Årets sista utlästa bok var ingen bok i sig, utan faktiskt en novell av favoriten Sara Stridsberg. Det var en present från min kära syster som hade boken som en lucka i min trevliga Bok-julkalender, en bok om dagen ändra fram till julafton – me like! Så nu har mitt bok-berg ökat på igen med diverse trevlig läsning. För tillfället ”The alphabet of birds” som verkar kunna bli en av årets bästa böcker. Endast en novell är utläst så det återstår att se, men har stora förhoppningar.
Men får att återgå till denna novell så är den, liksom allt jag läst av Stridsberg, välskriven, intressant och annorlunda. I centrum för handlingen står Carter och Vladimir som har något slags vridet förhållande. Redan i de inledande meningarna får vi reda på att han vill dö, men då han inte klarar av att göra det själv ber han Carter om hjälp. Det verkar vara en konversation som pågått i en evighet och liksom alltid undanber hon sig ansvaret. Allt som historien framskrider får vi veta att Vladimirs bror Jack spelar en stor roll i handlingen, och i deras liv, och man vet egentligen redan från början att det här är en historia som kommer att bli jobbig att ta del av – en historia där ingen är vinnare utan alla är mer eller mindre förlorare.
Språket är som i allt jag har läst av Stridsberg vackert och flytande. Smaka bara på stycken som detta: ”Sylvia hade alltid sagt att döden skulle komma tidigt. Hon hade sett alla krig som skulle komma. Hon sade att det är kärleken som sliter sönder en människa. Hon sade att två torn skulle brinna i fjärran, att människor skulle falla som aska från himlen...”.
Är det något jag ska invända mot är det nog att dess handling känns något konstruerad och gör att den inte riktigt når upp till Stridsberg allra bästa nivå – men bra är det!
//Sofia
Visar inlägg med etikett Sara Stridsberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sara Stridsberg. Visa alla inlägg
torsdag 2 mars 2017
onsdag 18 maj 2016
Confessions, part one of many. (Let's talk about crime, baby!)
The
following is a blogpost I’ve been thinking about for a couple of years without
really knowing how to articulate it properly. But what the frakk, let’s give it
a try, I owe this blog some content, no matter how badly written or ill thought
out it is. Not because I believe that we each have a quota to fill or some
stupid thing like that. No, I think I owe this triad content because I someday
want to break the wall, take the step or other big wordings with the simple
meaning; I want to reach 200: posts. A goal I’ve had before and seen fly away
so close I could almost touch it If I just tried harder, had better ideas,
posted reviews as soon as I’ve read something or nurture my ideas into full
blogposts and not leave them to die in the abandoned pile. I don’t even want to
think about how many sins I have there.
Maybe I
should start calling it the inspiration-pile so it would not seem so daunting.
Maybe I should revive them in chronological order? I could finally write that
big post about the comic-book writer Greg Rucka and how amazing it is that he
calls himself a feminist. Or I could us the popular tactic first in, first out.
That would mean a celebratory piece about Sara Stridsberg finally joining the
Nobel Prize committee. Sure, her chair has been pretty boring and only had
like, eight people on it, but then she can make something of is. It is my firm
belief that Sara Stridsberg will her voice heard and make chair 13 matter
again. Not that I have any idea how the committee works, votes or such, but
writing a blogpost about It would mean I had to find out. Maybe make a chair by
chair presentation of the committee through the ages. Trying to answer the
question why some chairs has been littered with, for us, famous people, while
some chairs has been the home of less well known butts.
If I really
felt like doing some good I could even edit this post to reflect my original
intent, a essay on why I have such a hard time reading or even respecting
crime-fiction. A problem I really need to work on before hitting the job-market
and becoming a librarian. In public libraries The most sought out books are
about crime. The public wants to read about tired police officers in cold, Nordic
climates. And they should be able to without me judging them for it, it is me
who should feel ashamed for thinking that crime-novels are less worth than let’s
say Toni Morrison’s latest contribution to the world’s literary canon. I should
feel ashamed for thinking that crime-stories are one dimensional and not worth
thinking about after the last word has been read. Not everybody wants to read
Rebeca Solnit, Roxane Gay or even Clara Henry. And that is fine, people have different
interests, find knowledge in different places, reads for different reasons with
different circumstances.
So why do I
dislike crime-fiction to such extent that I purged all my shelves from that
genre? Like most things in our lives I think that my dislike, or rather my
shame, steams from my childhood. Not in a traumatic way, but you know how I
feel about the person I used to be. I’m starting to think it’s some kind of
defence mechanism against myself.
Truth to be
told, I grew up on crime-novels and I loved them I’ve always been a fast and
big reader with at least two books in progress at the same time. The first
stories I wrote was concerned crime and tired cops. because except for youth
novels, manga and way to complicated authors like Theodor Kalifatides, Niklas
Rådström & Jonas Gardell I read little else. My foray into stories about
murders and mysteries started when I was 12 years old.
My parents
love crime-fiction my dad in particular. We have always had a lot of books, and
most of them has been Nordic crime. The analytical part of me knows that not
only did I actually like crime, it was a way for the family to communicate. For
a couple of reasons, I’ve always been closer to my mother, especially when I
was growing up. My dad and I, even though he is a wonderful person, are vastly different
persons (or maybe we are too alike). We often talk past each other, not to each
other and there can be many miscommunications even though we basically mean the
same thing. But reading crime fiction helped with that. Not only did we have
something to talk about, a neutral subject without much value. Reading the same
books, or the same genre of books gave us a common language. A way to
communicate that both of us understood. And that is something I will always
cherish.
But let’s
get back to that twelve-year-old girl who was on a two-week long vacation in
The Dominican Republic. Perhaps I’m wrong and I actually read crime novels
before then, but for me the journey start’s there. Realizing that I the
nightmare had come true, even though I had six books with me, I had nothing to
read. Being without something to read, a thought as scary today as it was then.
So I started reading my parent’s books, the first one being Svarta Börsen, by
Olov Svedelid. And when that was finished I read Firewall by Henning Mankell.
Eighteen years later and I still remember those two books better than books I
read last year.
My love affair
with the genre lasted until I was eighteen years old when it for some reason frizzed
out and died. Leaving not hate, but disinterest and a feeling of superiority
over people who still found joy in reading about gristly murders and neglect. Something
changed and no matter how many crime novels I read my love for the genre are
lost. Maybe it is natural progression? A part of growing up, a way to becoming
who we are?
torsdag 6 november 2014
Månadens dikt; To The River, by Jessica Paige Wick
Den tredje november hade Humbert & Hugo namnsdag. Namn som bärs av två jobbiga karlar som är aktuella för boktriangeln, Humbert, berättaren och kåtbocken i Nabokovs Lolita. han som inte bara berövar henne barndomen utan även en röst och ett egenvärde som annat än en kuriosa, för alltid dömd att bli misstolkad av omvärlden.
Det andra namnet, Hugo, bärs av den självupptagne Hugo Rask. typexemplet för en vit, medelålders cis-man som mött få motgångar och enligt sig själv har tolkningsföreträde i allt. Som på ett psudo-intellektuellt sätt hanterar sin egentligt dåliga självkänsla genom att omge sig med idel nickedockor. En pompös person som vill bli dyrkad, men aldrig ifrågasatt. Likt en orubblig sten i en flod står han i Stockholms kulturkrets och förväntar sig att vattnet ska rinna runt honom, för Hugo Rask ska inte behöva flytta sig, för alla borde veta att jorden snurrar kring Roy Anderssons axel...
Efter den utläggningen är det dock dags att försöka återknyta till månadens dikt...
För något år sedan läste jag ut Sara Stridsbergs Darling River. En bok och ett författarskap jag önskar att jag kunde älska mer än jag gör. För vem, särskilt inte i vår triangel, vill inte hylla Stridsberg? Dock menar jag inte att boken icke var minnesvärd, för det var den. Ett år efter läsningen dyker fortfarande textfragment upp i minnet. Särskilt pockar den sorgliga, groteska, Lo på att få sin historia ihågkommen. Då inte mycket fakta går att finna, vare sig om dikten eller poeten vet jag inte säkert om Stridsberg läst To The River, men nog skulle en kunna tro att dikten är en del i berättelsen om Lo?
To The River
(for CSE Cooney)
He said come to the river,
the wet, wild water that is black as a mirror
with nothing to show.
He said come to the river,
the dirt-dank river, by the dew-spangled banks
of the murmur and flow.
He said come to the river.
And I came to the river.
I came to the river, with a ribbon in my hair,
with a tune on my tongue,
with a name that he gave,
with my red shoes tied,
with my milk and my bread,
with a stone in my pocket,
with my heart, not my head,
with my knee-socks high,
and my bed unmade.
He said take your red shoes off,
leave your buttons undone.
And he kissed me by the river
until there was blood.
And the river took my ribbon,
which fled the current like a snake.
And the river took my tongue,
and the river took my name.
He took from me the tune I knew;
And the river made my bed.
He said come to the river,
the wet, wild water that is cold as a hand
with no blood to warm.
So I came to the river,
and I stay by the river, by the silt-silked shore,
by the stone that I slipped on,
by the fern-beds so dark,
by the buried red shoe,
by the salt stain I made,
near the road that I left
that leads to my bed.
And I know I am dead but I still cannot rest.
And I'm hideous and hair-thatched
because I must be trash
for him to throw me to the river
like a used cigarette.
Fish have skimmed flesh from my jaw;
they've nibbled with sharp teeth.
My finger-bones lie tangled, far
away from here, my ankle bones
are further still, my smashed hips
are the dirt . . .
He said come to the river
so I stay by the river, by the sopping wet earth,
yes, come to the river, boys,
with no ferns in your hair,
come to the river, please,
and warm my bed.
by Jessica Paige Wick
Det andra namnet, Hugo, bärs av den självupptagne Hugo Rask. typexemplet för en vit, medelålders cis-man som mött få motgångar och enligt sig själv har tolkningsföreträde i allt. Som på ett psudo-intellektuellt sätt hanterar sin egentligt dåliga självkänsla genom att omge sig med idel nickedockor. En pompös person som vill bli dyrkad, men aldrig ifrågasatt. Likt en orubblig sten i en flod står han i Stockholms kulturkrets och förväntar sig att vattnet ska rinna runt honom, för Hugo Rask ska inte behöva flytta sig, för alla borde veta att jorden snurrar kring Roy Anderssons axel...
Efter den utläggningen är det dock dags att försöka återknyta till månadens dikt...
För något år sedan läste jag ut Sara Stridsbergs Darling River. En bok och ett författarskap jag önskar att jag kunde älska mer än jag gör. För vem, särskilt inte i vår triangel, vill inte hylla Stridsberg? Dock menar jag inte att boken icke var minnesvärd, för det var den. Ett år efter läsningen dyker fortfarande textfragment upp i minnet. Särskilt pockar den sorgliga, groteska, Lo på att få sin historia ihågkommen. Då inte mycket fakta går att finna, vare sig om dikten eller poeten vet jag inte säkert om Stridsberg läst To The River, men nog skulle en kunna tro att dikten är en del i berättelsen om Lo?
To The River
(for CSE Cooney)
He said come to the river,
the wet, wild water that is black as a mirror
with nothing to show.
He said come to the river,
the dirt-dank river, by the dew-spangled banks
of the murmur and flow.
He said come to the river.
And I came to the river.
I came to the river, with a ribbon in my hair,
with a tune on my tongue,
with a name that he gave,
with my red shoes tied,
with my milk and my bread,
with a stone in my pocket,
with my heart, not my head,
with my knee-socks high,
and my bed unmade.
He said take your red shoes off,
leave your buttons undone.
And he kissed me by the river
until there was blood.
And the river took my ribbon,
which fled the current like a snake.
And the river took my tongue,
and the river took my name.
He took from me the tune I knew;
And the river made my bed.
He said come to the river,
the wet, wild water that is cold as a hand
with no blood to warm.
So I came to the river,
and I stay by the river, by the silt-silked shore,
by the stone that I slipped on,
by the fern-beds so dark,
by the buried red shoe,
by the salt stain I made,
near the road that I left
that leads to my bed.
And I know I am dead but I still cannot rest.
And I'm hideous and hair-thatched
because I must be trash
for him to throw me to the river
like a used cigarette.
Fish have skimmed flesh from my jaw;
they've nibbled with sharp teeth.
My finger-bones lie tangled, far
away from here, my ankle bones
are further still, my smashed hips
are the dirt . . .
He said come to the river
so I stay by the river, by the sopping wet earth,
yes, come to the river, boys,
with no ferns in your hair,
come to the river, please,
and warm my bed.
by Jessica Paige Wick
torsdag 31 juli 2014
Oceanvilja
Happy Sally är Sara Stridsberg romandebut, och vilken debut det är.
Romanen bygger delvis på kanalsimmerskan Sally Bauers liv, men den Sally vi möter här är Stridsbergs egen. Det handlar också om den sentida simmerskan Ellen, som försöker göra om bedriften att korsa Engelska kanalen. Det är Ellens dotter som berättar. Hon har många år senare återvänt till Dover för att försöka förstå vad det var som hände, och i korta tillbakablickar får vi ta del av historien.
Det här var årets läsupplevelse förra året. Jag kan inte riktigt förklara hur mycket jag tycker om den, men det är något med Stridsbergs vackra nerviga språk som jag inte kan värja sig mot. Hon väver en historia som stannar kvar länge.
Det är längtan och besatthet. Det är oceanvilja som ändå inte räcker till.
Stina
Romanen bygger delvis på kanalsimmerskan Sally Bauers liv, men den Sally vi möter här är Stridsbergs egen. Det handlar också om den sentida simmerskan Ellen, som försöker göra om bedriften att korsa Engelska kanalen. Det är Ellens dotter som berättar. Hon har många år senare återvänt till Dover för att försöka förstå vad det var som hände, och i korta tillbakablickar får vi ta del av historien.
Det här var årets läsupplevelse förra året. Jag kan inte riktigt förklara hur mycket jag tycker om den, men det är något med Stridsbergs vackra nerviga språk som jag inte kan värja sig mot. Hon väver en historia som stannar kvar länge.
Det är längtan och besatthet. Det är oceanvilja som ändå inte räcker till.
Stina
torsdag 9 februari 2012
Mitt liv i tre böcker
Efterapar Amelias återkommande "Mitt liv i tre böcker" där kända personer får beskriva tre böcker som betytt mycket för dem. Och den här gången har turen kommit till... mig själv! Tänka sig.
Stina, 29, aktuell med recensioner och allmänt snicksnackande på Boktriangeln.
1. "Sommarens ljus" av Zibby O´Neal
En ganska enkel om än ovanligt välskriven ungdosmbok som har något visst. Jag läste den första gången som tonåring och har läst om den nästan varje sommar sedan dess, så det är nog också den bok jag läst flest gånger. Det är lite av en tidsresa varje gång boken öppnas på nytt, det går inte att undgå att tänka tillbaka på gymnasietiden som samtidigt känns så avlägsen och så nära. Det kan låta pretto men den här boken hjälper mig lite att komma ihåg vem jag är. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar på den.
2. "Den magiska cirkusen" av Jennifer Egan.
En ganska ny läsupplevlese som jag av någon anledning haft svårt att släppa. Trovärdigheten brast tyvärr bitvis men personerna som befolkar boken glömmer man inte. Jag gillade särskilt beskrivningen av huvudpersonen som är helt instängd i sin egen ensamhet och som försöker men inte lyckas undkomma sig själv.
3. "Darling River" av Sara Stridsberg
Det är hemskt, drabbande och smärtsamt vackert. Stridsbergs prosa går inte att värja sig emot. Hennes Doloresvariationer lämnar efter sig en doft av rosor och en besk smak i munnen. En av mitt livs bästa läsupplevelser.
Stina
torsdag 8 december 2011
Hårda klappar
Om jag får hårda klappar av Tomten i år hoppas jag på:
- Något av Sara Stridsberg, 2011 års författarupptäckt. Darling River är något av det vackraste jag läst.
- Kvalitetschiclit. Inget jullov är komplett om man inte åtminstone någon dag gottat ned sig med lite trevlig lagom hjärndöd läsning och alldeles för många chokladpraliner. Det är dock en konst att hitta rätt i chiclitträsket eftersom det finns sjukt mycket sådan litteratur som är under all kritik. Okej att man vill ha något lättsmält men det behöver ju inte vara dåligt skrivet eller totalt fantasilöst för den sakens skull. Susanna brukar alltid lyckas rota fram trevliga böcker av detta slag så vi får väl se om det ligger någon och väntar på mig under granen i år.
- Kanske något av Cilla Naumann, jag gillade ju verkligen hennes novell.
- Tvillingböcker jag inte läst förut, gärna Sweet Valley University. Jag saknar nr 3, 6 samt nr 12 och framåt.
- Med en Kittybok kan det aldrig gå fel, fast det är svårt att köpa eftersom jag har över hundra stycken. Inte ens jag själv har riktigt koll på vilka jag har och vilka jag saknar. Jag har numera alltid med mig en lista i plånboken (som dock uppdateras alltför sällan) för att slippa komma hem med dubbletter vilket har hänt både en och två gånger.
- En överraskning. Ibland får man något man inte visste att man ville ha. En sådan bok vill jag ha i år.
Om Tomten är sadist ger han mig något av följande:
- Vad som helst av August Strindberg.
- Hornsgatan av Ernst Brunners. Jag har läst Förmiddagsgatan – en bok om stan och Hornsgatan. Det får verkligen räcka!
- Martina Lowden har bara skrivit en bok vad jag vet, och jag har den redan, men vill Tomten jävlas kanske han ger mig ett ex till.
- En stentrist deckare.
- Candide. Kommentarer överflödiga.
Stina
- Något av Sara Stridsberg, 2011 års författarupptäckt. Darling River är något av det vackraste jag läst.
- Kvalitetschiclit. Inget jullov är komplett om man inte åtminstone någon dag gottat ned sig med lite trevlig lagom hjärndöd läsning och alldeles för många chokladpraliner. Det är dock en konst att hitta rätt i chiclitträsket eftersom det finns sjukt mycket sådan litteratur som är under all kritik. Okej att man vill ha något lättsmält men det behöver ju inte vara dåligt skrivet eller totalt fantasilöst för den sakens skull. Susanna brukar alltid lyckas rota fram trevliga böcker av detta slag så vi får väl se om det ligger någon och väntar på mig under granen i år.
- Kanske något av Cilla Naumann, jag gillade ju verkligen hennes novell.
- Tvillingböcker jag inte läst förut, gärna Sweet Valley University. Jag saknar nr 3, 6 samt nr 12 och framåt.
- Med en Kittybok kan det aldrig gå fel, fast det är svårt att köpa eftersom jag har över hundra stycken. Inte ens jag själv har riktigt koll på vilka jag har och vilka jag saknar. Jag har numera alltid med mig en lista i plånboken (som dock uppdateras alltför sällan) för att slippa komma hem med dubbletter vilket har hänt både en och två gånger.
- En överraskning. Ibland får man något man inte visste att man ville ha. En sådan bok vill jag ha i år.
Om Tomten är sadist ger han mig något av följande:
- Vad som helst av August Strindberg.
- Hornsgatan av Ernst Brunners. Jag har läst Förmiddagsgatan – en bok om stan och Hornsgatan. Det får verkligen räcka!
- Martina Lowden har bara skrivit en bok vad jag vet, och jag har den redan, men vill Tomten jävlas kanske han ger mig ett ex till.
- En stentrist deckare.
- Candide. Kommentarer överflödiga.
Stina
söndag 18 september 2011
Den magiska cirkusen
Det var ett tag sedan jag läste Den magiska cirkusen skriven av Jennifer Egan. När jag skrev min recension av Stridsbergs Darling River kom jag osökt att tänka på huvudpersonen i denna bok, Phoebe. Hon påminner mig till viss del om den okända modern från Darling River, kvinnan som inte arbetar för att hon behöver pengar utan för att hon längtar efter främlingars sällskap. Som hyr en prostituerad för att slippa genomleva natten ensam, för att vakna ensam på morgonen och upptäcka att flera av hennes tillhörigheter saknas men som konstaterar att det inte gör henne någonting. Hon hade betalat vad som helst för att inte vara ensam med den föregående natten.
Liksom Phoebe befinner hon sig i en slags självvald isolation på drift genom Europa. När hon vid ett tillfälle delar hytt med tre andra kvinnor på en båt vågar hon inte gå dit förrän de andra somnat och hon är därifrån redan i gryningen. Hon har kört omkring i sin lilla bil i Europa under flera års tid. Så fort hon talat med en människa för andra gången har hon varit tvungen att ge sig av.
Phoebes resa genom Europa går även den i ensamhetens tecken. Hon var fast i sin ensamhet redan innan hon gav sig av och hon förblir ensam i främmande land. Hennes självvalda isolation sitter så djupt rotad att hon inte vet hur hon ska kasta av sig den. Hon törstar efter mänsklig kontakt men är oförmögen att få det den. Till skillnad från Darling River-modern har hon dock ett mål med sin resa, att få reda på sanningen om den äldre systers död tio år tidigare. Ledd av gamla vykort följer hon i systerns fotspår genom Europas länder. Men lika mycket som resan är ett försök att finna sanningen, verkar den vara ett försök att undkomma sig själv och sin ensamhet. Men man kan inte resa ifrån sig själv vilket blir alltmer tydligt under resans gång.
Egan skriver bitvis hudlöst om Phoebe, hennes oerhörda ensamhet och oförmåga att leva vidare i en värld utan systern. Hon skildrar den döda systern, Faith, med en intensitet som gör henne lika levande för läsaren som för Phoebe. Hennes korta 17-åriga liv levdes med en hastighet uppdriven till max där hon ständigt jagade nya upplevelser och erfarenheter. Det verkade som att hon kände på sig att livet skulle bli kort, och därför försökte kompensera med att leva mer än någon annan innan det var försent. Hon älskade livet och att hon skulle ha tagit sitt eget liv kan Phoebe inte acceptera.
Det är en intressant och gripande historia Egan målar upp genom Phoebes ögon. Tyvärr håller inte historien måttet hela vägen utan blir lite väl banal på sina ställen. Trots bristerna är det ändå en historia som drabbar och håller sig kvar länge.
Stina
Liksom Phoebe befinner hon sig i en slags självvald isolation på drift genom Europa. När hon vid ett tillfälle delar hytt med tre andra kvinnor på en båt vågar hon inte gå dit förrän de andra somnat och hon är därifrån redan i gryningen. Hon har kört omkring i sin lilla bil i Europa under flera års tid. Så fort hon talat med en människa för andra gången har hon varit tvungen att ge sig av.
Phoebes resa genom Europa går även den i ensamhetens tecken. Hon var fast i sin ensamhet redan innan hon gav sig av och hon förblir ensam i främmande land. Hennes självvalda isolation sitter så djupt rotad att hon inte vet hur hon ska kasta av sig den. Hon törstar efter mänsklig kontakt men är oförmögen att få det den. Till skillnad från Darling River-modern har hon dock ett mål med sin resa, att få reda på sanningen om den äldre systers död tio år tidigare. Ledd av gamla vykort följer hon i systerns fotspår genom Europas länder. Men lika mycket som resan är ett försök att finna sanningen, verkar den vara ett försök att undkomma sig själv och sin ensamhet. Men man kan inte resa ifrån sig själv vilket blir alltmer tydligt under resans gång.
Egan skriver bitvis hudlöst om Phoebe, hennes oerhörda ensamhet och oförmåga att leva vidare i en värld utan systern. Hon skildrar den döda systern, Faith, med en intensitet som gör henne lika levande för läsaren som för Phoebe. Hennes korta 17-åriga liv levdes med en hastighet uppdriven till max där hon ständigt jagade nya upplevelser och erfarenheter. Det verkade som att hon kände på sig att livet skulle bli kort, och därför försökte kompensera med att leva mer än någon annan innan det var försent. Hon älskade livet och att hon skulle ha tagit sitt eget liv kan Phoebe inte acceptera.
Det är en intressant och gripande historia Egan målar upp genom Phoebes ögon. Tyvärr håller inte historien måttet hela vägen utan blir lite väl banal på sina ställen. Trots bristerna är det ändå en historia som drabbar och håller sig kvar länge.
Stina
She speaks at last!
Vanligtvis är jag lite emot författare som ”lånar” (läs stjäl) andra författares karaktärer. Oftast verkar det bero på en blandning av brist på fantasi, lathet och pengahunger. Den här historien har jag dock sett fram emot att läsa eftersom Sara Stridsberg har något att säga, något eget. Hennes Darling River är ingen egentlig fortsättning av Nabokovs Lolita utan är en slags variation på temat, en Doloresvariation som författaren själv döpt det till. Här är det inte fråga om att stjäla Lolitakaraktären. Stridsberg ger henne istället den röst hon förvägrades av Humbert Humbert, och som man saknat att höra den!
För om vi återgår till Sandras inlägg om vems historien är så är det ju otvivelaktigt Humberts egen som återges på sida efter sida. Lolita får man bara möta genom Humberts sjukligt besatta blick, en besatthet som han felaktigt väljer att benämna kärlek. Vem hon var intresserade honom aldrig och således får man som läsare heller aldrig chansen att lära känna henne och ta del av hennes tankar, ett brott minst lika stort som hans övriga. Jag har längtat efter att få möta Lolita och nu har jag fått göra det i Darling River.
Det är en stark, störande berättelse vi delges. Stridberg skapar överjordiskt vackra bakgrundsbilder till smärtsamma och fruktansvärda scener. Diskrepansen som skapas mellan det vackra och det fula bidrar än mer till den otäcka känsla som förföljer en i läsningen av boken. Den vackra inramningen går liksom inte ihop med det övriga som sker. Man befinner sig i en vacker mardrömstillvaro, där yttre skönhet döljer ett ruttet och maskätet inre. Som Dolores uttrycker det är naturen alltid som underskönast när det går dåligt för henne. ”Gud ger henne all denna skönhet, men han ger henne ingenting annat, försvarar henne aldrig, står aldrig på hennes sida, låter mor försvinna ner i graven utan att hon får säga adjö, prackar på henne det där naiva svärmiska hopplöst framtidslösa draget.”
Alla karaktärer, alla Doloresvariationer, är starka, sårbara och orubbliga men utsatta och ofria. De har ingen framtid. De är alla instängda, bokstavligt eller bildligt talat och kanske är det bara döden som kan ge dem friheten åter.
Det här är det bästa jag läst i år, och efter att ha läst den grämer jag mig än mer över att ha missat årets Bergmanvecka på Fårö. Sara Stridesberg var en av deltagarna och höll ett samtal om starka, galna, utsatta och frihetslängtande kvinnor hos Bergman och hos henne själv. Syster Alma och fru Vogler fick där möta Happy Sally och Valerie Solanas om det säger er någonting, och kanske fick de möta Lolita också.
Jag vill bara avsluta med ett stycke jag verkligen fastnade för i boken, ett av de många vackra och drabbande som fanns att välja mellan:
”Den ensamma fotografen. Det finns fotografer som fortsätter att fotografera ett landskap där en älskad har rört sig tidigare. Vid varje tagning hoppas hon på att den förlorade ska träda fram ur bilden eller att hon själv ska dyka upp som en annan. En vit indianska utan hemkontinent. I månader kan hon röra sig i närheten av det hem hon lämnat bakom sig för att fotografera en övergiven skogsdunge.”
Stina
För om vi återgår till Sandras inlägg om vems historien är så är det ju otvivelaktigt Humberts egen som återges på sida efter sida. Lolita får man bara möta genom Humberts sjukligt besatta blick, en besatthet som han felaktigt väljer att benämna kärlek. Vem hon var intresserade honom aldrig och således får man som läsare heller aldrig chansen att lära känna henne och ta del av hennes tankar, ett brott minst lika stort som hans övriga. Jag har längtat efter att få möta Lolita och nu har jag fått göra det i Darling River.
Det är en stark, störande berättelse vi delges. Stridberg skapar överjordiskt vackra bakgrundsbilder till smärtsamma och fruktansvärda scener. Diskrepansen som skapas mellan det vackra och det fula bidrar än mer till den otäcka känsla som förföljer en i läsningen av boken. Den vackra inramningen går liksom inte ihop med det övriga som sker. Man befinner sig i en vacker mardrömstillvaro, där yttre skönhet döljer ett ruttet och maskätet inre. Som Dolores uttrycker det är naturen alltid som underskönast när det går dåligt för henne. ”Gud ger henne all denna skönhet, men han ger henne ingenting annat, försvarar henne aldrig, står aldrig på hennes sida, låter mor försvinna ner i graven utan att hon får säga adjö, prackar på henne det där naiva svärmiska hopplöst framtidslösa draget.”
Alla karaktärer, alla Doloresvariationer, är starka, sårbara och orubbliga men utsatta och ofria. De har ingen framtid. De är alla instängda, bokstavligt eller bildligt talat och kanske är det bara döden som kan ge dem friheten åter.
Det här är det bästa jag läst i år, och efter att ha läst den grämer jag mig än mer över att ha missat årets Bergmanvecka på Fårö. Sara Stridesberg var en av deltagarna och höll ett samtal om starka, galna, utsatta och frihetslängtande kvinnor hos Bergman och hos henne själv. Syster Alma och fru Vogler fick där möta Happy Sally och Valerie Solanas om det säger er någonting, och kanske fick de möta Lolita också.
Jag vill bara avsluta med ett stycke jag verkligen fastnade för i boken, ett av de många vackra och drabbande som fanns att välja mellan:
”Den ensamma fotografen. Det finns fotografer som fortsätter att fotografera ett landskap där en älskad har rört sig tidigare. Vid varje tagning hoppas hon på att den förlorade ska träda fram ur bilden eller att hon själv ska dyka upp som en annan. En vit indianska utan hemkontinent. I månader kan hon röra sig i närheten av det hem hon lämnat bakom sig för att fotografera en övergiven skogsdunge.”
Stina
onsdag 7 september 2011
Humbert och den frånvarande Lolita
Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!
Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.
Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.
Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.
Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.
Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!
Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.
Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.
onsdag 12 januari 2011
Dags för fler recensioner
Snart har jag kommit ikapp med recenserandet sedan förra året, bara 4 böcker kvar att recensera.
Tror jag börjar med "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. Stridsberg var ju förra årets stora författarupptäckt (tack vare Sandra), men denna var den bok jag gillade minst av henne. Eftersom jag och hyllade böcker tydligen inte går ihop är det självklart den här boken av henne som vunnit pris. Tematiskt påminner den mycket om de andra två, med trasiga kvinnor i huvudrollerna, en handling som aldrig berättas linjärt utan är uppbyggd mer som en mosaik och med samma fina språk. Hon utgår också, liksom i "Happy Sally" från en verklig person. Den här gången är det Valerie Solanas som står i centrum. Om ni inte vet vem det är så räcker det nog med att säga att det var hon som sköt Andy Warhol och grundade SCUM (Society for Cutting Up Men). Tyvärr lyckas inte Stridsberg få mig att bli lika förälskad i Solanas som hon verkar vara. Större delen av läsningen tycker jag att hon verkar vara en ganska jobbig typ, som inte på något sätt verkar vara lika intelligent som det sägs att hon varit. Det kan också till viss del vara sättet romanen berättas på som stör mig. Som jag tog upp förut är romanen uppbyggd som en slags mosaik, där man aldrig får hela berättelsen i ett svep utan endast ett litet stycke här och där. I denna roman, till skillnad från i de två förra, tycker jag att hon gör det lite väl frekvent. Romanen får ingen riktig sammanhållning, vilket gör att jag som läsare inte får samma behållning av den som om den varit lite mer strukturerad. Men liksom i de förra böckerna är språket underbart uppbyggt med intressanta karaktärer. Jag skulle absolut inte ha något emaot att umgås närmare med Cosmogirl och kanske inleda en disskusion om varför hanmössen, liskom resten av världens manliga population, borde utplånas.
"Dubbelrosen" av Rosamond Smith (Joyce Carol Oates) var en annan bok som blev utläst i slutet av förra året. Är ingen decakrfantast av rang precis, men om handlingen som den gjorde i denna roman kretsar mer kring det mänskliga och psykologiska än om äckliga sätt att ha ihjäl någon blir jag genast mer intresserad. Att det dessutom är en bok skriven av en av mina favoritförfattare gör ju inte det hela sämre precis. På ett trovärdigt sätt får man som läsare följa Terrence, som pga sin passion för den vacra Ava Rose, sjunker allt djupare i fördärvet. Med undantag för att hans besatthet mot slutet av boken blir aningen för intensiv är det här en historia man slukar med hull och hår.
Hemma i Norrköping passade jag också på att låna en av Sannas chiclits, "Vickys vintage butik" av Isabel Wolff. Det klart roligaste med boken var att läsa om alla fina 30.40 och 50-talskläder, eftersom jag är lite insnöad på det ämnet just nu så här i och med bröllopsplanerandet. Skönt också med en bok som inte löser hjältinnans alla problem med att hon hittar rätt man. Annars ingen större läsupplevelse, men fungerade fint för stunden och helt klart härligt slapp julunderhållning.
Så har vi då kommit till årets sista bok, "Död robot" av Isaac Asimov. Lite kul att året både börjades (med "Flickan som älskade silver" och dess uppföljare) och avslutades med lite härlig robotlitteratur. Asimov har byggt upp romanen som en deckargåta, där jordmänniskan Deckard kommer till planeten Aurora för att lösa mysteriet med en "mördad" robot. Det enda problemet är att robotens uppfinnare säger sig vara den enda som kunnat få roboten att "dö", samtidigt som han bedyrar sin oskuld. En smart och tätt skriven deckare som bara inte går att lägga ned. Det var längesedan jag läste någon deckare som var så bra, om någonsin. Ska faktisk ta och rensa biblioteket på Asimovs böcker nu i januari och ha en riktig science fiction-månad. Men förhoppningsvis hinner jag igenom lite gammal skåpmat också, innan det blir dags för Stina att välja tema i februari.
Tror jag börjar med "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. Stridsberg var ju förra årets stora författarupptäckt (tack vare Sandra), men denna var den bok jag gillade minst av henne. Eftersom jag och hyllade böcker tydligen inte går ihop är det självklart den här boken av henne som vunnit pris. Tematiskt påminner den mycket om de andra två, med trasiga kvinnor i huvudrollerna, en handling som aldrig berättas linjärt utan är uppbyggd mer som en mosaik och med samma fina språk. Hon utgår också, liksom i "Happy Sally" från en verklig person. Den här gången är det Valerie Solanas som står i centrum. Om ni inte vet vem det är så räcker det nog med att säga att det var hon som sköt Andy Warhol och grundade SCUM (Society for Cutting Up Men). Tyvärr lyckas inte Stridsberg få mig att bli lika förälskad i Solanas som hon verkar vara. Större delen av läsningen tycker jag att hon verkar vara en ganska jobbig typ, som inte på något sätt verkar vara lika intelligent som det sägs att hon varit. Det kan också till viss del vara sättet romanen berättas på som stör mig. Som jag tog upp förut är romanen uppbyggd som en slags mosaik, där man aldrig får hela berättelsen i ett svep utan endast ett litet stycke här och där. I denna roman, till skillnad från i de två förra, tycker jag att hon gör det lite väl frekvent. Romanen får ingen riktig sammanhållning, vilket gör att jag som läsare inte får samma behållning av den som om den varit lite mer strukturerad. Men liksom i de förra böckerna är språket underbart uppbyggt med intressanta karaktärer. Jag skulle absolut inte ha något emaot att umgås närmare med Cosmogirl och kanske inleda en disskusion om varför hanmössen, liskom resten av världens manliga population, borde utplånas.
"Dubbelrosen" av Rosamond Smith (Joyce Carol Oates) var en annan bok som blev utläst i slutet av förra året. Är ingen decakrfantast av rang precis, men om handlingen som den gjorde i denna roman kretsar mer kring det mänskliga och psykologiska än om äckliga sätt att ha ihjäl någon blir jag genast mer intresserad. Att det dessutom är en bok skriven av en av mina favoritförfattare gör ju inte det hela sämre precis. På ett trovärdigt sätt får man som läsare följa Terrence, som pga sin passion för den vacra Ava Rose, sjunker allt djupare i fördärvet. Med undantag för att hans besatthet mot slutet av boken blir aningen för intensiv är det här en historia man slukar med hull och hår.
Hemma i Norrköping passade jag också på att låna en av Sannas chiclits, "Vickys vintage butik" av Isabel Wolff. Det klart roligaste med boken var att läsa om alla fina 30.40 och 50-talskläder, eftersom jag är lite insnöad på det ämnet just nu så här i och med bröllopsplanerandet. Skönt också med en bok som inte löser hjältinnans alla problem med att hon hittar rätt man. Annars ingen större läsupplevelse, men fungerade fint för stunden och helt klart härligt slapp julunderhållning.
Så har vi då kommit till årets sista bok, "Död robot" av Isaac Asimov. Lite kul att året både börjades (med "Flickan som älskade silver" och dess uppföljare) och avslutades med lite härlig robotlitteratur. Asimov har byggt upp romanen som en deckargåta, där jordmänniskan Deckard kommer till planeten Aurora för att lösa mysteriet med en "mördad" robot. Det enda problemet är att robotens uppfinnare säger sig vara den enda som kunnat få roboten att "dö", samtidigt som han bedyrar sin oskuld. En smart och tätt skriven deckare som bara inte går att lägga ned. Det var längesedan jag läste någon deckare som var så bra, om någonsin. Ska faktisk ta och rensa biblioteket på Asimovs böcker nu i januari och ha en riktig science fiction-månad. Men förhoppningsvis hinner jag igenom lite gammal skåpmat också, innan det blir dags för Stina att välja tema i februari.
fredag 10 december 2010
Lolita the sequel?
OBS! Läs inte denna recension om du vill läsa "Lolita". Spoilervarning!!!
Fick för några månader sedan Sara Stridsbergs "Happy Sally" av Sandra i present (recensionen kan hittas här: http://boktriangeln.blogspot.com/2010/08/min-isbjornsunge.html), en bok jag verkligen gillade och som troligtvis kommer att hamna högt upp på min lista över de bästa böckerna jag läst i år. När Stina sedan berättade att samma författarinna gett ut en bok som kunde ses som en fortsättning av "Lolita" av Vladimir Nabokov gick jag genast till biblioteket och lånade den.
Och den visade sig vara en underbar, underbar bok med undertiteln "Doloresvariationer", där flera olika teman knyter an till Nabokovs "Lolita". Lolita själv möter man under sin graviditet, innan hon dör barnsängsdöden, vi möter hennes namne med liknande livsöde, liksom en frånvarande namnlös mor och en fångad aphona som ska lära sig teckna. Alla dessa berättelser framställda med samma poetiska prosaspråk vars ordvrängerier inte så lite påminner om just Nabokovs. Och temat, ja temat är givetvis det av den förtryckta kvinnan, ung eller gammal, djur eller människa- eller som det står på baksidan av boken, "en roman om barnet utan barndom och kvinnan utan framtid". Och detta är givetvis ett tema som omfamnas av feministen inom mig.
Ska ni hinna klämma in ytterligare en bok detta år rekommenderar jag verkligen denna! Och jag tänker avsluta recensionen med ett litet smakprov av Stridsbergs poetsisk språk:
"Jag lade märke till att sanningsrosen hade snott sig om de andra rosorna och hindrade den pendlande hypnotiska rörelsen och jag tänkte att jag alltid skulle vara densamma, att ingenting någonsin skulle komma att hända mig förutom detta".
Fick för några månader sedan Sara Stridsbergs "Happy Sally" av Sandra i present (recensionen kan hittas här: http://boktriangeln.blogspot.com/2010/08/min-isbjornsunge.html), en bok jag verkligen gillade och som troligtvis kommer att hamna högt upp på min lista över de bästa böckerna jag läst i år. När Stina sedan berättade att samma författarinna gett ut en bok som kunde ses som en fortsättning av "Lolita" av Vladimir Nabokov gick jag genast till biblioteket och lånade den.
Och den visade sig vara en underbar, underbar bok med undertiteln "Doloresvariationer", där flera olika teman knyter an till Nabokovs "Lolita". Lolita själv möter man under sin graviditet, innan hon dör barnsängsdöden, vi möter hennes namne med liknande livsöde, liksom en frånvarande namnlös mor och en fångad aphona som ska lära sig teckna. Alla dessa berättelser framställda med samma poetiska prosaspråk vars ordvrängerier inte så lite påminner om just Nabokovs. Och temat, ja temat är givetvis det av den förtryckta kvinnan, ung eller gammal, djur eller människa- eller som det står på baksidan av boken, "en roman om barnet utan barndom och kvinnan utan framtid". Och detta är givetvis ett tema som omfamnas av feministen inom mig.
Ska ni hinna klämma in ytterligare en bok detta år rekommenderar jag verkligen denna! Och jag tänker avsluta recensionen med ett litet smakprov av Stridsbergs poetsisk språk:
"Jag lade märke till att sanningsrosen hade snott sig om de andra rosorna och hindrade den pendlande hypnotiska rörelsen och jag tänkte att jag alltid skulle vara densamma, att ingenting någonsin skulle komma att hända mig förutom detta".
torsdag 28 oktober 2010
Månadens tips: Lolita the sequel
Läste en krönika av kritikern Elise Karlsson i en gammal SvD (16 januari 2010) som berör två av de månadsteman vi nyligen haft här på bloggen: Sandras tema för september, metafiction, och Sofias bröllopstema i augusti där Vladimir Nabokovs Lolita ingick.
Hon skriver om hur romangestalter får ett förlängt liv när författare tar över andra författares berättelser. En av de som gjort detta är Sara Stridsberg som hämtat inspiration från just Nabokovs Lolita i sin bok Darling river.
Jag är egentligen lite tveksam till författare som tar över någon annans koncept och romanfigurer. Jag tycker att det skvallrar om bristande fantasi, men Stridsbergs fortsättning på Lolita verkar mycket lovande. Det är ju inte heller en direkt fortsättning utan hon har snarare hämtat inspiration och tagit avstamp i Nabokovs berättelse om Humbert och den förföriska Dolores Haze.
Jag blir i alla fall sugen på att läsa den, inte minst eftersom jag verkligen förtrollats av Nabokovs Lolita. Om Stridsbergs nymfett ens kommer i närheten av att vara lika fascinerande bådar det för en lovande om än illa berörande läsning.
Försökte hitta länken till krönikan i sin helhet men den verkar inte finnas kvar tyvärr.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)