Rädda det som räddas kan

Avsnitt trettioett
Detta är nu självklart inte hennes fel, inte helt och hållet i alla fall. Det syns på långt håll att hon bär på inte så lite halvtaskiga gener. Jonas stönar inombords. Folk som hennes föräldrar borde inte vara berättigade att skaffa barn. De var säkert lika anskrämliga bägge två. Om han var som dem skulle han ha tagit en god titt på sin tillvalda livskamrat, och skrikande sprungit därifrån. Eller kanske inte vid närmare eftertanke, de måste ha matchat varandra, och förmodligen var deras intelligensnivå tillsammans inte större än vad deras dumma dotters är. De förtjänade säkert varandra. De var säkert så dumma att de inte förstod bättre.

Frågan är dock om de var så dumma att de inte insåg hur fult deras kommande barn skulle bli. Ful plus ful kan ju i princip bara bli en sak. Säkert var de så fula att det inte hade hjälpt vilket drag stackars Frankie ärvde från dem, hon skulle ha blivit en ful padda i vilket fall. Lite självinsikt borde de stackars människorna ha haft, en amöba hade kommit fram till den enkla slutsatsen. Hon kanske var en olycka, funderar han. Hon kanske inte var tänkt att bli till. Säkert blev föräldrarna lika chockade som han första gången de såg sin dotter. Och efter det gjorde de förmodligen det enda rätta, och såg till att vissa utvalda delar slutade att fungera som de skulle. Eller så kanske de helt enkelt gjorde något ännu bättre och tog sina miserabla liv. Nej förresten, stryk det sista. Det vore att tillräkna dem större hjärnkapacitet än vad som kan ha varit möjligt.

Kanske adopterade de bort henne och barnmorskorna var barmhärtiga nog att inte låta de nyblivna föräldrarna se sitt missfoster. Fast nej igen, vem hade velat adoptera en så ful unge. Barnhem är troligare. Han tittar närmare på henne, hon ser ut som ett barnhemsbarn. Ett fult barnhemsbarn som ingen ville ha och som blev utkastad därifrån så fort hon var myndig. Eller kanske ännu tidigare. Jo, funderar han vidare. Förklaringen är mer än trolig, och utan en mammas hjälpande hand har Frankie inte haft en chans. Inte för att hon har några vackra, eller ens acceptabla drag att bättra på, men visst skulle hon inte behöva vara riktigt så här ful.

Och om hon inte vet det så är det faktiskt 2000-talet och där finns något som heter skönhetsoperationer. I hennes fall kanske han inte skulle vilja kalla det just det, snarare hmm, låt se, mindre förfulande operation. Ehhh, inte riktigt klockrent. Kanske operation mindre fulhet. Ja, det skulle kunna bli nåt. Med den rätta reklamkampanjen. Han kan nästan se reklampelarna; Operation: Mindre Fulhet. Lysande i någon stark neonfärg och med Bond-inspirerad musik spelande i bakgrunden. De fula, feta loosrarna skulle komma springande i klungor och dregla lystet så fort de hörde signaturmelodin till reklamen. De skulle falla som synnerligen fula käglor. Moa ha ha. Och inte skulle de bli vackra precis, bara något mindre fula. Ja, det skulle funka. Dessa fula individer skulle sannerligen behöva ett rädda det som räddas kan-kit.

RÄDDA DET SOM RÄDDAS KAN KIT. Där har han ju det! Så fort han kommit härifrån ska han ta patent på iden och sälja den till någon stor reklambyrå. I sanning, vilket geni han är! Men nej, nu störs hans briljanta planer av en synnerligen irriterande röst; Frankie. Morr. Den bruden har den värsta tajming…
– Jävla nedlusade lilla barnhemshelvete, mumlar han mellan sammanbitna tänder.
– Va? Hör du Mr Castell, de vill visst se din legitimation. Du, ta inte illa upp, va? Det är ett populärt ställe vet du…
Fuck! Det här händer inte bara! Jonas är mållös. Det här billiga, småskitiga, förpestade lilla barhelvetet i mitten av ingenstans vill ha hans legitimation. Hans! Ser de inte vem han är? Ser de inte hans världsvana. Men om de tigger om det ska de väl få som de vill. Mummel mummel. Med förorättad min drar han fram sitt ID-kort och kör upp det i inkastarens fula tryne.

I sin ilska har han bara glömt en sak……Han heter inte Mr Castell. Han heter inte ens något som kan komma i närheten att likna det. Jonas ilska är med ens som bortblåst, och i hans ansikte tar istället ett inställsamt flin plats. Åh herre Gud, tänker han för sig själv. Låt dem inte ha hört puckots sista kommentar, låt dem inte ha hört, låt dem, inte ha hört, låt dem inte ha hört………
– Jo då, du har åldern inne, pysen.
Jo då, du har åldern inne pysen, härmar Jonas i sitt inre, men drar samtidigt en lättnadens suck. Tack och lov.
– Men jag tyckte just jag hörde damen kalla dig Mr Castell, och det är inte alls vad som står på det här ID-kortet. Du skulle inte kunna förklara det för mig? Det är inte så att du har förfalskat det? Om det är något jag inte gillar så är det sådant. Och är det några jag inte gillar så är det typer som håller på med sånt. Men du har säkert en bra förklaring. Inte sant?
JÄVLA GUD!