Aladåb is the word

Aladåb är ett ord som jag inte brukar stöta på särskilt ofta. Det hör så att säga inte till min eller min närmaste omgivnings vardagsvokabulär. Inte ännu kanske jag ska tillägga, för jag har på känn att detta är på väg att förändras. Aladåb kommer att vara ordet på allas läppar i vår.

Jag läser tre böcker parallellt just nu: Färder i andra riken av Le Clézio, Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij samt Gudarna av Elin Cullheden. Här nedan ser ni några korta utdrag ur verken ifråga.

Färder i andra riken

Picknick vid vägkanten

Gudarna

Att ordet aladåb skulle förekomma i såväl en Nobelpristagares roman, som i en rysk science fiction och en svensk ungdomsbok känns, ja aningen otippat kan jag tycka.

Vill Gudarma säga mig något? Är det ett järtecken? Ett omen? En förutsägelse? Något är på gång här, frågan är bara vad. I guess time will tell. En sak är dock säker, aladåb is the word!

Aladåb is the word
Is the word that you heard
It´s got groove it´s got meaning
Aladåb is the time, is the place, is the motion
Aladåb is the way we are feeling

Aladåb is the word.

Aladåb. Minns var ni hörde det först.

Stina

Alone in bed

Jag gjorde det! Jag trotsade dämoner, mardrömmar och bättre vetande och läste Andreas Romans Någon i din säng. Inte bara det, jag läste den i min säng. Ensam. I en ensligt belägen (nåja) stuga. Och jag överlevde. Med min mentala hälsa intakt (inga kommentarer på det tack).

I mitt huvud var det här romanen som bara lästes av den mycket modige eller den mycket enfaldige (ni kan skippa kommentarerna här med). Det var Skräckromanen med stort S. Jag menar, hallå, det här är romanen som gav första gradens mardrömmar bara av att ligga oläst på nattduksbordet. Men jag gjorde det som sagt, efter mycken tvekan och moget övervägande kände jag mig redo att se skräcken i vitögat.

Det handlar om Sofia som alltid haft svårt att knyta an till andra människor och skaffa vänner. Som flicka hade hon en låtsasvän att umgås med när ingen annan ville. Hon är vuxen nu men lika ensam som när hon var barn. I ett svagt ögonblick frammanar hon honom igen. Det är fånigt och patetiskt, en låtsaslek hon borde ha växt ifrån, men det är ett sätt att klara natten. Det är bara att den här gången känns han verkligare än vad som känns riktigt bra, och han verkar inte vilja ge sig av igen.

För att vara en skräckroman är jag lite överraskad över att den var så finstämd och nedtonad. Roman är inte den som slår på stora trumman för att försöka skrämmas, och det behövs inte heller. Inte när han så skickligt bygger upp stämningen och lyckas behålla den. Han vet att inte berätta för mycket. Det är obehagligt. Krypande fasa när det är som bäst.

Men nu är ju inget som bekant lika skrämmande som det vi själva målar upp i vårt inre, och de bilder jag målat upp alltså, mot de bilderna hade inte den här romanen en chans. Thank God! Jag vet inte om jag är mer lättad än besviken. Förmodligen det förstnämnda.

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 4

Man kan krasst konstatera att Dexter inte direkt var en drömdejt till någon av oss. Dexterserien är skriven av Jeff Lindsay, och de tre första böckerna i serien ingick i mitt aningen störda tema i oktober 2010.

Jag älskade de första säsongerna av Dexter och hade därför ganska höga förväntningar på böckerna, men oj om jag blev besviken. The disappointment, the disappointment. Lindsay visade sig inte vara mer än en medelmåttig författare med en originell idé. En idé han som han på något sätt lyckas schabbla bort i sin iver att blanda in klyschor, kultdyrkan och annan smörja. Som Sofia skriver borde han ha hållit sig till sitt huvudkoncept, den med en charmig kille som helt enkelt har en lite annorlunda hobby.

Sofia dumpade honom vid tredje dejten, men jag har en känsla av att hon önskar att hon gett honom på båten lång tidigare. Alex beskriver den som boken som aldrig ville ta slut, så jag gissar att hon önskar detsamma, och själv kan jag berätta att vår litterära relation knappt hann börja innan den avslutades. Jag törs nog påstå att Dexter är ett avslutat kapitel för oss alla.

Stina

Att avsluta påsken med en bang

Eftersom det redan hunnit bli annandag påsk tyckte jag att det på något sätt borde uppmärksammas av vårt lilla kollektiv. Så istället för att väcka min kära make med den vanliga ramsan om att det är dags att stiga upp eftersom det är en underbar, underbar morgon bestämde jag mig för att ett tidigt svimningsanfall på toaletten kunde vara på sin plats!

Eftesom jag har den dåliga vanan att sällan orka låsa om mig på toaletten (obs obs. jag stänger i alla fall dörren..... oftast ;)) vaknade jag sedan av att en orolig syster hade kommit springande när hon hörde braket av en fallande mig inne på toaletten. Eftersom jag var lite groggy fattade jag inte vad som hänt och vad hon var så orolig för, utan trodde att jag fortfarande låg kvar i sängen och bara hade slagit huvudet i taket. Inget kul sätt att vakna på för någon av oss kan jag säga!

Men, men - nu mår jag bra igen, var nog bara mitt låga blodtryck som spökade lite. Och börjar det svarta för ögonen på mig när jag reser mig igen ska jag se till att sätta mig ner lite fortare, för allas vår skull!

Och från det ena till det andra, från ett svimingsanfall inne på toaletten till ett mord på en prästgård - närmare bestämt Agatha Christies "Mordet i prästgården". Efter vad jag förstått den allra första Miss Marple-deckaren (men knappast den bästa väl?!), om en illa omtyckt överste som hittas död i prästgården av alla ställen. Miss Marple säger sig ha hela sju misstänkta, men vem är egentligen mördaren?

Nu är inte jag direkt den typiske deckarläsaren och vad gäller att lista ut mördaren famlade jag givetvis i mörker fram till själva avslöjandet. Inte särskilt förvånande då jag nog aldrig i liknande typer av deckare lyckats med detta. En invändning har jag dock mot Christies upplägg, och det är att hon i mitt tycke fuskar lite. Jag menar hallo-lo, är det verkligen tillåtet att bygga upp en deckare på detta sätt? Nu ska jag inte spoila mer, utan vill man veta vad jag menar är det bara att sätta sig i en skön fåtölj med en kopp te och så självklart boken i fråga.

Nu är det faktiskt inte Miss Marple som är berättaren i romanen utan kyrkoherden, och vad Miss Marple vet om mordet får vi bara veta genom hans kontakter med henne. Själv ska jag kanske inte berätta vem jag satsade på som mördaren eftersom det som avslöjat var fel - men jag kan sträcka mig som så långt som att säga att till de misstänkta hörde bland annat dottern, frun, kyrkoherden själv och en porträttmålare. Vem tror DU är mördaren?

Rått och köttigt som slaktavfall

Historier som väcker obehag verkar vara något av en Falklandsk specialité. Nu har jag visserligen bara läst två av hennes romaner, men de lämnade båda något av en besk eftersmak i munnen. Sfinx är en formfulländad studie i avund och besatthet. Tematiken är inte helt olik den från hennes tidigare roman Själens begär där Ernst utvecklar en allt mer sjuklig besatthet av sin kusin Cora. Det är en otrevlig och påträngande historia där besattheten antar allt otäckare former. Inte heller i denna roman drar sig Falkenland för att skildra det sjaskiga och fula hos människan. Med poetens skarpa blick skildrar hon avund i dess absolut lägsta form, en avund rå och köttig som slaktavfall.

I detta fall är det den första hustrun som inte kan förmå sig att släppa taget om exmaken Felix och hans nya familj. Felix verkar ha varit något av ett svin men det är hans nya fru Claire som blir måltavla för hennes bitterhet. Det är mot henne hon riktar sin vrede. Kanske för att Claire är vacker, rik och har fått den son med Felix som borde ha varit hennes. Själv är hon fattig konstnär och lever ensam med dottern Ma efter det att fadern lämnat dem många år tidigare. Hennes liv har inte blivit som hon trodde och hoppades. Redan innan hon fick vetskap om Felix nya liv uppfylldes hon av en känsla av otillräcklighet, att inte vara bra nog och inte räcka till. I jämförelse med gudinnan Claire blir hennes eget misslyckande än tydligare. Hon har inget och Claire har allt. Men en sak har hon gentemot Claire. Hon var först. ”Aldrig hade han funnit vägen till en kvinna som du, utan att gå genom mig" skriver hon.

I breven till Claire får vi ta del av hennes tankar och blicka in i ett psyke som balanserar oroväckande nära vansinnets gräns. För det står ganska snart klart att det inte är en helt frisk människa man har att göra med här. Vansinnet sprider sig allteftersom avundet tillåts att uppta en allt större del av hennes vardag. Fasaden rämnar så sakteliga och livet hon byggt upp åt sig rasar alltmer samman. Inte ens Ma kan ge henne viljestyrka nog att stoppa den nedåtgående spiralen. Ma, som tidigare varit hennes allt, hennes chans att bli lycklig. Allt som betyder något nu är Felix och Claire.

Falkenlands språk är vackert och rått på samma gång. Jag värjer mig mot det bitvis men fascineras likafullt. Hennes särskilda ton och berättarstil är inte för alla och man kan väl säga att jag ännu inte riktigt kommit underfund med om det helt faller mig i smaken. Intressant och annorlunda är det hur som helst. Hennes karaktärer är sannerligen inte lätta att tycka om, men till skillnad från Ernst känner man i alla fall till en början en viss sympati för den första frun även om hon redan på de första sidorna får det att krypa i kroppen av obehag. ”Jag är inte en parasit som vill nära mig på dig. Jag vill dig inget ont, det måste du inse. Jag vill bara komma närmare.” Och nog kommer hon nära, den första hustrun, oroväckande nära.

Stina

Skräck med Ellisk tvist

Med tanke på Bret Easton Ellis tidigare verk, som American Psycho och Rules of Attraction så väntade jag mig inte något så ickeoriginellt som Lunar Park. Nog för att inledningen är mer en originell. Den framställs som Easton Ellis självbiografi. Bokens huvudperson är nämligen Bret Easton Ellis själv.

I det inledande kapitlet diskuterar han sina tidigare böcker och sättet han valt att inleda dem på. Sedan fortsätter det med en ingående beskrivning av det leverne som berömmelse och pengar gett upphov till. Han drar sig inte för att dra fram all skit i dagsljus. Det är fyllor, knark och allmänt svineri. Jag kan inte hans bakgrundshistoria tillräckligt väl för att kunna säga vad som är sant och inte, men förmodligen stämmer en hel del in. Han har dock aldrig varit gift med en skådespelerska vid namn Jayne Dennis och har heller ingen 11-årig son med denna fiktiva kvinna. Men vad som hundraprocentigt säkert är fakta och vad som är fiction av hans liv fram till denna vändning i romanen vet nog bara Ellis själv. För oss andra smälter som så många gånger tidigare myten och mannen ihop.

Men den inledande delen av Lunar Park lovar så mycket mer än vad Bret Easton Ellis förmår infria. Till en början är hans berättelse obehaglig och nervkittlande. Han bygger med små medel upp en spänning som stegras långsamt. Det skulle lika väl kunna vara fantasier eller inbillning från de inblandades sida. Så småningom står det dock klart för huvudpersonen att det som sker är smärtsamt verkligt. Hans hem ändrar skepnad, gosedjur får liv och romanfigurer blir verkliga. Någonstans på vägen tycker jag att Ellis tappar greppet lite. Det är som att han inte kan hejda sig när proppen väl gått ur. Det blir för mycket, och det som till en början varit skrämmande blir mest fånigt och skrattretande. Då är verkligheten romanen skildrar långt mer skrämmande än alla de övernaturliga elementen tillsammans. Det är distanserade och självcentrerade vuxna och ångestfulla småbarn som skulle behöva trygghet men istället proppas fulla med psykofarmaka. Det är läskigt om något.

Det är synd att romanen inte höll hela vägen, för en skräckroman med en Ellisk tvist har ju all potential att bli riktigt riktigt bra, och allt annat än ordinär.

Stina

Finn ett fel

Visst måste man gilla Maria Ernestams författarporträtt från Busters öron. Hon är snygg, uppsminkad, klädd i en underbart vacker rosmönstrad klänning och håller en stor slaktarkniv (!) i ena handen.

Var ni inte sugna på att läsa boken innan så blev ni det väl nu, inte sant? Sofia hade tur och hittade den för en ynka femma på Kupan, ett mycket bra köp. Jag har läst mer än hälften av den och kan lova att den håller för hypen.

Stina

Själens begär

Något innan jag påbörjade läsningen av Alex oktobertema läste jag Christine Falkenlands Själens begär. Den handlar om Ernst som har åkt för att besöka sin kusin Cora på det stora godset Berg där hon lever ensam sedan modern dött. Cora och Ernst lekte mycket tillsammans som barn men nu är det många år sedan de såg varandra senast. Till en början blir han besviken när han ser henne, hon är så ordinär, inte alls som han kommer ihåg henne. Det är något med henne dock, något som gör att Ernst blir allt mer besatt. Han börjar se henne som en gåta han gärna vill finna lösningen på, och förmår inte lämna Berg och sin kusin. Ju längre tiden går tar sig hans besatthet allt otäckare former. Frågan är hur långt han (och Cora) ska låta det gå...

Jag kom att tänka på huvudpersonen Ernst från denna bok när jag läste doktor Glas beskrivning av Gregorius. Till det yttre är likheterna få. Gregorius är präst medan Ernst är ateist, Ernst är bildskön medan Gregorius är avskyvärd. Ändå kom dessa två män att smälta samman för mig, kanske delvis på grund av att jag läste den ena boken precis innan jag påbörjade nästa. Men jag kunde inte läsa om Gregorius utan att samtidigt ha Ernst i tankarna.

De representerar samma slags människa för mig. Mannen (varför är de alltid män?) som handlar orätt men som på något sätt lyckas rättfärdiga det inför sig själv. Gregorius har sin tro och sin Gud. Gud vill att han ska skaffa barn: Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. Det är Guds vilja, och vem är han, Gregorius, att sätta sig upp mot Gud. Om han så ska våldta sin fru natt efter natt så ske Guds vilja (och hans egen).

Ernst har ingen Gud att skjuta över ansvaret på, så han skjuter över det på offret, på Cora. Det är henne det är fel på, inte honom. Hon ljuger och gör sig till. Om han måste straffa henne har hon bara sig själv att skylla.

Falkenland är i grunden poet vilket märks i språket som har något av ett skimmer över sig. Men jag är lite trött på det här, jag har ingen lust att höra på Ernst och hans ursäkter, lika lite som jag har lust att höra Gregorius version av berättelsen. Det intresserar mig inte. Jag är trött på ursäkter och mjäkighter. Jag är trött på att läsa om män som utnyttjar utan eftertanke och om kvinnor som beredvilligt låter sig trampas ned och utplånas.

Det jag uppskattade så mycket med Sara Stridsberg var att hennes kvinnor var orubbliga, de lät sig inte kuvas. De kanske var offer men de slutade aldrig att strida. Jag önskar att jag hade kunnat säga detsamma om Cora.

Stina

Naturens mest perfekta missbildning?

Någon kallade enäggstvillingar för naturens mest perfekta missbildning. I litteraturens värld är synsättet oftast det motsatta, för skönlitterära tvillingar har i allmänhet försetts med en inneboende felaktighet av något slag. Det har skett en miss av naturen och ett monster (noga räknat två) har skapats. Ett läskigt, degenererat tvillingmonster. Ofta har dessa en osund fixering till varandra. Är det inget större fel på dem så måste någon i varje fall dö. Ser man det från den sidan är tvillinglitteratur sällan särskilt upplyftande. Men hey, hellre degenererad än menlös. Och säga vad man vill men tråkiga är de sällan, tvillingarna i litteraturen. Incestuösa, onda och missanpassade but never boring.

Tvillingar har också sin givna plats i skräckfilmer och thrillers. Ett ofta återkommande tema är det med den onda tvillingen som kommer för att rasera tillvaron för sin bättre hälft. Min favorit i den kategorin är utan tvekan Bens onde bror från Sunset Beach. Honom var det minsann lite go i till skillnad från tråkmånsen Ben.

De första tvillingar som fångade mig var förstås de förträffliga Wakefield-systrarna. Kvalitetslitteratur som fortfarande håller måttet; Jessicas ränksmidande och Elisabeths präktighet får man aldrig nog av. En annan bok som etsat sig fast i minnet är Jag saknar dig, jag saknar dig som behandlar det ofattbara och vad som händer när den som alltid funnits där försvinner och man står ensam kvar. Senaste tvillingfavoriten är förstås Flicka i fönster vid världens kant. Aldrig har väl det incestuösa tvillingtemat utforskats på ett vackrare sätt än här.

Om man inte räknar med vår faiblesse för Sweet Valley-systrarna har tvillinglitteraturen annars varit ganska lätträknad i vår triangel. Förutom nämnda Flicka i fönster vid världens kant och Jag saknar dig, jag saknar dig kan jag bara komma på ytterligare fyra verk som på något sätt innehållit tvillingskildringar. Det är Huset Ushers undergång, Grotesque, Alice i Underlandet och Peter Pan. Ser man på hur tvillingar brukar gestaltas utgör de dock ett ganska så typisk urval: där finns incest, död, galenskap och syskonmord.

- Hälften av syskonparen har incestuösa tendenser.
- Flera uppvisar tecken på sinnessjukdom.
- Fyra tvillingar dör.
- En är kriminell och har (antagligen) dödat sin tvilling.

Har ni några (o)trevliga tvillingskildringar att bjuda på som jag kanske missat? Jag vet att Joyce Carol Oates gärna behandlar tvillingskap och dubbelnaturer, men då främst under synonymen Rosamond Smith. Jag har bara läst ett fåtal av hennes böcker under detta namn, och inga med tvillingtema men Sofia har säkert bättre koll än mig och kan nog komma med ett tips eller två. Right?

Stina

The ABC of Serial killers.

Vem är jag att klaga när ödet bestämmer sig för att jag ska bli mördad?
Här är en sång som borde passa er middag och Dexter temat:

Ondskefulla planer?

Iris ville göra ett blogginlägg. Jag har inte riktigt lyckats förstå vad fröken vill, men jag tycker att det verkar oroväckande. Det är krypterat och innehåller säkert inga trevligheter. Jag har tagit mig friheten att korta ner det hela en aning då Iris första utkast var minst sagt luftigt med mycket mellanrum mellan styckena. Texten nedan upptog fyra hela Wordsidor. Förutom detta har inget ändrats utan är helt Iris egen skapelse. Lyckas ni få ut mer av texten än jag får ni gärna höra av er. Jag skulle vilja veta vad som försegår i Iris onda hjärna. Tror jag i alla fall...

Iris ville även dela med sig av en VIKTIG länk, jag antar i varje fall att den är viktig på något vis eftersom Iris öppnade upp samma länk i hela 521 flikar. Vilket för övrigt fick min dator att hänga sig.

Här kommer det i varje fall, Iris första blogginlägg:

qqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqq
qqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqqdqddddddddddd
qdddddddddddddddddddddddddddddqdddddddddddddddddddddddddddddddddqdddddddddddddddd
dddddddddddddddddddddddddddddddddddddddqqqqdddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddqwwwwwwwwwwa d
gvdfasfdddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
ddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd
dddddddddddddddddddddddddaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaavvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv







¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨8888vvvvvvvvvvvvvvvvvvv
vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvadäaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaf

Iris

Lite statistik- eller hur kom de egentligen in på vår blogg?

Med Sebbes hjälp (tack älskling, I couldn´t have done it without you!) har jag snokat reda på vad det är som får folk (dvs folket förutom oss själva och våra nördvänner) att besöka vår eminenta blogg.

Vi kan väl börja med att titta på vilka blogginläggs som blivit de mest besökta. För att göra det mer spännande tar vi dem i stigande ordning:

Nr 5. "Vilken bok har förändrat ditt liv?".: 30 sidvisningar
Ett kort och kärnfyllt inlägg av Stina om, just det, vilken bok som förändrat några människors liv. Man kan tänka sig att detta kanske kan vara populärt att söka på?
Kultur, kultur förändrade dessa människors liv!

Nr 4. "4 oredigerade utdrag- 4 nya favoriter?": 50 sidvisningar
Författat av mig, om just ovanstående. Kan tänka mig att det som drar är Niceville och de andra nyutkomna böckerna. Och så givetvis mitt geni ;)

Nr 3. "Jag saknar dig, jag saknar dig".: 68 sidvisningar
Stinas inlägg om att filmen höll på att göras, och nu när den är här är det väl ingen större chock att folk söker på filmen eller boken och hittar hit därför.
They did a big, big mistake not to cast us as the twins in the move. We can sing (ehhh), we can dance (or not) and we can move in unison (like typ).

Nr 2. "Fult att läsa andras dagböcker?": 388 sidvisningar
Jag gottade mig i att ha läst Oates dagbok och fler med mig verkar tycka att det är kul att läsa andras dagböcker.

Har någon kanske läst HENNES dagbok? Det ser sannerligen ut så.....

Nr 1. "Och hur många böcker kan DU bocka av på listan?": 1035 sidvisningar.
Jag la in listan med 1000 böcker att läsa innan man dör, och då finns det ju en hel del träffar i det inlägget om man säger så.... en sådär 10000 stycken kanske.....

Lägg nu detta på minnet mina kära boktrianglare, och kom ihåg att det är det här som säljer!!! För att göra vår blogg större, bättre (som om det vore möjligt) och allt annat bra bör vi slänga in nyutkomna böcker och hajjpade författare lite här och där i våra inlägg, vi bör börja skriva om livsomvälvande böcker och vi bör börja läsa andras dagböcker. Så vad väntar ni på? Chop chop (stavas det verkligen så???)- in och läs era kollektivkamraters dagböcker- it´s for the greater cause!

För skojs skull måste jag också berätta att även "Dumpad vid tredje dejten" samt "Nästan missformad?" låg högt upp på listan. Helt ovetenskapligt tolkar jag detta som att vår blogg blivit ett forum för vanskapta och ditchade människor som kommer hit till vår boktriangel för att slicka sina sår. Så vad säger ni, ska vi höja rösten för dessa våra stackars vilsegågna får?

För att vi ska bli ännu mer effektiva i vårt bloggande är det kanske bäst att också titta på hur läsarna har kommit in på vår blogg. Ja, vad har de egentligen sökt på för att hitta hit?

Inte helt förvånande, och högt upp på listan finns sökorden "tredje dejten" (9) samt det lite mer otippade "silvia bocka" (6). Om någon av er sitter inne med information som kan förklara vad detta har med vår blogg att göra (samt varför någon över huvud taget skulle söka på detta) blir jag mycket tacksam. Annars känns det ganska självklart att sökordet i topp är just "boktriangeln" (35), "boktriangel" (20), "dagbok" (7) samt en del boktitlar som Norrlands svårmod", De gyllene häxornas folk" och "Kitty Drew" samt "Dumplingssoppa".

Annars har vi fått läsare genom så skilda ämnen som "fantomen diana", roliga tvillingböcker" kitt förlovar sig" (he, he), "delta grekisk tecken" (?) samt den personliga favoriten "und og gammel sex incest". Det sistnämda något creepy bara i sig självt, men även för att vi på sistone läst en förfärlig massa litteratur på temat.

Till sist; för att höja statistiken: Lady Gaga (den mest sökta kändisen på internet).

// Sofia

Osynlig av Paul Auster

Nu var det ett bra tag sedan jag sist läste något av Paul Auster, men det här känns som en av de bättre romaner jag läst av honom. Det är en riktig sträckläsarroman som tack och lov, till skillnad från många böcker jag läst detta år, håller hela vägen. Självklart är den, precis som alla Austers romaner, fylld av klurigheter, berättelser i berättelsen och karaktärer man inte riktigt vet var man har- och just precis när man tror att man har koll på vad som kommer att hända vänder Auster med en handvändning dessa förväntningar på ända och när boken är utläst står man där och vet inte riktigt vad man ska tro. För vad var det egentligen som hände? Vad var fantasi och vad var verklighet?

I handlingens centrum står Adam Walker, som på sin dödsbädd håller på att skriva romanen "1967" som handlar om en händelse som kom att förändra hans liv. Romanen skickar han till en gammal studiekamrat, en författare, och även hans spekulationer om händelseförloppet vävs in i berättelsen. Det är ett möte med två personer, Rudolf Born och hans flickvän Margit, som är upptakten till det som kommer att ske. Vad det är ska jag inte avslöja, men Born visar sig vara långt mer grym och våldsam än vad Adam trott vid det första mötet.

Förutom att redogöra för dessa händelser handlar en hel del, av totalt tre stycken, om Adams incestuösa relation med sin syster. Är det bara i Adams fantasi detta inräffar, eller är det något som har hänt på riktigt? Det är den döde Adams ord mot systerns och självklart, precis som det påpekas, är det troligt att systern ljuger om vad som hänt för att skydda sig själv och sina kära. Redan när jag först läste stycket var det dock något som gjorde att jag kände att det inte var något som riktigt stämde. Lögn alltså?

En annan sak att fudera över är varför romanen egentligen fått namnet "Osynlig"? Är det för att Born lyckats hålla sig "osynlig" så länge, utan att någon anat vad han döljt bakom sin belevade fasad eller är det "osynligheten" karaktärerna i boken ges med sina fingerade namn? Kanske är det något helt annat Auster syftar på, vem vet?

Hur som helst var det här en bok jag fann riktigt underhållande, med som vanligt i Austers böcker ett fantastiskt språk och en sinnrikt konstruerad uppbyggnad. Att man som läsare inte riktigt vet vad man ska tro när hela historien är berättad känns ganska befirande. Skönt med en författare som vågar lämna en berättelse oavslutad för att man ska få chansen att dra sina egna slutsatser.

Vårt hem är vårt slott!

Äntligen hade det blivit dags för en efterlängtad bokmiddag igen, nämligen Shirley Jacksons "Vårt hem är vårt slott", eller som den heter på engelska "We have always lived in the castle". Passande nog hade vi dagen innan middagen bestämt att ge oss ut hela kollektivet för att plocka svamp och bär. Därför blev det, i alla fall delvis, hemplockade björnbär till efterrätt. Mums! Med mycket socker på givetvis..... Som vi sa under kvällen; det här är inte en kväll där socker är optional!




Eftersom det var jag (Sofia) som stod för bokmiddagen den här gången tog jag på mig rollen av Connie och lagade all mat inför middagen. Stina, eller Merricatt, var vänlig nog att påpeka att lammsteken var riktigt god med tanke på att en vegetarian tillagat den.





Middagen som lagades var självklart just den ödesdigra middag då alla utom 3 medlemmar av familjen Blackwood blev förgiftade och dog. Huvudrätten var således lammstek med mintgele (som en liten eftergift till Merrciatts favoritsvamp serveradas den med ugnsstekta champinjoner.... eller var det nu champinjoner???), ugnsbakad potatis, sallad och ärtor. Till maten serverades ett gott rödvin för att lugna allas nerver.




Till efterrätt serverades självklart björnbär med socker. Och vi måste ha varit ovanligt lyckligt lottade då samtliga närvarande vid middagen fortfarande inte uppvisar några förgiftningssymptom!


Som avslutning på kvällen blev det till sist te (med socker såklart!) och romkaka, som en liten efterapning av Connies "te-party", där just romkaka och te serverades och där Merricatt inte kunde låta bli att tracka gästerna och erbjuda dem socker till sitt te.






För att slutligen göra kvällen komplett bestämde vi oss för att vi borde beskydda oss och vårt hus genom att gräva ned beskyddande skatter i varje hörn av tomten. Men det kunde inte vara vilken skatt som helst utan det skulle vara något som hade emotionellt värde. Stina valde därför att gräva ned ett smycke hon köpte på sin allra första medeltidsmarknad, medan jag grävde ned den spådoms-svala jag fick av Stina precis innan jag gifte mig. Sebbe slutligen bestämde sig för att gräva ned sin rubiks kub för blonda. Om du läser det här Johan; han gjorde det för laget!!!

Sammantaget var det en mycket trevlig kväll och för en gångs skull hade Sebbe mycket att bidra till i konversationen; som att Jackson dog 1965, att Merricatt valts till den 70:e bästa karaktären i en fiktiv bok och att man faktiskt gjorde en pjäs av boken 1966. Anledningen till att jag kommer ihåg detta är att jag sitter här med hans fusklapp framför mig...;). Förutom detta pratade vi faktiskt mer om författaren än om boken i sig, som att hon led av klaustrofobi och verkade ha en något osund realation till mat.

One coincidence too many?

Våra teman och månadsböcker har under den senaste tiden haft en benägenhet att hänga samman, att följa någon nyckets eller ödets röda tråd, och detta helt utan avsikt. Och det känns faktiskt inte helt bra. Jag vädrar järtecken i luften. Okej att slumpen ibland styr men nu har sammanträffandena helt enkelt blivit för många för att kunna ignoreras, eller vad sägs om följande:

- På insidan av pärmen av Nene Ormes Udda verklighet (som ingick i mitt Svenska fantasytema under augusti månad) görs reklam för Legend av Richard Matheson, en bok som kom att ingå i Sofias Supernatural roadtrip-tema i september.

- I Sandras Eskapistiska tema i juli ingick Trollkarlen från Oz som en av månadsböckerna, en bok som översatts av Sam J. Lundwall som skrev Flicka i fönster vid världens kant som ingick i mitt tidigare nämnda fantasytema.



- I Flicka i fönster vid världens kant finns otaliga referenser till Francoise Sagan och hennes Bonjour Tristesse, som var månadsboken i mitt sommartema i maj månad.











- Paul Austers Osynlig, som ingår i Sofias Supernatural Roadtrip börjar med en beskrivning av Bertrand de Born, en kartaktär från Dantes Inferno. Dante och hans inferno utgör en ganska central del i Andrew Davidsons Gargoylen som ingick i mitt fantasytema.



- Incest är ett tema som oroväckande ofta dykt upp i våra teman: jag ska inte avslöja alla böcker eftersom det skulle spoila för mycket, men man kan i varje fall ana undertoner av detta i Bonjour Tristesse. Dessutom återkommer det i två av böckerna i mitt fantasytema, i en böckerna i Sofias roadtrip samt i en av böckerna från Sandras Asientema.

Så vad säger ni? Känns det inte som ett sammanträffande för mycket?

Let the paranoia begin?

Stina

Delikat dumplingsoppa med hemlig ingrediens

Måste ju bjuda på receptet till vår omåttligt populära dumplingsoppa från Skräckkvällen så att fler än vi får njuta av den. Vi har utgått från en vietnamesisk soppa med citrongräs, men uteslutit (och lagt till) ett antal ingredienser för att ge den vår egen twist.

Vad som är din hemliga ingrediens vet bara du, och jag tänker inte avslöja vår av ett flertal anledningar (främst för att inte förstöra aptiten för nån eller framkalla kväljningar i efterhand, plus att jag inte vill hamna i fängelse).

I vilket fall hoppas jag att soppan ska smaka :)

Dumplings
Degen:
4,5 dl vetemjöl (plus mjöl till utbakningen)
3,5 dl hett vatten

Fyllning:
400 g fläskfärs (nötfärs eller quornfärs funkar lika bra)
1 msk ostronsås (eller fisksås), kan uteslutas om man vill ha vegetarisk soppa.
1 msk soja
0,5-1 tsk grovmalen svartpeppar
Hemlig ingrediens

Soppan:
Minst 2 stora vitlöksklyftor
Ca 0,5-1 tsk röd currypasta (eller samma mängd röd spansk peppar)
Färsk ingefära, 4 cm (eller ca 1 tsk torkkad)
0,5-1 purjolök efter tycke och smak
1,5 l vatten
2 st höns- eller grönsaksbuljongtärningar
1 msk ostronsås (eller fisksås), kan utelsutas om man vill ha vegetarisk soppa
1 msk soja
3 morötter
Ca 1 paket nudlar
Grovmalen svartpeppar

Tillagning
1. Häll mjölet i en bunke och tillsätt vattnet, lite i taget, under omrörning. Blanda i så mycket vatten att degen blir seg men inte kladdig. Blir den torr så behövs mer hett vatten. Knåda degen smidig på ett mjölat bord, ca 5 minuter. Täck degen med en fuktig handduk och låt vila i 30 minuter.

2. Blanda samman färs, soja, ostronsås, den hemliga ingrediensen och svartpeppar till en fast smet.

3. Knåda degen på nytt i lite mjöl. Forma en lång rulle, 2-3 cm tjock. Dela den i 4 delar. Dela dessa i vardera 8 bitar. Tryck till lätt på bitarna och kavla ut dem till ca 10 cm i diameter. Lägg dem under en fuktig duk. Klicka ca 2 tsk fyllning på varje rundel. Vik ihop dem som t ex "påsar" eller halvmånar.

4. Finhacka vitlök, riv morötterna grovt och strimla purjolöken.

5. Koka upp vattnet och lägg i buljongtärningar, vitlök, ingefära, purjolök och röd currypasta. Häll i ostronsås och soja och låt koka upp. Lägg därefter i dumplingsen och låt dem småkoka eller sjuda i soppan i ca 10-15 min.

6. Nudlarna och morötterna tillsätter man mot slutet av koktiden så att de inte blir överkokta. Eventuellt kan man för smidighetens skulle koka nudlarna separat och sedan tillsätta dem till soppan.

7. Servera sedan och njut!

Stina

Skräcksoundtrack pt:II

Här kommer introt till Noir. Av någon anledning får jag alltid gåshud när jag hör det, kanske beror det på att författaen och kompositören är Yoko Kanno. Och ni vet ju hur mycket hennes musik betyder för mig.
Passar den som soundtrack till Februari?

Månadens tips eller Kom närmare (om du vågar...)

Ett litet tips!

En av sommarens bästa upptäckter i bokväg heter "Kom närmare" och är skriven av Sara Gran. Den kan nog bäst beskrivas som en slags krypande-fasa-roman när den är som allra bäst. Det handlar om en ung kvinna, Amanda, som jobbar som inredningsarkitekt, är gift med mannen hon älskar (trots vissa störande små egenheter) och som är allmänt tillfreds med sitt liv. Eller är hon inte det? Det hela börjar relativt oskyldigt med att hon blir allt mer sugen på att röka, en ovana hon slutat med eftersom hennes man inte gillar det och påstår att röken gör honom allergisk. Hon börjar också ta sig ett glas vin mer än hon brukar och börjar känna hur hennes makes små egenheter allt mer går henne på nerverna.
Om det inte var för de knackningar som började höras i huset i samband med hennes personlighetsförändring skulle man nog kunna anta att hon helt enkelt är trött på sitt liv. För är det så enkelt? När sedan hennes liv övergår till att bli allt mer mardrömslikt kan man ju börja undra...

Det här är en riktigt bra bok helt enkelt och det enda jag har att invända emot är att författaren ibland gör det lite väl lätt för sig och bitvis är alldelse för övertydlig med vad det är som håller på att hända. Som bäst är hon inledningsvis när hon sakta bygger upp den allt mer mardrömslika stämningen.

Läs den! Och lägg sen gärna ut en egen recension. Skulle vara kul att se om ni tycker lika bra om den som jag gjorde.

Usch för att psykoanalysera filmer.

Eftersom det hanlar om böcker måste jag berätta att jag efter mycket blod, svett och svordomar äntligen skickat in den sista tentan till sommarkursen. Nu behöver jag inte oroa mig för den förrän det är dags för omtenta.
Den sista tentan gick ut på att recensera en bok från litteraturlistan, och tråkigare lista får man leta efter. Under arbetets gång fanna jag mig trånande efter arkeologisk litteratur. Det var så illa att jag kände mig nostalgisk över 'Fårad Mark.' Kommer ni ihåg den boken? Då förstår ni hur sorligt mitt tillstånd var.

Boken jag valde att recensera hette Jung & Film. Som titeln lyder handlade den om att analysera filmer med hjälp av Jungs teorier. Svårförstådd och ointressant var mitt omdömde, som ja var tvungen att ordbsajsa ut över minst fem sidor.
Fråga mig inte hur, men jag lyvkdes få halva recensionen att handla om etnoarkeologi och initiationsriter.

Nu dricker jag öl för att fira att min hjärna överlevde tortyren. Undrar vad Jung skulle säga om det?

Bret Eston Ellis, en läskig jävel.

Som rubriken lyder, jag är rädd. För författaren Bret Eston Ellis. Rädslan startade när jag för några dagar sedan började läsa hans senaste bok, Lunar Park. Jag har inte sovit ordentligt på tre nätter. Boken, som är väldigt bra, har inbillat mig allt från att leksaker blir levande till att monster skrapar i dörrarna.
För ungefär sex år sedan läste jag Lustans Lagar. Jag gillade sättet den bvar skriven på men själva historien föll platt. Efter det läste jag Glamorama, som jag inte fattade ett dugg av och slutade läsa efter halva.
När jag för några dagar sedan gick förbi realådan på ÖB bestämade jag mig för att köpa Lunar Park. Det var dåligt beslut nummer ett, fökjyt av uselt beslut nummer två; att läsa bokjäveln på nätterna. Boken är en prykologisk skräckberättelse med självbigrafiska inslag. Eller en bekännelseroman förklätt till skräckberättelse om man så vill. Lunar Park börjar med en redogörelse för hur det kudne bli som det blev. Bret berättar om knark, sex och våndan över att vara sin generations röst. Om kändisskap som kom för fort och hur hans liv gick åt helvete. Först långsamt men sedan allt fortare med årslånga bokturneér och överdoserr. Räddningen för Bret kommer när hans gamla flamma, skådespelerskan Jayne Dennis tar honom tillbaka.

Berättelsen tar sin början på en halloweenfest där en av gästerna är utklädd till Patrik Bateman från American Psyco. Det som följer är nägra mardrömslika veckor där Brets styvdotters leksak, Therbyn blir levande, Brets barndom tränger sig på och någon begår mord inspirerade av Patrick Bateman själv. Som om inte det vore nog har kvarterets pojkar börjat försvinna.

Boken är spännande och välskriven, för att vara av Bret Eston Ellis. Hans stil är ju speciell. Den är inte på topp hela tiden men tempot är bra och den är helvetes läskig. Bret faller för det största misstag en författare kan göra, han har skrivit in sig själv i berättelsen och tillslut vet varken han eller läsaren vad som är sant eller falskt.

Trots att Lunar Park är läskig rekomenderar jag den. Kanske något att läsa på Roadtrippen?