i ögat.

Efter föreläsningen blir det även signering med en Ranelid som verkligen tar sig tid med var och en som kommer och vill få en bok signerad. Alla ovan nämnda Ranelidska egenskaper och inte minst det faktum att han vägrar tro att Stina och jag fyllt 28 (utan snarare ser ut som 19-20) gör att Ranelid lätt är min nya idol!

Så är det!