Jonas is back!!!!!

Ni läste rätt - Han är tillbaka!

Green is the colour

Avsnitt trettio
Nog är det Charlies alltid. Med sin spruckna fasad i en sjukt grön färgton och sitt allmänt sunkiga intrycket verkar detta vara Frankies rätta element. Hon smälter in utmärkt i en sådan miljö, till skillnad från Jonas själv. Hur nån med minsta gnutta självkänsla frivilligt väljer att besöka ett ställe som detta övergår Jonas förstånd. Kanske vet de inte bättre. Det här är kanske helt enkelt vad de förväntar sig av livet - varken mer eller mindre.

En kväll vid Charlies kladdiga bardisk och en drink av tvivelaktig kvalitet i handen kan mycket väl vara veckans höjdpunkt för en sådan självföraktande individ. Jonas kan se Frankie sitta där inne, ensam, ful och föraktad, svepande rad efter rad av monkey brains. Det är nästan tragiskt, eller ja, hade varit om det gällt någon annan i varje fall. Som det är nu förstår han inte hur någon skulle kunna visa sig ute med en sådan anskrämlig kvinna. Han har sett transvestiter som verkat kvinnligare. För tusan, han har haft pojkvänner som varit mer kvinna än hon.

Han sneglar på henne i ögonvrån och ryser till. Huh, vad ska folk tro om honom när han gör entré med henne vid sin sida. Å andra sidan är det knappast troligt att han skulle stöta på en bekant på ett ställe som detta.
– Vilket förtjusande ställe, skrockar Jonas. Du vet då att njuta av det goda i livet. En kväll på det här stället så är min dag komplett. Bara att glida in och glömma alla mina bekymmer. Och dina också naturligtvis Frankie.

Det kan hon behöva tänker Jonas för sig själv. Stackars anskrämliga kvinna. Eller stackars förresten. Han tycker inte direkt synd om henne. Han har svårt att känna medkänsla med någon som Frankie. Hon är ju både ful och otrevlig. Men ändå, han känner för att muntra upp henne på något sätt. Hon är uppenbarligen livrädd för den här Mr Castell som han utger sig för att vara, och vill han få henne att slappna av och kanske komma med några förklaringar till vad hela den här soppan går ut på borde han börja mjuka upp henne redan nu. Komplimanger brukar göra susen när man har med kvinnor att göra. Det är vad han har hört i alla fall. Sen får spriten göra resten, och Frankie kommer att vara redo att tala. Problemet är att det inte är helt lätt att komplimentera någon så ful som Frankie. Å andra sidan borde hon bli glad för vilket litet vänligt ord som helst. För komplimanger torde vara en bristvara i Frankies miserabla tillvaro.

– Ser du Frankie, fortsätter han glatt medan de närmar sig ingången, stuckaturen matchar din hårfärg.
– Eh, det har du rätt i, svarar Frankie och ler nervöst
– Se så, säger Jonas vänligt. Du är inte vidare bra på att ta en komplimang, va? Man brukar säga tack när man får en.
– Åh förlåt, jag trodde inte….jag menar…Tack. Tack så mycket. Du vet, jag är inte van vid….jag trodde du menade…Jag tänkte mig inte för…Tack. Ta…..
Ja jisses, effekt gjorde hans ord, men frågan är om det fick den effekt han hoppades på. Frankie verkar snarast ha blivit ännu mer nervös nu. Babblar på som en dåre gör hon också.
– Frankie, avbryter Jonas ordflödet, jag kan helt enkelt inte tro att en vacker….Här är han tvungen att göra en liten grimas. Ansiktet skrynklar ihop sig nästan av sig själv vid tanken på denna omöjlighet. Men han fortsätter oförtrutet, säkerligen kan hon inte ha lagt märke till denna omärkliga ansiktsrörelse - …en vacker kvinna som du aldrig fått en komplimang förut. Jag lovar dig tjejen, så fort vi kommer innanför dörrarna på den här baren kommer männens ögon vara klistrade vid dig. Ha lite självförtroende bara, avslutar han uppmuntrande.

Vilket geni han är. Om inte det där vinner över Frankie på hans sida gör inget det. För visst kommer allas ögon att vara klistrade vid henne när de kliver in. Hon besitter helt enkelt en så grotesk fulhet att man helt enkelt måste titta på henne. Även utan det gröna håret skulle hon vara en syn, om än inte lika uppseendeväckande. Hon är som en vandrande bilolycka. Man vill egentligen inte titta, men man kan bara inte låta bli.