Lolita the sequel?

OBS! Läs inte denna recension om du vill läsa "Lolita". Spoilervarning!!!

Fick för några månader sedan Sara Stridsbergs "Happy Sally" av Sandra i present (recensionen kan hittas här: http://boktriangeln.blogspot.com/2010/08/min-isbjornsunge.html), en bok jag verkligen gillade och som troligtvis kommer att hamna högt upp på min lista över de bästa böckerna jag läst i år. När Stina sedan berättade att samma författarinna gett ut en bok som kunde ses som en fortsättning av "Lolita" av Vladimir Nabokov gick jag genast till biblioteket och lånade den.

Och den visade sig vara en underbar, underbar bok med undertiteln "Doloresvariationer", där flera olika teman knyter an till Nabokovs "Lolita". Lolita själv möter man under sin graviditet, innan hon dör barnsängsdöden, vi möter hennes namne med liknande livsöde, liksom en frånvarande namnlös mor och en fångad aphona som ska lära sig teckna. Alla dessa berättelser framställda med samma poetiska prosaspråk vars ordvrängerier inte så lite påminner om just Nabokovs. Och temat, ja temat är givetvis det av den förtryckta kvinnan, ung eller gammal, djur eller människa- eller som det står på baksidan av boken, "en roman om barnet utan barndom och kvinnan utan framtid". Och detta är givetvis ett tema som omfamnas av feministen inom mig.

Ska ni hinna klämma in ytterligare en bok detta år rekommenderar jag verkligen denna! Och jag tänker avsluta recensionen med ett litet smakprov av Stridsbergs poetsisk språk:

"Jag lade märke till att sanningsrosen hade snott sig om de andra rosorna och hindrade den pendlande hypnotiska rörelsen och jag tänkte att jag alltid skulle vara densamma, att ingenting någonsin skulle komma att hända mig förutom detta".