onsdag 26 oktober 2011

Själens begär

Något innan jag påbörjade läsningen av Alex oktobertema läste jag Christine Falkenlands Själens begär. Den handlar om Ernst som har åkt för att besöka sin kusin Cora på det stora godset Berg där hon lever ensam sedan modern dött. Cora och Ernst lekte mycket tillsammans som barn men nu är det många år sedan de såg varandra senast. Till en början blir han besviken när han ser henne, hon är så ordinär, inte alls som han kommer ihåg henne. Det är något med henne dock, något som gör att Ernst blir allt mer besatt. Han börjar se henne som en gåta han gärna vill finna lösningen på, och förmår inte lämna Berg och sin kusin. Ju längre tiden går tar sig hans besatthet allt otäckare former. Frågan är hur långt han (och Cora) ska låta det gå...

Jag kom att tänka på huvudpersonen Ernst från denna bok när jag läste doktor Glas beskrivning av Gregorius. Till det yttre är likheterna få. Gregorius är präst medan Ernst är ateist, Ernst är bildskön medan Gregorius är avskyvärd. Ändå kom dessa två män att smälta samman för mig, kanske delvis på grund av att jag läste den ena boken precis innan jag påbörjade nästa. Men jag kunde inte läsa om Gregorius utan att samtidigt ha Ernst i tankarna.

De representerar samma slags människa för mig. Mannen (varför är de alltid män?) som handlar orätt men som på något sätt lyckas rättfärdiga det inför sig själv. Gregorius har sin tro och sin Gud. Gud vill att han ska skaffa barn: Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. Det är Guds vilja, och vem är han, Gregorius, att sätta sig upp mot Gud. Om han så ska våldta sin fru natt efter natt så ske Guds vilja (och hans egen).

Ernst har ingen Gud att skjuta över ansvaret på, så han skjuter över det på offret, på Cora. Det är henne det är fel på, inte honom. Hon ljuger och gör sig till. Om han måste straffa henne har hon bara sig själv att skylla.

Falkenland är i grunden poet vilket märks i språket som har något av ett skimmer över sig. Men jag är lite trött på det här, jag har ingen lust att höra på Ernst och hans ursäkter, lika lite som jag har lust att höra Gregorius version av berättelsen. Det intresserar mig inte. Jag är trött på ursäkter och mjäkighter. Jag är trött på att läsa om män som utnyttjar utan eftertanke och om kvinnor som beredvilligt låter sig trampas ned och utplånas.

Det jag uppskattade så mycket med Sara Stridsberg var att hennes kvinnor var orubbliga, de lät sig inte kuvas. De kanske var offer men de slutade aldrig att strida. Jag önskar att jag hade kunnat säga detsamma om Cora.

Stina

2 kommentarer:

  1. Håller helt med dig, varför är männens misslyckande alltid kvinnans fel? Får mig nästan att vilja läsa om Bellas historia - där har vi en kvinna som till sist gör allt än att låta sig kuvas. And I like it! Skulle till och med kunna tänka mig att ta en titt på SCUM-manifestet, he he //Sofia

    SvaraRadera