Ett lång farväl av Raymond Chandler

Ett långt farväl är så mycket som kioskdeckare de Luxe. Jag visste faktiskt inte att sådan litteratur kunde bli så pass hyllad som denna faktiskt blivit. Jag har ju en viss faiblesse för just kioskdeckare som genre, och efter en något trög inledning visade sig romanen bli en riktigt trevlig bekantskap med alla sådan ingredinser som en riktigt bra kioskdeckare ska ha; vackra kvinnor, sprit i mängder och en huvudkaraktär på dekis. Dessutom ger jag ett plus för romanens kiosk-deckarspråk; där sprit benämns såsom våtvaror, en deckare som en Snokis och en kvinna som en kissemiss. Världen skulle bli ett så mycket roligare ställe om vi alla pratade, om än kanske inte betedde oss, som i en kioskdeckare.

Dessutom är Chandler vänlig nog att förklara skillnaderna för oss mellan en blondin och en blondin;

"Det finns blondiner och blondiner och ordet är nästan ett skämt nu för tiden. Alla blondiner har sina små poänger, utom kanske de metallblanka blondinerna som är blonda som en zulunegress under blekningen och har ett sinnelag mjukt som en trottoar. Vi har den lilla näpna blondinen som piper och kvittrar och den stora majestätiska blondinen som blänger en rakt i nian med isblå blick. Så har vi blondinen som ger en den där dröjande blicken nedifrån och upp och som luktar gott och glittrar och hänger på ens arm och alltid är mycket, mycket trött när man följer henne hem. Hon gör sin hjälplösa gest och har sin satans huvudvärk och själv har man god lust att slå henne på käften, fast å andra sidan är man kanske glad för att man kom underfund med huvudvärken innan man hann ösa ut för mycket tid och pengar och hopp på henne. Så har vi den mjuka och villiga och pimplande blondinen." osv. osv.

Huvudvärksblondin?

Jag måste dock göra vissa invändningar mot den stundvis halvtaskiga översättningen. Ska denna mening egentligen översättas så här liksom?!: Vi åkte till en drive-in där dom gjorde såna hamburgare som inte smakar som någonting hundar vägrar äta”.

Dessutom är intrigen stundvis allt för invecklad och aningen otrolig, men annars en underhållande pärla till deckare jag ändå kan rekommendera. Bäst avnjuts den mörka, dimmiga kvällar med boken i ena handen och ett glas billig rye i den andra.

// Sofia

Toppar och dalar

Det finns så många toppar, man blir aldrig, aldrig nöjd av Anna Ehn är en lågmäld, fint skildrad historia om att försöka passa in och bli accepterad, och hur mycket av sig själv man är beredd att offra för att uppnå det.

Det är ingen spektakulär läsning. Det är en enkel historia vi hört många gånger förut. I det här fallet är det Sara som är på konfirmationsläger tillsammans med bästisen Madde. Det som är tänkt att bli ett äventyr och minne för livet blir bara fel. Madde träffar en kille och Sara träffar Lina och Caroline.

Lina är sådan Sara själv önskar att hon vore, stolt och säker på sig själv. ”Som om hon visste att hon var bäst” tänker Sara. Tillsammans med Lina blir också hon någon annan än hemma, en bättre version av sig själv. De är Kristen och Jennifer. Samtidigt är hon rädd för att fasaden ska spricka. Hon är inte den som hon försöker vara för Lina. Hon är en tönt. Och hennes beundran för Lina till trots tycker hon inte alltid att Linas beteende är det rätta. Hon är till exempel inte särskilt schysst mot Madde.

Men det är värt det. Det är klart att det är. Att vara inkluderad, att vara någon. Det är inget man bara ger upp. Hon dras in i ett fult spel där insatserna blir allt högre, och där hon blir tvungen att välja. Ska hon spela spelet till slut eller ska hon stå ensam utanför.

Det är värt det. Tills det inte är det.

Stina

Mysrysare: På kryss med döden av Mary Roberts Rinehart

Det här var ett rikitgt lågvattenmärke inom genren mysrysare, och det vill inte säga lite, Helt ärligt kan jag faktiskt inte ens förstå hur den kunde utges inom genren, då det här varken är särskilt läskigt eller ens innehåller ett gnutta romantik – och det är ju som vi alla vet två viktiga ingredienser i en mysrysare! Jag är dessutom förvånad över att det är en kvinnlig författare som står bakom röran då det snarare känns som en manlig ditos tafflande försök till något som ska likna en mysrysare. Det hela utspelar sig på en lyxkryssare där konvalecenten, tillika nyutexaminerad läkare, tar plats som allt-i-allo.  Efter några dagar börjar passagerarna trilla av pinn till höger och vänster och det står klart att de har en kallblodig mördare ombord. Särskilt spännande blir det dock inte och upplösningen är bara skrattretande. Läs inte det här tjejer!

// Sofia 

Kvinnor som älskar av D.H Lawrence

Kvinnor som älskar är en tjock roman på över 500 sidor. I fokus står de två systrarna Gudrun och Ursula (25 och 26 år gamla) , som båda två, på sina olika sätt vägrar att tvingas in i det konventionella äktenskapet. I alla fall till en början, för snart träffar de båda två varsin man som de blir passionerat förälskade i. Något jag tycker känns lite tråkigt då romanen börjar så lovande med systrarnas konversation kring om de verkligen vill bli gifta och nödvändigheten av detta, samt till sist avslutas med hur stark frestelsen är kring att INTE gifta sig. Uppfriskande i en roman skriven på 1920-talet.

Tyvärr är mansporträtten, liksom i den förra jag läste av författaren, lite sorglig, med män som känner sig tvingade att trycka ner de mer starka kvinnorna som vågar ge uttryck för en egen röst. Det är stackars män som klagar över att kvinnorna vill sluka dem till hull och hår och kropp och själ och män som verkar så fruktansvärt rädda för kärleken att de hellre går under än ger efter för den. Jag spyr lite på dessa män och tycker det hela varit betydligt mer uppfriskande om systrarna, som i början av boken inte alls verkade vilja in i ett konventionellt förhållande, hade vänt hela manligheten ryggen. En manlighet som bland annat talar om hur obeskrivligt motbjudande en särskild kvinnotyps doft blir med tiden. Nu kommer jag inte ihåg vilken kvinnotyp det var, men jag skulle satsa på att det just är en sådan sund kvinnotyp som vägrar att inse mannens ”högre” roll.

Och jag förstår verkligen Gudrun, som i ett stycke påpekar hur underbart det skulle vara att vara man, med frihet, oberoende och rörlighet. Som det är nu kan hon inte ens ge sig ut och simma utan att det skulle bli en förfärlig uppståndelse.

Kvinnor som älskar gör mig alltså mest av allt irriterad och trött på mansgrisiga män.

//Sofia

Where the streets are dark with something more than night

Something from the Nightside av Simon R. Green inhandlades på loppis i Stockholm sommaren 2013. Det är första delen i en serie som utspelar sig i the Nightside, en parallellvärld till London. Det är en värld där det alltid är natt, en farlig plats där inget är vad det först ser ut att vara. En plats för de hårda och depraverade. Privatdetektiven John Taylor vet det bäst av alla då det är platsen han växt upp i. I Nightside nämns hans namn av goda skäl med fruktan. John är ingen man gärna gör sig till ovän med, men trots detta har han gott om fiender, och vem som är vän och vem som är fiende är inte alltid lätt att avgöra på Nattsidan.

John tror sig ha lämnat the Nightside för gott och har svurit på att aldrig återvända. Det är ingen plats en person med sinnet i behåll skulle välja att återvända till, inte utan ett gott skäl. Men det här är John Taylor. The sane train har passerat förbi och när Joanna kommer in i bilden är han inte sen att göra ett återbesök. Hon behöver hjälp att hitta sin försvunna dotter och alla spår tyder på att hon av någon anledning hamnat i the Nightside.


Om det inte vore för slutet hade det här varit ganska bra, om man gillar lättsmält litteratur av det här slaget. Men slutet går tyvärr inte att bortse ifrån. Det är helt enkelt beyond fånigt. Med det sagt finns det ändå något som tilltalar mig med den här historien, och som gör att jag kanske ger huvudkaraktären en ny chans. Jag är helt enkelt svag för hårda män av den fåordiga typen, och jag gillar den här mörka världen befolkad av dem och deras gelikar. Jag gillar film noir-känslan och tanken på en plats där det alltid är natt, där klockan evigt har stannat på 3.00.

En recension av den här romanen gör sig bäst med en whiskey i ena handen och en cigarett i den andra. Eftersom det är söndag och jobbdag imorgon skippade jag whiskeyn, men är nu tillbaka igen efter en rökpaus i trädgården. Därute i mörkret, som bara dämpades något av månljuset var det som att befinna sig på Nattsidan för en stund. Jag skulle egentligen inte ha blivit förvånad om John Taylor dykt upp för ett oanmält besök. Det är den sortens kväll. Inga ljud av människor, inget tecken på liv, bara vindens vinande i träden.

Det är något lockande med Nattsidan, och trots mina invändningar, tror och hoppas jag att det inte var mitt sista besök. Han dök inte upp den här gången, men det kommer fler kvällar och nätter när mörkret bär på något mer än natt.

Stina

Bokduell 4: Doris Lessing vs Rudyard Kipling

Nu har det äntligen blivit dags för förra årets sista bokduell, nämligen maj månads tema då Doris Lessing tog sig an Rudyard Kipling. Egentligen var det Lessings "Shikasta" som skulle ha möt två noveller av Rudyard Kipling. Novellerna fanns tillgängliga on-line, men då Aaron har blivit lite väl kär i I-paden jag tänkt läsa novellerna på var det bara att inse att läsningen av dessa nog inte skulle bli av, så jag lånade istället den bok av Kipling som verkade bäst av de som gick att få tag i på biblioteket, nämligen "Havets hjältar". Jag vet, lite dåligt att fuska - och på sitt eget tema dessutom...

Eftersom "Shikasta" blev utläst först börjar vi med att ta oss en titt på den. Romanen handlar om Johor, ambassadör från Canopus, vilken berättar om jorden i en fjärran framtid där jorden hemsöks av svält, krig och miljökatastrofer. I Johors ögon är människorna galna och fullständigt självdestruktiva. Han har fått i uppdrag att rädda mänskligheten, men tror inte själv att det låter sig göras.

Romanen heter ju ”Shikasta”, men den långa titeln är ”Canopus i Argo. Ur arkiven. Re: Koloni 5 Shikasta. Personloga Psykologiska Historiska Dokument i samband med besök av Johor (George Sherban). 87:e sändebudet (klass 9) De sista dagarnas period”…. Puhh. Tyvärr är boken ungefär lika långdragen som titeln antyder och jag föredrar hennes ”En överlevades minnen” framför denna ganska tunga tegelsten att ta sig igenom.

Som utgångspunkt har för historien har Lessing Gamla Testamentet och hon påpekar i förordet att de heliga skrifterna hos olika nationer har så mycket gemensamt att man skulle kunna se dem som produkter av ett enda intellekt, och att det är möjligt att vi gör fel när vi avfärdar dem som besynnerliga kvarlevor från ett dött förflutet.

Blandat med Johors rapporter från jorden får vi ta del av anteckningar som ska vägleda kolonialtjänstemän, anteckningar om arternas livslängd, psyke och vilka åtgärder som bör vidtas och andra dokument – tyvärr känns det för mig ganska tungrott att läsa och jag tappar bitvis intresset för historien. Det kan dock även ha att göra med att det är så stora tidsperioder det rör sig om, flera tusentals år.

Kort sagt är idén intressant, och just själva ramhandlingen tycker jag påminner om en annan roman som inte riktigt fångade in mig, nämligen ”Stiftelsen” som även den utspelade sig under stora tidsrymder i en värld på väg att kollapsa. Men nej, det här blir för tråkigt för mig. Vill jag läsa någon kvalitativ roman med science fiction-inslag ska jag nog fortsätta att hålla mig till Margareth Atwood som beskrivit en värld på dekis på ett mycket mer underhållande sätt.

"Havets hjältar" då? Den är en en ungdomsbok från 1954 skriven för pojkar, om detta tycker jag inte det råder något tvivel. Mycket kort sammanfattat kan den sägas handla om hur hård, men rättvis behandling, tillsammans med hårt arbete gör en pojke till en man. I centrum för vår historia står den unga och bortskämde slyngeln Harvey som inte gjort ett ärligt handtag i hela sitt liv och mest fördröjer tiden med att slacka och göra livet surt för sina föräldrar.

 Detta ska dock ändras ganska fort när Harvey olyckligvis spolas över bord på den lyxkryssare han och hans mor befinner sig på. Till sin lycka plockas han upp av ett fiskefartyg, som tror att han slagit i huvudet lite väl hårt i fallet när han skryter om sin och sin familjs rikedomar och den belöning de kommer att få om de genast vänder båten och förenar honom med hans föräldrar. Besättningen tackar alltså nej till det givmilda förslaget, skrattar bakom den stollige pojkens rygg och förklarar att han inte har annat väl än att följa med dem på havet för att fånga fisk. Harvey sticker så klart upp, men efter att ha fått en rejäl smäll på käften tycks han komma på bättre tankar.

Resten av boken handlar således om fiske och om hur Harvey blir en bättre pojke av att slita hårt tillsammans med hederliga män. Om jag varit en pojke i tolvårsåldern hade jag säkerligen tycket att det varit en sjutusan till bok och genast börjat planera för ett liv på sjön. Som det är nu kan jag väl hålla med om att den är underhållande för stunden, men inget som får mig att vilja läsa mer av Kipling. Ska jag läsa uppbyggliga ungdomsböcker håller jag mig nog fortfarande till Femböckerna!

Ser man till detta måste jag nog säga att det blir Lessing som går segrande ur striden och ställningen är således 3-1 till de kvinnliga författarna som vann slaget om 2013. Vilka som kommer att vinna 2014 års duellering återstår att se. 

// Sofia