torsdag 27 oktober 2011

Föga originell verklighet

Augustis månadsbok Udda verklighet av Nene Ormes var visserligen en av de bättre böckerna från fantasytemat, men jag blev ändå besviken. Med tanke på hypen hade jag väntat mig så mycket mer. Den handlar om Udda som hela sitt liv plågats av hemska och våldsamma mardrömmar, ofta så realistiska att de kunnat tas för verklighet. Men drömmar är intet mer än drömmar, ett fantasifoster som skapas under de mörka timmarna. Eller är de mer än så? Saker tar sin början som får Udda att tro att hennes drömmar kan vara nyckeln till något större. Hon befinner sig plötsligt i en värld hon inte vet något om, en udda verklighet. En värld befolkad av hamnskiftare, orakel, magiska lotsar och sanndrömmare.

Om den räknats som en vuxenbok tror jag inte alls att den hade fått samma hyllning som nu när den lanserats som en ungdomsbok. Jag tycker den här synen på ungdomslitteratur känns lite trist. Barn och ungdomar kanske inte har samma kritiska öga som en vuxen, men jag tycker ändå att de borde tas på allvar och att det borde vara regel snarare än undantag med välskrivna ungdomsböcker som tar sin publik på allvar.

Jag förstår inte alla goda recensioner, särskilt inte i dessa dagar där vampyrer, varulvar och allsköns mytologiska varelser hör till vanligheterna. Det är inte nytt längre och om man ska göra det till sitt eget får man enligt mitt tycke göra ett bra mycket bättre jobb än Ormes förmår. Visst är romanen hyfsat välskriven, men den är långt ifrån originell eller nyskapande. En lättsmält bagatell. Trevlig för stunden men knappast mer än så.

Jag har helt enkelt inte så mycket mer att säga om Udda verklighet, varken för eller emot, och det känns ju lite trist. Kan man tycka.

Stina

onsdag 26 oktober 2011

Själens begär

Något innan jag påbörjade läsningen av Alex oktobertema läste jag Christine Falkenlands Själens begär. Den handlar om Ernst som har åkt för att besöka sin kusin Cora på det stora godset Berg där hon lever ensam sedan modern dött. Cora och Ernst lekte mycket tillsammans som barn men nu är det många år sedan de såg varandra senast. Till en början blir han besviken när han ser henne, hon är så ordinär, inte alls som han kommer ihåg henne. Det är något med henne dock, något som gör att Ernst blir allt mer besatt. Han börjar se henne som en gåta han gärna vill finna lösningen på, och förmår inte lämna Berg och sin kusin. Ju längre tiden går tar sig hans besatthet allt otäckare former. Frågan är hur långt han (och Cora) ska låta det gå...

Jag kom att tänka på huvudpersonen Ernst från denna bok när jag läste doktor Glas beskrivning av Gregorius. Till det yttre är likheterna få. Gregorius är präst medan Ernst är ateist, Ernst är bildskön medan Gregorius är avskyvärd. Ändå kom dessa två män att smälta samman för mig, kanske delvis på grund av att jag läste den ena boken precis innan jag påbörjade nästa. Men jag kunde inte läsa om Gregorius utan att samtidigt ha Ernst i tankarna.

De representerar samma slags människa för mig. Mannen (varför är de alltid män?) som handlar orätt men som på något sätt lyckas rättfärdiga det inför sig själv. Gregorius har sin tro och sin Gud. Gud vill att han ska skaffa barn: Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. Det är Guds vilja, och vem är han, Gregorius, att sätta sig upp mot Gud. Om han så ska våldta sin fru natt efter natt så ske Guds vilja (och hans egen).

Ernst har ingen Gud att skjuta över ansvaret på, så han skjuter över det på offret, på Cora. Det är henne det är fel på, inte honom. Hon ljuger och gör sig till. Om han måste straffa henne har hon bara sig själv att skylla.

Falkenland är i grunden poet vilket märks i språket som har något av ett skimmer över sig. Men jag är lite trött på det här, jag har ingen lust att höra på Ernst och hans ursäkter, lika lite som jag har lust att höra Gregorius version av berättelsen. Det intresserar mig inte. Jag är trött på ursäkter och mjäkighter. Jag är trött på att läsa om män som utnyttjar utan eftertanke och om kvinnor som beredvilligt låter sig trampas ned och utplånas.

Det jag uppskattade så mycket med Sara Stridsberg var att hennes kvinnor var orubbliga, de lät sig inte kuvas. De kanske var offer men de slutade aldrig att strida. Jag önskar att jag hade kunnat säga detsamma om Cora.

Stina

tisdag 25 oktober 2011

Allt annat än ett sömnpiller

I Mordets praktik utforskar Kerstin Ekman samma teman som Hjalmar Söderberg i Doktor Glas. Det är en intressant roman, snillrikt konstruerad. Ekman lånar från Söderbergs verk, ja hon tar sig till och med friheten att låna Söderberg själv, men hon gör det med den äran. Hennes romankaraktär skulle definitivt ha varit emot detta lån, skulle ha kallat det stöld och blivit upprörd, kanske skrivit ett argt klagobrev, men om jag varit Söderberg hade jag tagit det som en komplimang. Ekman får mig att uppskatta Doktor Glas mer än jag gjorde tidigare. Jag tyckte den var bra redan vid första genomläsningen men jag tycker Ekman har gett den ännu en dimension.

Bokens huvudperson tror att Söderberg medvetet eller omedvetet baserat sin kände romankaraktär på honom. Han känner igen sig men ändå inte i doktor Glas värld. Söderberg diktar, själv lever han i verkligheten och livet är aldrig lika vackert som det beskrivs i dikten. Över den uppdiktade världen lyser ett skimmer som obarmhärtigt nog saknas i den verkliga. Lukterna, det sjaskiga och det fula, dit når inte Söderberg menar vår huvudperson. ”Ingenting blir egentligen trivialt eller smutsigt när han beskriver det. Han lyfter det en bit över marken”.

Ekmans doktor kan beskrivas som Glas mörkertvilling. Han mördar, men på grumligare och betydligt lösare grund. Slumpen kan göra oss alla till mördare menar han till sitt försvar. Men han ser inte sig själv som en sådan i egentlig mening. Hans brott var oplanerat, ett slumpens verk. Ibland är han inte ens säker på att det hänt. Det var inte mord. Mord kräver planering, berått mod, ett ont sinne. Själv uppfyller han inte något av dessa kriterier. Mannen ifråga skulle heller inte levt särskilt länge. Han är inte så mycket mördare som en påskyndare av ödet. Att det första mordet leder till ett andra, och eventuellt ett tredje tar han sig knappt tid att reflektera över. Någon mördare är han i varje fall inte.

Jag är förvånad att jag tyckte så pass mycket om den här boken, men jag uppskattade den verkligen. Det är en av mina bättre läsupplevelser i år. Ekman utför sin lek med Söderbergs romankaraktär skickligt, och har fångat ton såväl som språk. Jag tycker dessutom om när författare skriver vackert (som Sara Stridsberg) även när det är sjaskiga ämnen och miljöer som behandlas, kanske särskilt då. Meningar som: ”Livet gör något med oss. Det aktar inte på vår vilja” och ”Detta är de unga dödas tid” kollrar i varje fall bort mig. Jag vet inte hur det är med er andra.

Jag skulle aldrig ha fått för mig att läsa vare sig Dokor Glas eller Kerstin Ekman på egen hand. Så ett stort tack till Alex för bra val av oktoberböcker.

Stina

måndag 24 oktober 2011

Tyngd av Jeanette Winterson

"Tyngd" är en del av den världsomspännande Mytserien, där olika författare får välja en myt och tolka den på sitt alldeles egna vis. Winterson väljer myten om Atlas och Herakles och berättar att redan när hon blev tillfrågad om att delta i projektet var det som att hon redan valt sin myt och att historien om Atlas fanns i tankarna redan innan telefonsamtalet var slut.

Winterson inleder med att säga sig vilja berätta historien om igen och utforskar i sin roman teman som ensamhet, isolering och ansvar. Som vanligt berättar Winterson med sitt eget speciella språk, och Atlas, som fått i straff att bära upp världen, skildras ömsint, medan Herakles utmålas som en skrävlare och playboy endast intresserad av våld, förstörelse och att förföra ännu en kvinna.

Spoilervarning nedan!
Atlas däremot är isolerad och ensam, men får en dag oväntat sällskap av stackars Laika, rymdhunden ni vet. Stackars Laika som inte alls ville ut i rymden, utan bara ville lyda sin husse. Både hon och Atlas blir av Winterson befriade från sina båda öden och de finner en bundsförvant i varandra. Laika genom att slippa rymden, injektionssprutan och döden och Atlas genom den märkliga tanken om vad som egentligen skulle kunna hända om han ställde ner världen.

There can only be one!

Läste en så underbar krönika i en Vi-tidning (årgång 2009) att jag bara inte kan låta bli att dela med mig av den. Det handlar om hur krönikören inför årets julupplaga ringer upp 2 kända manliga författare för att få deras tips på perketa julklappsböcker.

Den ena blir mest irriterad över telefonsamtalet och undrar varför de inte ringer för att fråga om hans böcker.

Den andra däremot, och här kommer det roliga, hojtar livat - "Reportrarna ringer!" och förklarar att han på morgonen suttit i morgonsoffan på tv, att han är med i åtta veckotidningar just nu, varav två på omslaget och att han ska vara med i Stjärnorna på slottet, På spåret och Skavlan och att han självklart kan tänka sig att ge tre boktips!

Det roligaste är ändå hans slutkläm på samtalet: "Du ska ha en kulvert under huden fylld av visshet om att den här författaren, som är jag, han är inte så dum i alla fall. Och tänk på att jag tackade nej till Let´s dance, men jag tackar ja till dig!

Nu berättar aldrig krönikören vilka dessa två män är, men av boktipsen att döma, och av den senares uttalanden kan jag bara tänka mig en enda härlig person.

Vem tror ni att det är? Och shame on you om ni inte kan gissa det. Närmare jul kanske vi ska ta oss en titt på hans boktips förresten.

Tylldrömmar

Här kommer nu det allra sista färdiga avsnittet av Ansiktslös och Sofia står på tur att skriva den spännande fortsättningen. Vill någon hjälpa henne att komma på något passande, eller kanske ge henne någon slags utmaning (tex att försöka få in något visst ord eller föremål på lämpligt sätt i texten) är det bara att ni hör av er i kommentatorsfältet. Alla förslag är välkomna!

Räck Sofia och Jonas en hjälpande hand i vandringen mot undergång (ja Jonas undergång då alltså, inte Sofias). To-di looo folks! På återseende...

Avsnitt trettioåtta

För några sekunder förmår Jonas inte göra annat än stirra fånigt på Frankie med dumt gapande halvöppen mun. Vad är det här, har människan blivit skvatt galen? Ja galnare än vanligt alltså, för det är ju ändå Frankie vi talar om här. Vilken kvinna skulle frivilligt lämna ifrån sig månader av planering för att totalt oromantiskt gifta sig på studs. Jonas har aldrig förstått sig på människor som gifter sig i stadshuset. Nej ska det göras så ska det göras ordentligt tycker Jonas. Det ska vara tyll för hela slanten. Tyll, svanesång, isskulpturer och guldkonfettiregn. Det ska vara champagnefontäner, rosenblad och leenden. Vad det inte ska vara är ett simpelt överlämnande i rådhuset.

- Men älskling, börjar Jonas förfärat, innan han hinner besinna sig eller tänka efter. Men tyllen då, hur ska det bli med all tyll? Ja, alltså fortsätter han när han ser Frankies frågande och något irriterade blick, inte vill du gifta dig i ett simpelt rådhus älskling? En vacker lärka som du hör inte hemma i en sådan enkel boning. Du hör hemma bland kungar och prinsessor, bland guld och ädla juveler. Bland hertigar och hertiginnor.

Nu babblar Jonas, det inser han själv, men han kan inte besinna sig. Och han kan inte riktigt komma på vad han ville säga med sin monolog heller. Det var tyllen som fick honom på fall, den förbannade tyllen. Den åker ut tänker Jonas ilsket, inget hjärnförvridande tyll på hans bröllop! Nog för att tyll kan vara underbart... Så skirt, så vackert, så sprött och fulländat. Så, under..., damn!!!! Släpp den beordrar han sig själv. Släpp taget om tyllen!

Så börjar han känna folkhopens blickar bränna. De väntar på en fortsättning på hans feberivriga tirad i Frankies ära. Men Jonas har tappat tråden lite. Han kan inte komma på fler tröttsamma komplimanger och vackra ord, inte när de är riktade mot kvinnan vid hans sida. Hertigar och hertiginnor, jovisst fnyser han för sig själv. De skulle kasta en blick på Frankie och sedan fly åt andra hållet som om det gällde livet. - Men håller ni inte med, ropar han slutligen desperat till folkhopen. Håller ni inte med? Inte kan jag låta min lilla lärka gifta sig i rådhuset?

Till en början möts han bara av tomt stirrande blickar. Men snart stämmer ett medhållande mummel upp. Han har vunnit över pöbeln på sin sida. Till och med den mordiske dörrvakten ser, om inte direkt glad, så åtminstone mindre mordbenägen ut. Jonas börjar fyllas av en liten strimma hopp, kanske ska han klara sig ur det här med sitt vackra anlete i behåll trots allt. Den enda som inte ser helt övertygad ut är oväntat nog Frankie själv. Borde inte hon vara på Jonas sida i det här. Förstår hon inte vad som hänt, känner hon inte hur stämningen har vänts till deras fördel? Jonas försöker ge henne en menande blick. En blick som säger ”spela med din dumma kossa, vi har dem ju. Bondtölparna är på vår sida, ser du inte det?!”. Men den menande blicken övergår snart i en misstänksam snegling. För han ser något i hennes blick som han inte tycker om. Frankie ser ut som om någon har korsat hennes planer, en gärning hon inte tänker låta undslippa sig ostraffat. Jonas har också en känsla av att han själv är denne någon. Han kan bara inte för sitt liv komma på varför. Vad har hänt under den korta tid de tillbringat på Charlies som gör att Frankie vågar sig på något så farligt som att trotsa den store Mr Castell? Låt vara att hon inte gjort det öppet än, men Jonas har en känsla av att det bara är en tidsfråga innan Frankie ska sätta sina planer i verket.

En otrevlig tanke börjar slå rot i hans inre. Han har en känsla av att ha blivit lurad, att ha blivit förd bakom ljuset av en mästerlögnare. Av Frankie. Hon ser på tok för nöjd ut där hon står i mittpunkten för allas blickar och ler lyckligt. Här trodde Jonas att det var han som höll i trådarna, att han var den med makten och alla kort på handen. Kanske är det i själva verket Frankie som har suttit med den bättre handen hela kvällen, men först nu är redo att syna hans bluff. Vem har egentligen fört vem bakom ljuset? Han börjar bli osäker. Och en aning rädd. Frankie har definitivt något i åtanke och han är inte säker på att han vill veta vad.

söndag 23 oktober 2011

De sju dödssynderna i bokform


O, beware, my lord, of jealousy;
It is the green-eyed monster which doth mock
The meat it feeds on...
(Iago, Othello)

Jag vill varna er för att november kan komma att bli en syndig månad. Det är nämligen första månaden ut i min dössyndssvit. Varje synd kommer att representeras av en kvinnlig karaktär. Först tänkte jag välja ut sju böcker och göra det till ett enda syndigt månadstema men det blir för mycket, too much sin to handle helt enkelt, så jag delar upp det – ni kan således se fram emot att få stifta bekantskap med en dödssynd varje månad, och med en rad mycket syndiga kvinnor förstås.

Först ut är en av mina favoritsynder, nej, inte lättja, frosseri eller vällust utan den fjärde dödsynden avund, enligt Chauser den svåraste synden av dem alla ”för alla andra synder går ut över en dygd, medan avunden går ut över alla dygder.” Den latinska benämningen på sagda dödssynd är invidia. Tavlan som fått gestalta denna känsla ovan är målad av Géricault (1822) som utförde porträttstudier av människor med psykiska lidanden åt en vän som var psykolog. Porträttet föreställer en kvinna som lider av manisk avund.

Straffet i helvetet för synd av detta slag är att sitta i iskallt vatten och är ett av de mildare straffen (om ni nu inte tycker det låter bättre att styckas levande eller att sitta i en kittel med kokande olja). Ska ni bara välja en synd kan denna således vara att föredra. Motsatsen till dödsynden avund är dygden humanitas, medmänsklighet.

Månadens bok: Pojkarna - Jessica Schiefauer, 2011.



Sfinx - Christine Falkenland, 2011.
Busters öron - Maria Ernestam, 2006.

Huvudpersonen i månadens bok är den fjortonåriga Kim. Hon och två av hennes vänner upptäcker en blomma som gör att de nattetid kan förvandla sig till pojkar. De avundas till en början pojkarnas värld som är mer tillåtande än den de vant sig vid som flickor, och särskilt Kim njuter av den nyvunna friheten. Men deras nattliga lekar får oanade konsekvenser...

Sfinx är en otäck berättelse om avund och besatthet som tar sin början när huvudpersonen får reda på att exmaken gift om sig. Hon nästlar sig in i deras tillvaro och hennes besatthet tar sig allt mer extrema och skrämmande former.

Busters öron behandlar en förtärande mor-dotterrelation där avundsjuka och egoism urartar till en kamp på liv och död.

Stina

Vi inte bara läser - vi ser på film (och gör film) också!


För tredje året i rad har Stina och Kalle överträffat sig själva med den årliga Bergman-middagen - en kväll fylld av ångest, dämoner och god, god mat. Jag fixade förrätten: palsternackssoppa toppad med svamp och serverad tillsammans med toast. Allt annat stod kvällens värdinna Stina för: till varmrätt blev det Bergmans hushållerskas recept på kalvfärsbiffar (dock av ekonomiska skäl gjorda på nötfärs), gräddsås med svartvinbärsgelé och kokt potatis och till efterrätt ännu en Bergmanklassiker: vaniljglass i strut serverad med bragokex. Mums säger jag bara, vilken härlig middag!

Som brukligt fick gästerna sig tilldelade varsin rollkaraktär ur Bergmans filmer, där jag blev sjuksköterskan Alma från "Persona", vilken tar hand om den sjuka Elisabeth Vogler (Stinas roll för kvällen) som helt slutat prata. Sebbe i sin tur blev Aman/Manda från "Ansiktet", vilket passande nog är en kvinnlig karaktär som klär sig som en man och Kalle blev Vogler från samma film. Johan till sist blev Isak från Smultronstället, vilken också var kvällens film.

Eftersom det blev mycket litet fotograferande under kvällens gång får ni hålla till godo med dessa videos, vilka i redigerade former blev en del av Sebbe och min installation för kvällen - nämligen kortfilmen "Slumpmässiga val" (efter filmen i en roman av Margareth Atwood) där Iris och Freddie hade ledande roller. Som hyllning till Bergmans filmskapande klämde vi in så mycket ångest och dämoner vi bara kunde i den.





Stinas och Kalles installation var "Ångestoraklet" vilken gav oss sunda spådomar under kvällens gång, där en av mina blev den härliga: "Någonting är rutten i Danmark. Och i din själ". Som tradition bjöd Johan på konstnärliga blyertsteckningar inspirerade av ångest och dämoner.

Självklart blev det också Bergmanquiz där jag traditionsenligt avgick som segrare, moa ha ha HA! // Sofia

Naturens mest perfekta missbildning?


Någon kallade enäggstvillingar för naturens mest perfekta missbildning. I litteraturens värld är synsättet oftast det motsatta, för skönlitterära tvillingar har i allmänhet försetts med en inneboende felaktighet av något slag. Det har skett en miss av naturen och ett monster (noga räknat två) har skapats. Ett läskigt, degenererat tvillingmonster. Ofta har dessa en osund fixering till varandra. Är det inget större fel på dem så måste någon i varje fall dö. Ser man det från den sidan är tvillinglitteratur sällan särskilt upplyftande. Men hey, hellre degenererad än menlös. Och säga vad man vill men tråkiga är de sällan, tvillingarna i litteraturen. Incestuösa, onda och missanpassade but never boring.

Tvillingar har också sin givna plats i skräckfilmer och thrillers. Ett ofta återkommande tema är det med den onda tvillingen som kommer för att rasera tillvaron för sin bättre hälft. Min favorit i den kategorin är utan tvekan Bens onde bror från Sunset Beach. Honom var det minsann lite go i till skillnad från tråkmånsen Ben.

De första tvillingar som fångade mig var förstås de förträffliga Wakefield-systrarna. Kvalitetslitteratur som fortfarande håller måttet; Jessicas ränksmidande och Elisabeths präktighet får man aldrig nog av. En annan bok som etsat sig fast i minnet är Jag saknar dig, jag saknar dig som behandlar det ofattbara och vad som händer när den som alltid funnits där försvinner och man står ensam kvar. Senaste tvillingfavoriten är förstås Flicka i fönster vid världens kant. Aldrig har väl det incestuösa tvillingtemat utforskats på ett vackrare sätt än här.

Om man inte räknar med vår faiblesse för Sweet Valley-systrarna har tvillinglitteraturen annars varit ganska lätträknad i vår triangel. Förutom nämnda Flicka i fönster vid världens kant och Jag saknar dig, jag saknar dig kan jag bara komma på ytterligare fyra verk som på något sätt innehållit tvillingskildringar. Det är Huset Ushers undergång, Grotesque, Alice i Underlandet och Peter Pan. Ser man på hur tvillingar brukar gestaltas utgör de dock ett ganska så typisk urval: där finns incest, död, galenskap och syskonmord.

- Hälften av syskonparen har incestuösa tendenser.
- Flera uppvisar tecken på sinnessjukdom.
- Fyra tvillingar dör.
- En är kriminell och har (antagligen) dödat sin tvilling.

Har ni några (o)trevliga tvillingskildringar att bjuda på som jag kanske missat? Jag vet att Joyce Carol Oates gärna behandlar tvillingskap och dubbelnaturer, men då främst under synonymen Rosamond Smith. Jag har bara läst ett fåtal av hennes böcker under detta namn, och inga med tvillingtema men Sofia har säkert bättre koll än mig och kan nog komma med ett tips eller två. Right?

Stina