The Sweet Life av Francine Pascal

Den efterlängtade fortsättningen på våra tvillingfavoriters liv och leverna och ett inte så guilty pleasure. Denna utspelar sig tre år efter den förra och tvillingarna har hunnit bli 30 år gamla. Helt otippat har Jesscia blivit mamma till Jake. Hennes karriär går även spikrakt uppåt och hon har en viktig position för ett sminkbolag. Och ja, hon är fortfarande ihop med tönten Todd; mannen i hennes liv som inte riktigt vill förlika sig med det faktum att hennes karriär är minst lika viktig som hans. Istället muckar han om att hon jobbar över huvud taget och i princip kräver att hon ska sluta för att istället bli hemma fru och passa upp på honom och hans behov. Jag visste väl att det fannas ett skäl till att jag alltid misstrott helyllekillen Todd, you bastard!

Elisabeth i sin tur hänger fortfarande ihop med Bruce, men hon är rätt snabb att vända honom ryggen så fort han blir anklagad för våldtäkt av en okänd ung kvinna. I medgång och motgång eller hur var det nu?

Så om nu tvillingarna mesar runt med sina pojkvänner kan man i alla fall lita på Lila, hon vet hur man ska hålla sin kille på mattan. Hon strävar efter att bli en del av Sweet Valleys real houswifes och om hon måste förödmjuka stackars Ken på köpet, så who cares? Hon vet att han kommer att förlåta henne….. Jag måste säga att jag inte kan tänka mig någon mer klockren än Lila att bli hemmafru i Sweet Valley, och hon är lätt den av karaktärerna som har den roligaste storyn.

Och ni har väl inte glömt paret Steven och Aaron, de har precis blivt pappor och skämmer bort sin lilla tjej så att det står härliga till. Vad än Emma vill ha får hon det! Riktigt kul att den unga divan verkar brås på sin faster Jessica!

Det här är alltså Sweet Valley läsning, om inte när det är som bäst, så i alla fall när det är riktigt, riktigt underhållande. Precis som i den förra delen av de vuxna tvillingarnas liv och leverne har jag väl lite svårt att alltid kunna köpa de utvecklingar en karaktär har gjort, liksom det är svårt att alltid rent logiskt kunna acceptera de val en karaktär gör. Det är nämligen något lite off över vissa karaktärers handlande romanen igenom, och då tänker jag naturligtvis främst på Elisabeths reaktion när pojkvännen Bruce anklagas för våldtäkt. Kan man tro på en sådan anklagelse från en okänd kvinna helt utan bevis och så fort man får reda på det kanske man har valt fel pojkvän.... Å andra sidan är det ju Bruce vi talar om, och det finns ju den där lilla episoden från Sweet Valley High-böckerna där han kanske inte direkt försöker våldta henne, men i alla fall utnyttja henne i en väldigt utsatt situation. Å andra sidan känns det som en episod de kanske borde ha lämnat bakom sig efter att de blivit ihop.

Men förutom detta så är det här riktigt njutbar läsning och jag väntar med spänning på en fortsättning!

// Sofia

Engelsforstriologin: Cirkeln, Eld och Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren

"Cirkeln" är första delen i Engelforstriolgon om ett gäng högstadielever som plötsligt upptäcker att de har magiska krafter och är, just det, häxor. Andra delen heter "Eld" och den avslutande delen "Nyckeln".

 Jag måste medge att det här var något jag riktigt sträckläste under min tidiga junisemester – och det är verkligen ett bra betyg då jag vanligtvis inte har ork till läsning hemma. Läsandet klarar jag istället av på bussen till och från jobbet. Jag gillar faktiskt att pendla då min bokläsning annars skulle vara nästan lika med noll.

Men i alla fall så sträcklästes triologin alltså för ovanlighetens skulle i hemmets (o)lugna vrå.  Sista gången jag så här riktigt sträckläste en bok – ja faktiskt till och med en triologi – var när jag läste "Hungerspelen", som jag dock måste säga kändes mer angelägen och nyskapande än denna triologi.

För även om det här var riktiga sträckläsar-böcker så var de inte så originella och så där riktigt bra som jag hade hoppats, särskilt inte som all recensenter höjt dem till skyarna. Romanerna känns mer som den klassiska ungdomsromanen med övernaturliga inslag, om än utspelande sig i en liten håla i den fiktiva orten Engelsfors – vilket givetvis får mig att tänka på Buffy och hennes Sunnydale. Jämförelsen är för övrigt oundviklig då romanerna innehåller så många drag från tv-serien; ungdomarna är de utvalda (liksom Buffy) och misslyckas de kommer en ny generation att ta över (som Faith gjorde när Buffy dog) och de är 7 stycken utvalda och bildar således sitt eget Scooby gäng. Där finns den bitchiga översittare Ida (Hej Cordelia), alternativaren Elias (en utflippad Xander?), partytjejen Vanessa (en mer slampig Buffy..), pluggisen Minoo (Willow, helt klart) samt  Linnéa (lite Tara-vibbar ändå, va?) som tillhör skaran freaks enligt Ida samt mobboffret Anna-Karin och så Rebecka som är den enda som samtliga medlemmar tycker om.

Mycket av handlingen kretsar kring hur 6 så här olika tjejer ska kunna samsas för att övervinna ondskan. Ibland kan jag tycka att det blir lite väl splittrat med så många huvudpersoner, men det funkar överlag ändå ganska bra. I början hade jag problem med att hålla isär de olika karaktärerna - vem var det jag läste om nu liksom. Det gav sig dock efterhand, med kan tyvärr ha att göra med att karaktärerna överlag känns ganska platta och klichéartade.

Ska jag vara ärlig så föredrar jag den grafiska romanen som faktiskt var en riktig höjdare - speciellt styckena med den oförglömliga Måna Månstråle. Recension kommer så småningom.

//Sofia

Månadens tips – Babels Melodifestival

Har ni sett Babels melodifestival? Det gick på tv tidigare i år.

Det är en grymt kul idé. Om ni inte redan sett på det borde ni kolla in bidragen på SVT play. Abba-Benny har skrivit musiken och Helen Sjöholm sjunger bidragen. Sedan har tio författare fått skriva sin egen text. Bland annat Jan Guillou, Caitlin Moran, Mikael Niemi och Camilla Läckberg.

En jury har fått säga sitt och tv-tittarna har fått rösta fram sin egen vinnare. Jag tittade på alla bidragen och utsåg mina tre favoriter innan jag kollade resultatet.

Har ni inte sett på det ännu skulle vi ju kunna ha vår egen inofficiella omröstning i kommentarfältet. Jag kan ge mina poäng sist då jag redan utsett min etta, tvåa och trea.

Är ni med? I så fall förslår jag att vi ger 1 till 3 poäng i stigande ordning till våra favoriter, om inte ni har några andra förslag? Vi skulle ju kunna utse jumboplatsen också och ge minuspoäng till de tre sämsta om vi vill vara elaka (och det vill vi väl?).

Vilka är med mig?

Låt 1: Babel av Mikael Niemi.
Låt 2: Vårvinterkärlek av Susanna Alakoski.
Låt 3: Ingen av oss är en ö av Göran Greider.
Låt 4: Kom och dansa av Camilla Läckberg.
Låt 5: Det finns gränser för vad jag inte förstår av Beate Grimsrud.
Låt 6: Mellan rött och svart av Jan Guillou.
Låt 7: My vintage boyfriend av Caitlin Moran.
Låt 8: Nyårsballongen av Horace Engdal.
Låt 9: Småtimmesvalsen av Helena von Zweigbergk.
Låt 10: Torsdag av John Ajvide Lindqvist.

Stina

Dörren till sommaren

Dörren till sommaren är en smått fantastisk science fiction-roman av Robert A. Heinlein. Den är skriven 1956 men utspelar 1970, en tid då nedfrysning av människor, så kallad kallsömn har blivit möjligt. Det innebär att man i princip kan ta en väldigt lång tupplur och vakna upp i framtiden, inte en dag äldre än vid tidpunkten då sömnen inleddes. Det finns förstås risker med det här, i värsta fall vaknar man aldrig upp igen, och dessutom är det dyrt.

Det är risker som bokens huvudperson Daniel Boone Davis i inledningen är villig att ta. Han har aldrig tidigare varit intresserad av detta, men nu är situationen en annan. För det första är han full, jävligt full. För det andra har han mycket goda anledningar att vilja skjuta upp morgondagen och sova bort sina bekymmer. Anledningen stavas BELLE ARKIN. För det är så hon heter. – Kvinnor, njut dem och glöm dem, säger Davis. Om du kan. Men han kan inte. Hon var trots allt kvinnan han skulle gifta sig med, men som istället grundlurat honom tillsammans med hans tidigare vän och kompanjon Miles.

Att vakna i en värld utan Belle känns därför mycket lockande, eller ännu bättre att vakna i en värld där Belle blivit gammal, säg en sådär trettio år framåt i tiden. En framtid där han kan hånflina åt henne istället för tvärtom. Men han har Pete att tänka på också, Davis bäste vän och kumpan. Han är en stor hankatt med en lika stor personlighet. De bor tillsammans i en lägenhet med hela tolv ytterdörrar, eller tretton om man räknar Petes egen. Pete använder i allmänhet sin egen dörr, förutom då det är snö ute. Med katters logik borde nämligen åtminstone en av de övriga tolv dörrarna leda till en plats med bättre väder. Det har inte hänt ännu men Pete ger inte upp sin jakt på Dörren till Sommaren.

Att ta kallsömn och lämna Pete åt sitt öde finns inte på kartan. Antingen tar de kallsömnen tillsammans eller inte alls. Då detta går att ordna ser han ingen orsak att dra ut på det utan gör slag i saken och skriver kontrakt för dem båda. När han nyktrat till börjar han dock ångra sitt förhastade beslut, men då är det för sent. Miles och Belle har nämligen fått nys om hans planer och ser chansen att bli kvitt honom. Med deras inblandning sker kallsömnen mot hans vilja, och den sker utan Pete. Således vaknar han upp år 2000. Ensam. Verkligt ensam. Med en enda tanke. Hämnd. För att hämnas Pete är han beredd att bryta vilka lagar som helst, till och med tidens om möjligt.

Det ligger i tidsresors natur att de kommer med logiska luckor som är svåra att se förbi. I Heinleins händer däremot känns det plötsligt ganska logiskt. Man köper det, logiska luckor eller ej. Bara detta faktum måste betraktas som något av en bedrift. Med tanke på temat hade det också kunnat bli rörigt och svårt att hänga med. Tycker generellt att viss sci fi kan vara torr, trist och svårgenomtränglig. Men den här romanen är raka motsatsen. Det är så smart uppbyggt och så väl genomfört. Slutet är en aha-upplevelse även om man väl så smått börjat ana vart det är på väg.

Ska jag komma med någon negativ kritik så är det att jag inte köper kärlekshistorien lika lätt som jag köper konceptet i övrigt. Vart kom dessa känslor ifrån hux flux frågar jag mig? Det är inte direkt som att de kan ha haft dessa känslor för varandra någon längre tid. Ska man vara krass är det ju inte ens som att de känner varandra. Kalla mig cynisk, men jag finner detta väldigt märkligt. Men vad vet jag, märkligare saker har väl hänt, särskilt i en framtid där kallsömn är vardagsmat och tidsresor en realitet.

Stina