Tummelisa - Eller den andra Vildmarken.

Sanningen att säga var det länge sedan jag hade en riktig läsupplevelse. Från en bok i alla fall. På fronten serieromaner har läsupplevelserna varit fler. Senast, den svenska serieromanen Tummelisa, skriven av Matilda Ruta. Inte bara för att den var bra tecknad och intressant läsning för stunden, utan även för att den fortfarande väcker frågor. Trots att det var en vecka sedan jag läste ut den. Igår spenderade jag större delen av dagen med att fundera över hur en, likt Tummelisa, transformerar sig själv från Objekt till Subjekt. Styrkan det krävs att börja göra aktiva val istället för att bara flyta med och låta saker hända en. Men utan att själv förvandlas till en förövare, vilket Tummelisa gjorde.

Självklart utgår filosoferingarna från mig själv och min egen situation. Inte för att jag likt Tummelisa varit nära att bli bortgift med en padda. Men för att jag under stora delar av livet, även nu när jag är 'vuxen' på olika sätt varit offer för min omgivning. Oavsett om det handlar om min generation eller om mig som person har objektets roll varit den mest passande. Ibland rent av självvald, för att jag inte visste bättre, eller för att rollen som objekt är enklare att ta på sig än den som subjekt.

Kortvarig förändring är enkelt, långvarig svårare. Att förändra ett inarbetat beteende, ett tankemönster är både mycket svårt och krävande. Jag vet, jag har provat flera gånger och allt som oftast lyckats, men bara under en period. Så fort jag slappnat av under en längre tid och inte vaktat mitt sinne har jag fallit tillbaka i samma gamla mönster. Men det är bara att försöka igen. Med två steg framåt och tre tillbaka har en till sist kommit en lite bit på vägen.  

Jag rekommenderar folk att läsa Tummelisa, av Matilda Ruta. Även som själva läsningen går fort stannar frågeställningarna kvar länge. För att inte tala om hur fint tecknad den är. Standarden på svenska serier har verkligen lyfts. Tack och lov för att allting inte behöver vara Rocky, utan att den svenska seriemarknaden vågar satsa på kvalitativa skapelser.

Kärleken Gör Ont!

En stjärna på den allt intressantare svenska seriehimmelen är Kim W Andersson, författaren till Johnossi Comic, Love Hurts och nu senast den skräckromantiska serien Alena. Första gången jag läste Love Hurts var i Nemi. Serien, som fortfarande är enkel att dra sig till minnes, handlade om en man och en kvinna som försökte mörda varandra, förmodligen utav svartsjuka. Twisten, visar det sig är att det handlar om två dockor, tillhörande två barn som leker hushåll. Den serien visade två saker, dels att barn kan vara oerhört grymma, samt att Kim W Andersson är en berättare att räkna med. Sedan den har jag älskat Anderssons serier, men måste jag erkänna, det var inte förrän i Maj jag fick veta att han var en karl. Historien går att min kompis Emma behövde någonstans att bo inför Karlstad Comicon, jag erbjöd min soffa och på kvällen efter konventets första dag, när vi skulle påbörja vår kvällsrutin; öl och SPN släppte hon bomben. Hon hade varit på konventet, köpt Alena och fått den signerad av författaren, Kim W Anderssson, och HAN hade varit trevlig. Här skulle det förmodligen vara passande med en diskussion om mina fördomar, men ids vi verkligen? Klockan är två på natten och jag borde sova, inte skriva ett allt längre och allt mer substanslöst inlägg.

Samlingsalbumet Love Hurts, som recensionen borde handla om gavs ut 2009, och som den fattiga icke-student jag är har jag skjutit upp inköpet. Tills jag tröttnade på att vänta och lånade albumet på biblioteket. Försten, är det inte fantastiskt att en kan låna grafiska berättelser på bibblan? För att rama in de vitt skilda berättelserna används tro tjänaren Metafiktion. Läsaren får följa en person som blivit besatt av en historia kallad Love Hurts. För mänsklighetens bästa vill hon samla och ge ut hela serien, men för att göra det måste hon finna alla kapitel. En jakt som leder henne och läsaren till en studio där berättelsen transformeras till flera berättelser inom ramberättelsen.

I likhet med de flesta novellsamlingar finns det några berättelser som lyser starkare än andra. Bland annat Love Hurts #15, som handlar om ryska isdansare. Eller den längre berättelsen om Anastasia som blir trolovad med en skitstövel till prins. I likhet med kapitlet om isdansarna syns tydliga referenser till Mästaren & Margarita. I Anastasias fall då en av hennes kumpaner i hämnd består av en katt i mänsklig storlek. 

Överlag är det ett stabilt album, visst är några berättelser intressantare än andra, men det finns ingen som är direkt dålig. Kanske skulle de lysa starkare om de fick vara för sig själva och inte behöva tävla om uppmärksamheten?

Hittar ni Love Hurts rekommenderar jag er att köpa den, det ska jag göra när jag får råd. Eller läs de nyare delarna i Nemi.

Lucifer: Devil In the Gateway

Förutom den episkt dåliga Myggor och Tigrar har jag ägnat April månad åt några av de grafiska romaner jag har liggande.
Vilket var på tiden då många av dem har legat i bokbergets gömmor i ett år.
Den första jag läste ut var Devil In the Gateway, skriven av Mike Carey och tecknad av Chris Weston.
Serien som kom ut 2001 är en spinoff på den framgångsrika serien Sandman, skapad av Neil Gaiman. Berättelsen följer Lucifer, föredetta härskare i helvetet, nu mera barägare i Los Angeles.
Det är inget försöknande porträtt som tecknas. Lucifer är precis så charmig och egoistiska som förväntat. Det är ett befriande porträtt, Lucifer är en psykopat utan många försonande drag. Han har inget emot att hugga sina motståndare eller allierade i ryggen, vare sig de är människor eller eteriska varelser.
Teckningsstilen är intressant. Detaljrik och matt finish. Tog några sidor att vänja sig vid. Färg skalan påminner om stilen i Bill Willinghams Fables.

Boken är uppdelad i tre berättelser, den första handlar om de gamla gudarna, de som fanns till innan männskligheten kunde uttrycka sig med ord. Lucifer får i uppdrag av Tronen att stoppa dem, till varje pris. På resan får han med sig en ung kvinna som önskade livet ur sin handikappade bror och nu ångrar sig djupt. Berättelse nummer två utspelar sig i Hamburg och handlar om en tarotkortsmakare som skapat en lek Lucifer vill äga, oavsett vilka konsekvenser det innebär.
Och om Lucifer vill ha något ser han till att få det, oavsett om han måste skada en gammal vän eller ej för att nå sitt mål. Nu är det några månader sedan jag läste Lucifer: Devil In The Gateway, men den historien skrämmer mig fortfarande när jag tänker tillbaka. Inte bara de övernaturliga elementen utan även människors ondska mot varandra.
Synd bara att del två i Lucifer serien är så dyr. Annars hade det varit ett givet köp.