Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 8

Aldrig har vi väl stått fullt så enade som i augusti 2012. Det var Alex månadstema ”Kärlek på franska” och månadens bok var De Sades Filosofin i sängkammaren.

Jag tror Alex talade för oss alla när hon påstod att hon kände ett tvingande behov att sanera såväl hjärna som händer efter att ha läst härket. Sofia konstaterar att det är något av det sjukaste och mest perverterade hon läst, och jag kan bara hålla med. Perverterat var ordet.

Jag tror vi stoppar där, av den enkla anledningen att jag inte vill grotta ner mig i den här dyngan mer än nödvändigt, ja helst inte alls om jag ska vara ärlig. Vill man läsa våra omdömen kan man göra det här och här. OBS! Läsning sker på egen risk.

Det var våra moments of unity so far. Med tanke på att jag ligger efter lite med både slutet på 2012 och vissa delar av 2013 års läsning kanske det inte dröjer allt för länge till nästa gång.

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 7

I februari 2012 var det inte en bok utan en blogg som lyckades ena oss, nämligen Fredrik Backmans blogg http://fredrik.cafe.se/ som ingick i Alex bloggtema.

Nu tror jag visserligen inte att Sofia satt på pränt vad hon tyckte om denna (eller är det bara jag som inte hittar?) men jag vet att hon tyckte den var precis lika rolig som jag. Det blev helt enkelt en lite roligare månad med Backmans hjälp. Som Alex skriver är det svårt att vara emo när man läser Backmans blogg. Jag satt på riktigt och skrattade högt när jag läste. En gång försökte jag läsa den på jobbet, men det var bara att glömma. Mitt dåvarande jobb var inte så kul att jag kunde komma undan med det. Inte mitt nuvarande heller för den delen.

Sedan tycker jag den tillhörande bokmiddagen, eller vad man ska kalla det, var rätt lyckad. Kul att vi kunde vara med allihopa på ett hörn för en gång skull.

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 6

Det dröjer ytterligare ett halvår (till oktober 2011) innan vi kan enas igen, men då är det ytterligare ett månadstema som lyckas pricka in hela två böcker. Vad vissa av oss ska vara speciella då, mummel mummel (Avundsjuk? Jag? Inte alls). Det är Alex tema ”Mord, mina damer” där vi dissar Gregorius och hyllar Doktor Glas.

Vad har vi då att säga om den gode doktorn? Han fascinerar så mycket kan jag säga. Särskilt tycks vi uppskatta hans förmåga att inte skräda orden, och Glas har åsikter kring det mesta. Han bjuder bland annat på följande sanningar: att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.

Sedan uppskattar vi förstås Hjalmar Söderbergs språk och stil, och förvånas över hur hans verk fortfarande kan kännas så aktuellt. Dessutom är den full av oneliners, som Alex påpekar, och sådant måste man ju gilla.  

Sofia går så långt som att påstå att det är en roman som banne mig har allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener med både sex och hångel utom äktenskapet.

En liten pärla bland klassiker helt enkelt, och törs jag påstå faktiskt en av höjdpunkterna so far i vår triangel.

Så till en betydligt tristare bekantskap, Bengt Ohlssons Gregorius. Kan nog bäst beskrivas som ett sömnpiller för att låna Alex formulering, om än ett välskrivet sådant. Oengagerande, meningslös och onödigt långdragen är andra omdömen. Vi köper helt enkelt inte Ohlssons ursäktande huvudkaraktär.

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 4

Man kan krasst konstatera att Dexter inte direkt var en drömdejt till någon av oss. Dexterserien är skriven av Jeff Lindsay, och de tre första böckerna i serien ingick i mitt aningen störda tema i oktober 2010.

Jag älskade de första säsongerna av Dexter och hade därför ganska höga förväntningar på böckerna, men oj om jag blev besviken. The disappointment, the disappointment. Lindsay visade sig inte vara mer än en medelmåttig författare med en originell idé. En idé han som han på något sätt lyckas schabbla bort i sin iver att blanda in klyschor, kultdyrkan och annan smörja. Som Sofia skriver borde han ha hållit sig till sitt huvudkoncept, den med en charmig kille som helt enkelt har en lite annorlunda hobby.

Sofia dumpade honom vid tredje dejten, men jag har en känsla av att hon önskar att hon gett honom på båten lång tidigare. Alex beskriver den som boken som aldrig ville ta slut, så jag gissar att hon önskar detsamma, och själv kan jag berätta att vår litterära relation knappt hann börja innan den avslutades. Jag törs nog påstå att Dexter är ett avslutat kapitel för oss alla.

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 3

Jag har enat oss, Sofia har gjort det dubbelfallt (är det ett ord?) och nu är det alltså Alex tur. Man måste säga att vi har fördelat den här kategorin ganska rättvist hittills och snällt enat oss i tur och ordning. Ja, Sofia var förstås tvungen att ta i lite mer än oss andra, men ändå.

Vi är nu inne i september 2010 med Metafictiontema i allmänhet och Bret Easton Ellis Lunar Park i synnerhet. Skrämmande läsning på så många olika nivåer konstaterar  vi , även om vissa av oss (host Alex host host) kanske blir mer skrämda än andra. 

Ska jag vara ärlig tyckte jag också att den var lite småläskig i början innan det ballade ur allt för mycket. Hade han varit mer återhållsam och inte Dean Koontzat totalt hade han förmodligen fått ett mycket högre betyg. Men lite cred ska han ha, det är få författare som lyckats ena oss och han kan sälla sig till denna skara. Bara en sån sak liksom.

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 2

Så var det dags igen redan månaden därpå (maj 2010) i och med Sofias kvinnliga science fictiontema med viss feministisk inriktning (puh, säg om det där tio gånger). Det här måste väl vara en first and only, för Sofia lyckades pricka in två böcker under samma månadstema. Något av ett mirakel.

Vi läste Margaret Atwoods Tjänstekvinnans berättelse som fick ett ganska ljummet gensvar. Jag vet inte om det var så att vi hade allt för höga förväntningar, men en känsla av besvikelse går att utläsa i alla tre recensionerna. Sofia hade läst boken tidigare och magin hon kände då infann sig inte riktigt denna gång. För min del blev jag inte riktigt berörd, och Alex konstaterade att den visserligen var läsvärd men inte något av det bästa hon läst.

Vi läste även Ursula K. LeGuins Mörkrets vänstra hand och här är våra recensioner nästan skrämmande lika. Vi tyckte att boken var svårgenomträngligt och att karaktärerna blev intressanta först framåt slutet. Ingen av oss, och inte heller Le Guin själv tydligen, tycker att hon lyckas i sitt uppsåt att skildra ett könlöst samhälle. Läsvärt visst, om inte annat för det sista hundratalet sidor, men det hade kunnat vara så mycket bättre.

Stina