Allt är vind av Jean-Marie Gustave Le Clézio

Yay, nu har jag äntligen lyckats avklara Alex omläsnings-tema från juni 2013. På tiden kan man ju tycke då det var ett bra tag sedan temat skulle ha blivit utläst, och sen fuskade jag ju dessutom och läste inte om en bok jag ogillat utan fuskade och gav en författare jag inte faststnar för en ny chans, alltså J.M.G Le Clézio.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att jag tidigare låtit en bok ta plats i omläsningstemat. Det var en mammabok jag läste innan jag fick Aaron som jag tänkte kanske skulle ha växt på mig nu när jag har fått barn- men så var det alltså tyvärr inte då den kändes lika ointressant som vid första genomläsningen.

Men nu har alltså Le Clézio förärats en ny chans då den förra boken jag läste av honom,  ”Färder i andra riken” sög ganska så rejält. Tyvärr ingick boken även i ett av mina nobelpristagar-teman. Shame on me!

Men för att gå över till boken som skulle återupprätta hans ära, nämligen ”Allt är vind”. Jag kan börja med att konstatera att den inte alls var lika outhärdlig som den förra, men då var den också något av det sämsta jag läst i mitt liv (kanske förutom min bekanstksap med De Saade och jag betvivlar att något igen kommer att nå upp till den nivån). Men jag älskar den heller inte och tycker bitivs att den är ganska småtrist.

Det är två historier vi får ta del av i boken, dels är det den unge Jean vi får möta (vår författares alterego) och dels hans förfäders liv efter utvandringen till Mauritius under franska revolutionen. Främst käns det som en nostalgisk tillbakablick, både på hans eget liv men också på hans släktingars.

De delar i boken som står ut och som som gör att jag faktiskt ändå hade behållning av boken är de samtal han har med sin faster Catherine Marro. Samtal som handlar om när hon var en ung flicka på Mauritius och levde på familjens gård Rozilis, en tid som känns mer verklig för henne än det liv hon lever nu. Fastern som har blivit blind sitter numera ensam i hyreshuset med det klingande namnet La Kataviva. ”Förr i världen på Roziliz tid” inleder hon sina berättelser som handlar om allt och inget – om vardagligheterna, livet på farmen och hur hon och de andra barnet utforskade Världens ände. Just dessa passager glimmrar till och känns nästan magiska, men annars känns det här inte som något måste i bokväg och det är tvivelaktigt om någon roman av Le Clézio kommer att komma min väg igen.

// Sofia