Upp till kamp!

Klockan är snart sex på morgonen och jag borde sova, eller åtminstone skriva klart mitt allt för långa inlägg om min onödigt komplicerade beslutsprocess när jag gjorde min adventskalender. Istället finner jag mig surfandes bokbloggar och påminns om en bok jag läste för några år sedan när jag bodde på campus. Boken, Att läsa Lolita i Teheran författades av AZar Nafisi, en litteraturprofessor som, när det blev förbjudet att läsa västerländsk litteratur startade en bokcirkel i sitt eget hem. Men innan dess, medan hon fortfarande undervisar på universitetet får hon idén att ställa en bok inför rätta. Boken som hon väljer är The Great Gatsby och syftet med rättegången är att eleverna ska resonera och vara delaktiga. Boken får en åklagare och en försvarsadvokat och rättegången spårar ur. För mycket fokus hamnar på västerländsk kultur och författaren själv, inte lika om verkat, vilket var meningen.
Hur som helst väcktes tanken inom mig och jag har sedan dess funderat på hur experimentet skulle se ut i liten skala.Tanken på att, som åklagare, ställa en bok, eller dess karaktärer inför rätta. Eller att som försvarare försvara detsamma. Vilka åtalspunkter skulle finnas och skulle jag, som inbiten Gatsbyhatare subjektivt kunna försvara Nick Carraway?
Jag antar att själva utformningen av varje rättegång skulle se olika ut beroende på vilken bok eller karaktär som skulle få sig en omgång, samt att konceptet från början är väldigt vagt.
Men vad tror ni?
Vilken bok eller karaktär skulle ni ställa inför rätta och vilka skull åtalspunkterna bli?
Eller skulle ni försvara en bok eller karaktär och i så fall från vad? Kanske Häxan i Snövit eller varför inte Daisy från The Great Gatsby?

Jag laddar upp en bild på inspirationen till inlägget samt bifogar en förvarning om att både boken och rättegångsidén mer och mer känns som ett månadstema.

Pasta a la Paolo

Ni har väl inte glömt bort min frosseriutmaning? Eftersom det är mitt tema (och ett synnerligen försenat sådant) tänkte jag föregå med gott exempel och inleda med en pastarätt signerad Paolo Roberto. Nu vet jag vad ni tänker: ”Paolo Roberto är ingen kvinna”. Och det kanske han inte är, men eftersom han döpt kokboken till Mina fastrars mat så tycker jag att det på sätt och vis kan räknas ändå. Hans fastrar är med all sannolikhet kvinnor.

I helgen lagade vi vad Paolo kallar italiensk snabbmat. Det visade sig vara en enkel men god pastarätt. Man steker helt enkelt lätt krossade vitlöksklyftor tillsammans med en torkad chilifrukt i en dl olivolja ca 10 minuter. Sedan fiskar man upp chilin och vitlöken, lägger i pastan i oljan, strör över lite persilja (jag använde oregano) och saltar om det behövs.

Istället för att kasta bort vitlöken (att kasta mat är en synd) hackade jag den i mindre bitar och rörde ner hacket i pastan. Vi serverade med kryddig korv till. Blev mycket gott. Kan lätt tänka mig att laga igen när man inte har ork att stå bakom spisen längre än nödvändigt. Tack Paolo och Paolos fastrar för ett nytt trevligt vardagsrecept.

Stina

Common People like me

Vad skönt att Allt snart är utläst, och vilken rolig idé med att beskriva sig själv igenom sångtexter.
Eftersom jag gillar så många olika band var det svårt att välja bara ett. Därför lät jag slumpen avgöra. Först gjorde jag en lista på de tio mest spelade artisterna i min Ituneslista, sedan tog jag en av mina älskade D10 och skulle slå fram en vinnare. Men eftersom det var ett tag sedan jag rollspelade tyckte jag det var så kul att rulla att jag slog fram fyra kandidater. Sedan tog jag min D4 och slog fram en vinnare. Som en mesigare version av Battle of the bands, skulle en kunna säga.

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:
My Chemical Romance 

Are you male or female:
Common People

Describe yourself:
The kids from yesterday

How do some people feel about you:
Heaven Help Us

How dou you feel about yourself:
Teenagers

Describe where you want to be:
House of Wolves

Describe what you want to be:
Give 'em hell, kid!

Describe how you live:
Under Pressure

Describe how you love:
I don't love you

Share a few words of wisdom:
You know what they do to guys like us in Prison

Videon fick bli Helena, på grund av den snygga begravningsscenen. Ungefär som att ha en flashmob på en begravning. Rätt kul idé när jag tänker efter, som en uppdaterad version av en irlänsk begravning.

Om jag lyckats följer även en bild på min beslutsprocess:

Utmaning antagen!

Självklart måste jag anta din utmaning, Stina! Och du gissade helt rätt - det blir Bob Dylan för hela slanten:

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:
Bob Dylan

Are you male or female:
Girl from the North Country

Describe yourself:
Sad-Eyed lady of the Lowlands

How do some people feel about you:
Youre a big girl now

How do you feel about yourself:
Ugliest girl in the world ;)

Describe where you want to be:
Born in time

Describe what you want to be:
Forever young

Describe how you live:
Tangled up in blue

Describe how you love:
Just like a woman

Share a few words of wisdom:
Don’t think twice its alright

Och jag ska väl inte vara sämre än att jag också bjuder på en musikvide på temat. Men det får bli en cover. Det är Charlotte Gainsbourgh som gör en riktigt vacker version av Dylans "Just like a woman".

I Am A Laser

Tyckte att Lowdens förra dagboksinlägg var ganska kul, så jag var tvungen att göra en rip-off. Jag uppmanar er att göra detsamma om ni har tid och lust. Får jag gissa att Sofia väljer Dylan i så fall? Vad det blir för Alex del vågar jag inte ens försöka gissa, men säkerligen blir det något bra :)

I Am A Laser. Vad är ni?

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:

David Bowie

Are you male or female:

I Am A Laser

Describe yourself:

I´m Deranged

How do some people feel about you:

Space Oddity

How do you feel about yourself:

A Small Plot Of Land

Describe where you want to be:

There Is A Happy Land

Describe what you want to be:

Future Legend

Describe how you live:

Brilliant Adventure

Describe how you love:

Love You Till Tuesday

Share a few words of wisdom:

The Pretty Things Are Going To Hell

Avslutar med en Bowie-tribut. Ni har säkert sett den förut, men den är så bra att man kan se den igen. Jag gissar att Maroon 5 inte sett den här videon innan de skrev sin hitlåt.

 

 

 

Stina

Och vinnaren är...

Då var tävlingen avslutad och vinnarna utsedda. Först får ni bara friska upp ert minne lite, här kommer dikten i originalspråk och så i den engelska översättning som verkar vara den rådande enligt extensivt googlande.

À peine défigurée

Adieu tristesse
Bonjour tristesse
Tu es inscrite dans les lignes du plafond
Tu es inscrite dans les yeux que j'aime

Tu n'es pas tout à fait la misère
Car les lèvres les plus pauvres te dénoncent
Par un sourire

Bonjour tristesse
Amour des corps aimables
Puissance de l'amour
Dont l'amabilité surgit
Comme un monstre sans corps
Tête désappointée

Tristesse beau visage

Barely disfigured

Adieu Tristesse
Bonjour Tristesse
Farewell Sadness
Hello Sadness
You are inscribed in the lines on the ceiling
You are inscribed in the eyes that I love

You are not poverty absolutely
Since the poorest of lips denounce you
Ah with a smile

Bonjour Tristesse
Love of kind bodies
Power of love
From which kindness rises
Like a bodiless monster
Unattached head

Sadness beautiful face.

Så kommer då era bidrag i slumpvis vald ordning. Läs och njut, det har jag gjort kan jag lova.

Alexs bidrag
Alex har översatt dikten till engelska såväl som svenska, men har valt att tävla med sitt svenska bidrag

Adjö sorgsenhet
Välkommen Sorgsenhet
Du är inristad i sprickorna i taket
Du är inristad i min älskades ögon

Du är inte helt miserabel,
då även de fattigaste läppar namnger dig med ett leende

Välkommen Sorgsenhet
Kärleken till kärleken, kärleken till vänliga kroppar
Kärlekens kraft reser sig likt ett monster
utan kropp, ett hornlöst huvud

Sorgsenhetens ansikte är vackert.

Johans bidrag
Johan har döpt sin dikt till En vanställd skriver.

En vanställd skriver

Farväl till sorgen
God dag till sorgen
Det är som ljusets diskreta dansar på fönstret
Det är som skuggornas diskreta dansar i vrårna

Det är faktiskt inte ren misär
Även om jag känner mina sista fattiga timmar glida iväg
För det är rogivande

God dag till sorgen
Min kropp är fortfarande stark
Av ren kärlek
Till det liv jag levat
När döden kommer för min kropp
Lär han bli besviken

Sorgens vackra ansikte

Sofias bidrag
Sofias deltar med både sin svenska och sin engelska översättning, båda mycket bra.

Något missformad

Adjö tristess
Goddag tristess
Du är inristad vid lemmarna på lakanet
Du är inristad vid ögonen jag älskar

Du är mycket van vid misär
Inpå brösten mycket fattigt oskyldig
För en sorgsenhet

Adjö tristess
Kärlek till kroppens underverk
Längtan till kärlek
Är inte en lätt egenskap
För ett monster i kroppen
Är tvåsamhet en besvikelse

Tristess vackra vilde

Barely disfigured

Goodbye tristesse
Godday tristesse
You are carved into the limbs on the shett
You are carved into the eyes that I love

Misery is all to common to you
Beside the breasts very poorly innocent
Because of a sadness

Goodbye Tristesse
Love for the miracle of the body
A longing for love
Is not an easy trait
For a monster in the body
Is togetherness a disappointment

Tristesse beautiful beast

Kalles bidrag
Kalles tolkning var lätt den mest depressiva och sånt måste ju gillas.

Något missformad

Adjö Tristess
Goddag Tristess
Du är inskriven i det förflutna
Du är inskriven i framtiden

Du är tilltron till misären
För av den finns inget slut
Bara en fortsättning

Goddag tristess
Kärlekens kropp jag omfamnar
Den tillhör bara kärleken
Låte den icke försvinna
Förvandlas till en monstrets kropp
Vilken besvikelse

Tristess är livets visa

Så var det bara prisutdelningen kvar... Får jag en trumvirvel?! Ta dah, och vinnarna är:

Första pris: Alex, vars översättning mest överensstämde med originalet. Hon översätter alltså dikten exemplariskt och är även medveten om franska oöversättliga ordlekar till skillnad från resten av oss (yes me too). Följande mening är en vinnarmening: ”Du är inte helt miserabel, då även de fattigaste läppar namnger dig med ett leende”.
Pris: Med kallt blod av Truman Capote, 1988 års pulitzerprisvinnare Älskade av Toni Morrison samt ett dödskallehalsband.

Andra pris: Johan, för de odödliga och poetiska raderna : ”Det är som ljusets diskreta dansar på fönstret, Det är som skuggornas diskreta dansar i vrårna”, det är helt obegripligt men ändå sagolikt vackert. Ibland lönar det sig att ha dyslexi och denna dag är en sådan dag. Grattis Johan!
Pris: Peder Swarts krönika om Gustav Vasa i serietidningsform.

Tredje pris: Sofia som tolkat dikten på sitt högst personliga vis, men som ändå trots sin bristfälliga franska lyckats få in några översättningar helt rätt. Det är dock dessa fina rader som genererar en tredjeplats: ”För ett monster i kroppen, Är tvåsamhet en besvikelse”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Pris: Marguerite Duras Älskaren på kassetband (uppläsare Bibi Andersson).

Fjärde pris: Kalle med sin något mer depressiva, men likafullt välskrivna verk. Dessutom kan vi väl alla hålla med om att tristess sannerligen ÄR livets visa.
Pris: Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid, som delvis utspelar sig på Fårö och Sudersand.

Stina

Nästan missformad?

Som ni kanske vet kommer titeln från Francoise Sagans Bonjour Tristesse från en dikt av Paul Éluard, ”À peine défigurée" är titeln på franska, ”Barely disfigured” på engelska.

Dikten börjar med raderna "Adieu tristesse/ Bonjour tristesse..."

Här får ni ta del av den, men bara på franska... Tänkte nämligen utmana er att komma med en egen översättning, på svenska eller engelska, vilket ni nu föredrar. Självklart kan ni googla er till svaret hur lätt som helst, men det blir ju roligare för både er och mig (särskilt för mig hehe) om ni inte fuskar utan kommer med er egen personliga tolkning av texten.

Jag vet inte om Sandra har läst franska, tror inte det om jag minns rätt medan Sofia och jag faktiskt studerat språket under tre år. Men eftersom vårt ordförråd efter dessa år består av: "cordon bleu", "j´ai fait la guerre de la pouissiere" och "notre crocodile Louis" så behöver du knappast se det som ett orättvist övertag.

Så vad väntar ni på? Ni har en dryg vecka från nu på er att börja skapa, slutdatum sätts till fredagen den 23 september. Sa jag att vinnaren dessutom kommer att bli rikligt belönad för sitt slit? Hemliga priser väntar både vinnare och förlorare. Lycka till!

À peine défigurée

Adieu tristesse
Bonjour tristesse
Tu es inscrite dans les lignes du plafond
Tu es inscrite dans les yeux que j'aime

Tu n'es pas tout à fait la misère
Car les lèvres les plus pauvres te dénoncent
Par un sourire

Bonjour tristesse
Amour des corps aimables
Puissance de l'amour
Dont l'amabilité surgit
Comme un monstre sans corps
Tête désappointée

Tristesse beau visage

Stina

Humbert och den frånvarande Lolita

Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!

Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.

Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.

Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.

Vems är historian?

Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.

Mina funderingar är:

Vem har rätt till historien?

Vems är historien?

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?

Tumbling down the rabbit hole..

Så kommer då min redogörelse från Bokens dag. Jag spenderade dagen på jakt efter den vita kaninen. Det gick sådär.. Men jag hittade sent omsider fram till Hattmakarens boning, lite av en bedrift om jag får säga det själv.

Dagen började med ett hejdundrande tekalas där alla närvarande firade sin ofödelsedag. Och där alla var galna, alla utom jag förstås.
Det bjöds på skink- och salamismörgåsar, stekt ägg, vaniljpudding...

...och te i mängder!

Lite gos med Cheshirekatten.



Min jakt genom Visbys gator slutade vid en låst dörr, och hur jag än letade kunde jag varken hitta nyckel eller en förminskande dryck så jag kunde ta mig in genom nyckelhålet. Mycket snöpligt. Jag var så nära. Öga mot öga med den vita kaninen men inget sätt att ta mig in.


Desto gladare blev jag då när jag hittade fram till Hattmakarens sal när dag blivit till kväll.

Och så var min dag i Underlandet över. I alla fall för den här gången.

Stina

Ett fall för Drew- Kitty Drew!

På förslag av Stina, för att fira bokdagen, gick min dag i mysteriernas tecken då den romanperson jag valde att gestalta var allas vår favoritdeckare Kitty Drew. Tyvärr visade det sig att jag inte alls hade samma förmåga att attrahera mysterier som henne. Det mest mystiska som hände mig var när jag inte kunde hitta mina hemnycklar (efter en stunds letande hittade jag dem i min handväska), så tyvärr fick jag ingen nytta av mina säkerligen stora kunskaper inom deckeriet.


På jakt efter ledtrådar (gud vet till vad) på en random hotelltoalett

Fler gamla synder.

Tro det eller ej, men jag hittade en novell på svenska. Även den här om flator och med anteckningar i slutet.

Den svåra känslan.

Jag beundrar dig, nej det är fel, jag avundas dig. Rösten är sluddrig och bär spår av cigaretter och sprit. Inte för att jag känner något, även fast jag måste luta mig fram för att höra vad Maria har att säga. Som den trogna vän jag är har jag följt med henne ut på var enda rökpaus, räknat var enda drink och som den trogna vän kommer jag också att hålla undan håret hennes när hon spyr. För dricker tills hon spyr gör hon alltid, om hon inte hittar någon att ta med sig hem det vill säga. Då är det bye bye vänskap. I alla fall tills på söndag, då vi ses i gen. Frukost på Cafét har varit vår grej. Vad vi än har gjort, vem vi än har gjort så träffas vi alltid på Cafét klockan ett för att utvärdera helgen. Hon iklädd en outfit som skulle göra stureplans bloggerskorna avundsjuka. Känslokall och med stora svarta solglasögon, vare sig hon behöver dölja något eller inte. Min egen klädsel brukar vara rätt så valfri, den senaste tiden har jag varit punkare, en look som jag inte alls passar i. Vi dricker latté och äter sallad och mackor. Dagordningen är alltid densamma, oavsett vad jag råkat ut för så ligger allt fokus på Maria, gärna hur hennes senaste ragg var, så detaljerat som möjligt. Men jag ska inte klaga. Det ingen misstänker är att jag får en sadistisk tillfredställelse av hennes bekännelser. Inte voyueristisk som man skulle kunna tro, utan en powerboost. För hur populär Maria än är, hur många tjejer hon än lyckas att släta av vet vi båda två att jag är den enda hon kan vända sig till. Jag är den enda som lyssnar, som alltid finns där, som alltid städar upp efter henne. Det hela började för sju år sedan då hennes familj bröt med henne efter att jag tvingat Maria att berätta om vårat förhållande. Varför jag gjorde det vet jag inte, mig spelade det egentligen ingen roll, jag ville bara se hur de skulle reagera. Trots att det inte höll mellan oss fortsate vi att vara vänner, ett beslut som jag ifrågasätter varje gång jag träffar henne.

Utan att vilja det så har jag fått sällskap av Linneá. Trots att det finns gott om plats pressar hon sin kropp mot min, invaderar mitt privata utrymme. Precis som jag har hon blicken fäst på dansgolvet där Maria dansar med kvällens kap. En fejkad blondin vars namn jag inte besvärat mig att lägga på minnet. Men Linneá vill veta. Avundsjukt överöser hon mig med sina frågor. Alla vet att jag är Marias bästa kompis, alla vet att Maria alltid visar upp sina kap för mig. För att få mitt godkännande. För hon ser upp till mig, jag som bär mina känslor så att alla kan se. Tillslut får jag nog. Av alkoholen, musiken, svetten men mest av allt av Linneá. Med högerhanden knuffar jag bort henne några steg, trycker upp henne mot en stolpe och förklarar reglerna för henne. Alla vet att Maria enbart kör one-night-stands. Jag ser att Linneá försöker protestera, men innan något ljud hinner över de översminkade läpparna pressar jag henne hårdare mot stolpen. Lutar mig mot henne, min vänsterhand i höjd med hennes huvud. Folk runt omkring tror förmodligen att vi snackar efterspel, hennes eller min säng. Men i verkligenheten så förklarar jag för henne hur korkad hon är som tror att hennes mediokra prestationer i sängen skulle få Maria att stanna. De onormalt stora blå ögonen stirrar förvånat på mig, jo jag vet, Maria har berättat allt. Plötsligt inser jag vad jag håller på med. Full av äckel släpper jag taget om det paljettbesmyckade tyget, tar två steg bakåt och börjar raskt gå därifrån. Jag känner folks blickar på mig men jag bryr mig inte, med blicken sänkt i mattan skyndar jag mig ut från klubben. Äcklet jag känner är inte över min handling. Nej jag ogillar Linneá så det skäms jag inte över. Äcklet är däremot över att jag gjorde det, att jag ansträngde mig trots att det inte är någon idé. Vad spelar det för roll? Om några veckor kommer Maria att tröttna på nya erövringar och återbesöka de gamla. Förmodligen kommer hon och Linneá att knulla igen om mindre än en månad.

Den som får mig att stanna upp är Viktoria. I en vit långklänning alá Marilyn Monroe står hon framför mig. Nagelacket är orange så mycket kan jag se i mörkret. Och utan att titta upp så vet jag att läppstiftet matchar. Tyvärr så spelar det ingen roll hur vacker man är, ingen passar i orange. Och det säger jag åt henne. Till svar få jag enbart en road höjning på det perfekt vaxade ögonbrynet. Utan ett ord går vi bort från klubben, hon med händerna svängande längs sidorna, jag med händerna i fickorna. Tur att jag aldrig tog av mig kavajen. Som en tyst överenskommelse står vi framför hennes port och utan att yttra ett enda ord är vi inne i hennes lägenhet. Vi har inte sex, inte heller dricker vi te. Hon går in i köket och jag inspekterar hennes skivsamling. Den har vuxit sedan sist. Det senaste tillskottet är en skiva med afrikansk musik framförd av en grupp vars namn jag inte kan uttala. Eftersom världsmusik aldrig har varit Viktorias grej öppnar jag förvånat fodralet. ”Den är från Senegal.” Vid ljudet av hennes röst vänder jag mig om och ser på henne. Lite noncharlant lutar hon sig mot dörrposten men armarna är korsade i försvarsställning. Så jag kommenterar inte inköpet. Om hon känner att världsmusik för henne närmare sina rötter så har jag inte så mycket att säga. Ämnet är känsligt och jag byter skiva till en intetsägande jazzsamling. Tysta sitter vi sedan och låter musiken sjunka in i våra medvetanden. Inte ens när vi var ihop hade vi mycket att säga till varandra. I ett år bodde vi i hennes lägenhet. Vi såg på tv, läste tidningar och böcker och hade fest. Vi teg ihjäl förhållandet. Jag blir tvungen att le när jag ser den rosa fläcken från mattan. Ett minne att någon en gång i tiden satt i hennes soffa och drack vin. Inte så speciellt kanske, om det inte hade varit för att den människan var jag. Är jag patetisk över en vinfläck som bevis på min existens? Förmodligen. Men det bryr jag mig inte om nu. Istället reser jag mig och går in i sovrummet.
Sängkläderna är desamma som vi köpte tre månader in i förhållandet. Innan jag flyttade in hade Viktoria bara ett par sängkläder som hon tvättade två gånger i månaden. Hon kunde stå ut hur länge som helst. Tre månader var nog för mig. Jag klär av mig och lägger mig på vad som brukade vara min sida av sängen, inte för att det spelar någon roll längre. Utan att reflektera över det undrar jag avundsjukt hur många som legat på den efter att jag flyttat ut. Hur många av dem var kvinnor? Hur många var män? Min destruktiva tankebana får ett abrupt slut vid anblicken av Viktoria. Hon är naken. Helt oblygt står hon framför mig. Den sametslena, mörka huden bara några sentimeter bort från mina fingrar. Om jag ville skulle jag kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Men min hand förblir orörlig på det rutiga IKEA-täcket och jag ser besvikelsen skölja över henne. Utan ett ord lägger hon sig på sin sida med ansiktet emot mig. Ett sorgset leende på läpparna och längtan i ögonen. Jag vänder mig om. Klarar inte av att se henne längre. Undrar för mig själv varför jag inte gick hem istället. ”Jag älskar dig fortfarande, bara så att du vet.” Rösten är tyst som en viskning men i det tysta rummet hör jag henne klart och tydligt. Hade det varit en film hade jag vänt mig om jag svarat att jag fortfarande älskade henne också. Att jag älskade henne tillräckligt för att kunna slita mig från Maria. Men det här är ingen film så jag ligger kvar. Låtsas sova.




Handling: Huvudpersonen är besatt av Maria, ett ex hon lyckades forma till en sadistisk bitch. Huvudpersonen ser glädje i det fortfarande destruktiva förhållandet mellan dem. Att hon är den enda Maria kan anförtro sig åt med mera. Dramats tredje person är Huvudpersonens fd flickvän Viktoria, som fortfarande älskar Huvudpersonen. De bodde ihop men teg ihjäl förhållandet. Gjode slut eftersom Huvudpersonen fortfarande hade känslor för Maria. Inga känslor av kärlek utan av besatthet. Läget är samma som alltid när Viktoria kommer hem från en afrikaresa. Hon älskar fortfarande Huvudpersonen men Viktoria vet att hon alltid kommer som nummer två. Kan hon rädda Huvudpersonen undan destruktiviteten hennes och Marias lek har utmynnat i, kan hon få Huvudpersonen att älska någon annan än Maria?

Gamla synder.

Som svar på utmaningen kommer här en pinsam novell jag hittade på min gammla hårddisk. Den är ofärdig, eftersom jag aldrig avslutar något, och på engenska för att jag verkar oförmögen att uttrycka mig på svenska. So...Enjoy!

Killing my darling to set her free.

I love you. I have always loved you. Ever since that faithful day that I saw you in the cafeteria line our last year at collage. Five years on and I still remember what you ordered. Do you remember? It was hot outside and you brought an ice cream and iced tea. And even through I tell you to eat and drink hot stuff in the heat you continue to do the same mistake over and over again. The body wastes energy trying to adjust to the cool drinks, and that’s why you felt the way you did in Barcelona. And that’s the reason I could stand the heat even though I seldom drank anything. But on the other hand both you and I needed as much liquid we could get between the rounds in the hotel bed. Or the quick fuck behind the gift shop at parqe Guell. Do you remember that park? How surreal it was? That big, blue ceramic lizard at the entrance? I remember. I remember every detail. Just as I remember our weekend in Paris or that awful hotel room in Rome. Maybe you at least remember Rome. You were so sick I Thought you’d die right there. The rain was pouring down, the wind smashing on the window and for the first time in my life, I prayed. I don’t even have to try hard to remember the taste of your lips. Even though I had cleaned them they still tasted faintly of vomit. I know you didn’t mean for them to taste that way. But that did not stop me from digging my nails into your arms, trying to force you through the mattress. I don’t have to tell you how sorry I’m. You already know that. That was the first time something like that happened. Maybe things could have ended differently if we both had the courage to confront it. To talk it out, maybe even yell some. But we didn’t. Instead you kept your feelings hidden deep within your heart. For too long you let it rest there until it turned to disgust. And for that I blame you. And for that I now have to punish you, even though it hurts me to do it. I know that you were sick, hell, I’m the one that had to clean up all the vomit and sooth your burning body with damp towels. But my prayers worked, the rain stopped and you got better. On the third day of our hell you even managed to eat some toast and drink some god-awful tea. But most important, you managed to grab my hand, look me in the eyes and smile. Like you knew that the worst was over. Why didn’t you talk then? Why didn’t you make me apologise for being rough on you? Instead you cried yourself to sleep, just like the nights before. When I asked you about it you blamed the fever and I believed you. Why didn’t you tell me you were wondering if you were to end up beaten to death like your mother? But you never told me and you never left. No matter how ugly it got, you never left. You drank, you cheated and you acted like a whore, just like your mother, but you never left. And for that I blame you.

Do you remember the second time it happened? It was spring and the first flowers had begun to grow. We had been on a picnic with Margaret, Dalie and Simone. I don’t know why but you kept embarrassing me the whole time. First you told them about my bunny and how I’d cried when it died. Then you mocked me when we played bole. We started arguing in the car and when we got home we were screaming at each other. But remember that I warned you. Before I even raised a hand I yelled that no girlfriend of mine would act as cruel as you. I don’t remember what you yelled back, probably something nasty, something hurtful. Before I even knew what I was doing I had backed you into the wall and then it’s all black. The next thing I remember is the surprised and hurtful look in your beautiful blue eyes. You were lying on the hallway floor and your left cheek was red, a faint trail of blood oozed from your mouth. When you refused to look at me I got out and left. Afterwards, when you ask me I told you that I slept at a hotel. But that’s not true. Instead I spent the night in the stairwell, silently crying, looking at our apartment door. Wishing that I could turn back time. Wishing that your blood wasn’t so hauntingly beautiful. That was one month after Rome. And you even had on that green Prada dress I brought. The one you got all wet when bathing in Fontana di Trevi. I thanked the gods that your dress wasn’t white and told you looked like an idiot and the only woman who ever looked sexy doing that was Anita Ekberg. Hearing that you just laughed at me and told me I was lying. And I was. I have seen La dolce Vita over and over again, and that time you looked more stunning and more alive than Anita Ekberg ever could. It was one year after we meet and I fell in love with you all over again. I still do, every time I see that movie.

Notes:
The person telling the story ends up killing her girlfriend, showing her in front of a bus or maybe choking her. She retells their story in front of her lovers grave. She’s sorry that she hurt her but think it’s also the girlfriends fault for acting the way she did and never stopping her. Maybe the girlfriend left for a while but something drew her back. A longing for something? Think; Destructive love!

Utmaning accepterad – haikus av mästaren!

Dessa haikus är lite mer än ett år gamla (ursprungligen publicerade 17 maj 2009) och det bästa jag kan åstadkomma i Sofias utmaning. Mästerverk om jag får säga det själv, läs och njut :)

1
Regnet faller än
det är höst i mitt hjärta
och våren förbi

2
Nattens mörka moln
hänger ännu över mig
i morgonljuset

3
Det som skulle skett
i sommarsolens hetta
- allt och ingenting

4
Lyssna till regnet
som viskar sanningar
- om du vill höra

5
Tunga snötäcken
som kväver och tynger ner -
din kärlek för mig

Stina

Jag har också en utmaning!

När jag igår kväll läste ut "The Body" av Stephen King kom jag att tänka på en novell jag skrev för ett bra tag sedan, innan jag flyttade till Visby. Det var efter att ha tagit upp hans skildring av det bitterljuva i att växa upp och efter att ha tänkt tillbaka på filmen och dess slutkläm med att man aldrig kommer att så sådana vänner igenom som när man var tolv år som jag kom ihåg denna.

Tyckte det kunde vara en kul utmaning, och detta är alltså en uppmaning till antingen att posta pinsamma noveller som legat och skräpat i byrålådan eller kanske rentutav till att skriva nåt nytt? Jag vet ju att Sandra håller på och skriver en hel del fanfiction och Stina har säkert någon gammal godbit att dela med sig av....

Så, med den inledningen kommer härmed: (och försök hålla er för skratt eller i alla fall att bara fnissa lite och hålla inne med gapskrattet)

Vän från längesedan
Jag vaknade med den där känslan inom mig. Den hade nog funnits där ett tag. Länge. Men det var först nu jag visste att den existerade. Det var ett molande i bröstet. Det var något tungt inom mig som tyngde ner mig. Det var känslan av allt som var borta och försvunnet, allt jag hade haft som nu aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var drömmen som utlöste det. Drömmen jag fortfarande hade kvar på näthinnan när jag vaknade. En vän, försvunnen sedan länge som jag hade förlorat. Vännen som aldrig skulle vara min igen. Det var henne som jag såg för min inre blick. Det var hennes drömord som ringde i mina öron. ”De är alla försvunna nu, sade hon. De är borta. Är det inte sorgligt?” Så jag vaknade och hade det där inom mig. En känsla av panik. En känsla av att allt, allt jag hade omkring mig var meningslöst. Jag gick omkring i min tomma, ekande lägenhet. Jag klädde på mig. Jag tvingade mig själv att äta frukost och hela tiden förföljde mig den där scenen. Allt meningslöst i tillvaron uppfyllde mig. En gråt lurade inom mig, men kunde inte ta sig ut. Det var depressionen som kom smygande. Det var gråten i halsen. Det var tankar som inte borde tänkas som var tillbaka hos mig igen. Allt jag försökt hålla på avstånd var tillbaka, och jag visste att det inget var jag kunde göra för att få det att försvinna. Jag visste det när jag fortfarande såg henne så fort jag blundade. Jag visste det eftersom hennes ord fortfarande ringde i mina ögon och det där sorgsna i drömmen stannade kvar trots att jag var vaken. Jag visste det eftersom jag hatade mitt liv. Hatade tristessen och hatade hur dagarna flög förbi utan att något verkligen hände.

Hon var en vän från längesedan. Hon var någon jag hade glömt, men som nu var tillbaka. Hon såg ut som hon gjorde då. Hennes bruna, axellånga hår. Hennes ljusa ögon. Hennes späda kroppsbyggnad. Det var hon när hon var tolv år gammal. Det var hon som hon hade sett ut när vi träffades som mest. Det var hon som hon inte varit på länge. Hon som hon inte var nu. Ett hon från glömda dagar. En hon när jag tror att jag var lycklig. När jag var någon som fortfarande kunde vara det. Jag vill vara mig när jag är tolv år igen. Jag vill känna det där jag kände då. Jag vill vara tolv år och hoppa i höskullen, spionera på grannarna och inte behöva oroa mig för något. Jag vill ha henne tillbaka igen. Jag vill ha somrar fyllda av skratt och en värk i bröstet, men av lycka och något oidentifierbart. Hennes hår som stryker mot min kind. Alla somrar vi hade, uppblandade till en helhet som lyser som inget annat gör. Jag vill ha henne tillbaka och kan jag inte få henne igen vill jag glömma. Jag vill glömma allt som har med henne att göra. Alla lekar och skratt, alla stunder vi delade. Jag vill inte tänka tillbaka och känna det där bitterljuva. Jag vill slippa höra hennes skratt eka i lägenheten och veta att jag aldrig kommer att få höra det på riktigt igen. Slippa sitta i en lägenhet och veta att jag lämnat så mycket bakom mig som är borta och inte går att fånga in igen. Det är ångesten som kommer krypande. Det är insikten att det här är allt som är, och att det aldrig kommer att bli bättre eller större. Det är vetskapen att det där stora man längtade efter inte finns, att människorna runt omkring är allt. Allt och inget.

Det var något mer i drömmen. Något som fanns där fast jag inte kunde se det. Det var inte bara hon och jag. Det var omgivningarna. Det var människorna. Det var allt som är förlorat fast det ändå finns kvar. Vi var i hennes gamla hus. Vi pratade om vänner som redan då hade försvunnit och sen sa hon de där orden. Jag vill se henne igen. Jag vill träffa henne och prata med henne och glömma. Men jag vet inte var hon finns, hur hon ser ut eller om hon vill träffa mig. Allt jag vet är att hon är borta. Huset jag aldrig kommer att stiga in i igen, omgivningarna som aldrig kommer att bli som de var eftersom så mycket är försvunnet. Stugan vi bodde i som aldrig mer kommer att bli sig lik, eftersom hennes hus lika gärna kunde vara tomt nu när hon inte längre finns där. Känslan av hopplöshet. Känslan av att ha förlorat.

Och jag planerar och jag jobbar över och jag är ständigt på språng. Jag ska komma igång med allt igen. Jag ska ta tag i mitt liv och se till att allt händer. Jag vill komma upp på morgonen och känna att livet är mer än detta. Jag vill komma upp och veta att det betyder något. Men allt jag känner är känslan av förlust, att det här kommer att bli ännu en dag som försvinner in i glömskan. Att jag kommer att förlora ytterligare något en dag som denna. En dag som alla andra dagar.

Jag vill komma bort. Jag vill komma undan. Men hur ska det gå till när det inte finns något ställe att fly till? När allt som finns är grå vardag och förspillda möjligheter. När ljudet av en viskande röst blandar in sig i allt som sägs, får allt att låta hopplöst. Ger allt en sorglig klang och längtan tillbaka. Hur ska jag kunna komma bort när spöket av det förgångna ständigt är närvarande? När minnet av brunt hår och nakna, solbrända ben inte lämnar mig någon ro. När hennes röst, hennes skratt, hennes lycka finns inom mig som ett hån. Ett hån över tomheten som dominerar nu och det går inte att komma undan. Jag kan springa. Jag kan skrika, men inget hjälper. Vart jag än flyr, finns hon kvar inom mig.

Planerna inför framtiden hjälper inte. Jag kanske kan hålla det borta för stunden. Henne och allt det hopplösa, men det återkommer bara. Jag kan sitta på morgonen innan jag åker till jobbet och kolla upp jobb. Vilket ska jag välja? Var ska jag läsa? Det är något lockande i tanken. Det skulle vara skönt på något sätt. Att komma bort. Att komma undan. Men det går inte. Det går inte.

Och jag ska klippa mig och jag ska tatuera mig och på sätt och vis är det också en slags flykt. Men hela tiden, i allt vad jag säger och gör, finns tanken på allt jag förlorat i bakhuvudet. Det går inte att undkomma. Hon finns kvar. Allt finns kvar. Och det gör allt bara värre. Denna tomhet när jag vet att det finns något annat där ute. Något jag aldrig kommer att finna igen. Något man kan ha och förlora, men aldrig hitta igen. Det kan bara finnas kvar inom dig och göra det onda ondare och depressioner värre. Allt till tonerna av ett skratt för så länge sedan.

Utmaning!

Halo boktrianglare!

Ni har väl inte missat att det snart är bokens dag, närmare bestämt den 12 oktober. Det är ju väl värt att fira, kanske genom att spendera några timmar med en bra bok. Jag har dock ett förslag och en utmaning om ni har tid och ork att göra det lite mer spännande i år.

Varför inte leva dagen som en favoritkaraktär ur en bok och berätta i ett inlägg på bloggen om hur dagen har varit. Har man möjlighet skulle det vara kul om man tar lite bilder från dagen och lägger upp också. Vill man göra det mera spännande kan man ju låta de övriga gissa vem man ska föreställa.

Vad säger ni? Nån som är på?

Stina