Lucifer: Devil In the Gateway

Förutom den episkt dåliga Myggor och Tigrar har jag ägnat April månad åt några av de grafiska romaner jag har liggande.
Vilket var på tiden då många av dem har legat i bokbergets gömmor i ett år.
Den första jag läste ut var Devil In the Gateway, skriven av Mike Carey och tecknad av Chris Weston.
Serien som kom ut 2001 är en spinoff på den framgångsrika serien Sandman, skapad av Neil Gaiman. Berättelsen följer Lucifer, föredetta härskare i helvetet, nu mera barägare i Los Angeles.
Det är inget försöknande porträtt som tecknas. Lucifer är precis så charmig och egoistiska som förväntat. Det är ett befriande porträtt, Lucifer är en psykopat utan många försonande drag. Han har inget emot att hugga sina motståndare eller allierade i ryggen, vare sig de är människor eller eteriska varelser.
Teckningsstilen är intressant. Detaljrik och matt finish. Tog några sidor att vänja sig vid. Färg skalan påminner om stilen i Bill Willinghams Fables.

Boken är uppdelad i tre berättelser, den första handlar om de gamla gudarna, de som fanns till innan männskligheten kunde uttrycka sig med ord. Lucifer får i uppdrag av Tronen att stoppa dem, till varje pris. På resan får han med sig en ung kvinna som önskade livet ur sin handikappade bror och nu ångrar sig djupt. Berättelse nummer två utspelar sig i Hamburg och handlar om en tarotkortsmakare som skapat en lek Lucifer vill äga, oavsett vilka konsekvenser det innebär.
Och om Lucifer vill ha något ser han till att få det, oavsett om han måste skada en gammal vän eller ej för att nå sitt mål. Nu är det några månader sedan jag läste Lucifer: Devil In The Gateway, men den historien skrämmer mig fortfarande när jag tänker tillbaka. Inte bara de övernaturliga elementen utan även människors ondska mot varandra.
Synd bara att del två i Lucifer serien är så dyr. Annars hade det varit ett givet köp.