Tylldrömmar

Här kommer nu det allra sista färdiga avsnittet av Ansiktslös och Sofia står på tur att skriva den spännande fortsättningen. Vill någon hjälpa henne att komma på något passande, eller kanske ge henne någon slags utmaning (tex att försöka få in något visst ord eller föremål på lämpligt sätt i texten) är det bara att ni hör av er i kommentatorsfältet. Alla förslag är välkomna!

Räck Sofia och Jonas en hjälpande hand i vandringen mot undergång (ja Jonas undergång då alltså, inte Sofias). To-di looo folks! På återseende...

Avsnitt trettioåtta

För några sekunder förmår Jonas inte göra annat än stirra fånigt på Frankie med dumt gapande halvöppen mun. Vad är det här, har människan blivit skvatt galen? Ja galnare än vanligt alltså, för det är ju ändå Frankie vi talar om här. Vilken kvinna skulle frivilligt lämna ifrån sig månader av planering för att totalt oromantiskt gifta sig på studs. Jonas har aldrig förstått sig på människor som gifter sig i stadshuset. Nej ska det göras så ska det göras ordentligt tycker Jonas. Det ska vara tyll för hela slanten. Tyll, svanesång, isskulpturer och guldkonfettiregn. Det ska vara champagnefontäner, rosenblad och leenden. Vad det inte ska vara är ett simpelt överlämnande i rådhuset.

- Men älskling, börjar Jonas förfärat, innan han hinner besinna sig eller tänka efter. Men tyllen då, hur ska det bli med all tyll? Ja, alltså fortsätter han när han ser Frankies frågande och något irriterade blick, inte vill du gifta dig i ett simpelt rådhus älskling? En vacker lärka som du hör inte hemma i en sådan enkel boning. Du hör hemma bland kungar och prinsessor, bland guld och ädla juveler. Bland hertigar och hertiginnor.

Nu babblar Jonas, det inser han själv, men han kan inte besinna sig. Och han kan inte riktigt komma på vad han ville säga med sin monolog heller. Det var tyllen som fick honom på fall, den förbannade tyllen. Den åker ut tänker Jonas ilsket, inget hjärnförvridande tyll på hans bröllop! Nog för att tyll kan vara underbart... Så skirt, så vackert, så sprött och fulländat. Så, under..., damn!!!! Släpp den beordrar han sig själv. Släpp taget om tyllen!

Så börjar han känna folkhopens blickar bränna. De väntar på en fortsättning på hans feberivriga tirad i Frankies ära. Men Jonas har tappat tråden lite. Han kan inte komma på fler tröttsamma komplimanger och vackra ord, inte när de är riktade mot kvinnan vid hans sida. Hertigar och hertiginnor, jovisst fnyser han för sig själv. De skulle kasta en blick på Frankie och sedan fly åt andra hållet som om det gällde livet. - Men håller ni inte med, ropar han slutligen desperat till folkhopen. Håller ni inte med? Inte kan jag låta min lilla lärka gifta sig i rådhuset?

Till en början möts han bara av tomt stirrande blickar. Men snart stämmer ett medhållande mummel upp. Han har vunnit över pöbeln på sin sida. Till och med den mordiske dörrvakten ser, om inte direkt glad, så åtminstone mindre mordbenägen ut. Jonas börjar fyllas av en liten strimma hopp, kanske ska han klara sig ur det här med sitt vackra anlete i behåll trots allt. Den enda som inte ser helt övertygad ut är oväntat nog Frankie själv. Borde inte hon vara på Jonas sida i det här. Förstår hon inte vad som hänt, känner hon inte hur stämningen har vänts till deras fördel? Jonas försöker ge henne en menande blick. En blick som säger ”spela med din dumma kossa, vi har dem ju. Bondtölparna är på vår sida, ser du inte det?!”. Men den menande blicken övergår snart i en misstänksam snegling. För han ser något i hennes blick som han inte tycker om. Frankie ser ut som om någon har korsat hennes planer, en gärning hon inte tänker låta undslippa sig ostraffat. Jonas har också en känsla av att han själv är denne någon. Han kan bara inte för sitt liv komma på varför. Vad har hänt under den korta tid de tillbringat på Charlies som gör att Frankie vågar sig på något så farligt som att trotsa den store Mr Castell? Låt vara att hon inte gjort det öppet än, men Jonas har en känsla av att det bara är en tidsfråga innan Frankie ska sätta sina planer i verket.

En otrevlig tanke börjar slå rot i hans inre. Han har en känsla av att ha blivit lurad, att ha blivit förd bakom ljuset av en mästerlögnare. Av Frankie. Hon ser på tok för nöjd ut där hon står i mittpunkten för allas blickar och ler lyckligt. Här trodde Jonas att det var han som höll i trådarna, att han var den med makten och alla kort på handen. Kanske är det i själva verket Frankie som har suttit med den bättre handen hela kvällen, men först nu är redo att syna hans bluff. Vem har egentligen fört vem bakom ljuset? Han börjar bli osäker. Och en aning rädd. Frankie har definitivt något i åtanke och han är inte säker på att han vill veta vad.

Getting married?

Avsnitt trettiosju
- Gråt inte älskling, upprepar han så igen med sin allra mjukaste och mest medkännande röst, en röst lik den man använder när man pratar med ett älskat och aningen för bortskämt husdjur. En röst han faktiskt förfinat till fulländning hemma framför spegeln en regnig söndag när han hade absolut ingenting att göra annat än att beundra sitt eget vackra jag. Ahhh, vilken underbar söndag det ändå hade varit! Vid tanke på högst älskade husdjur kan dock inte Jonas hindra sig själv från att låta tankarna vandra vidare till ett högt oälskat sådant, nämligen det alltid lika vidriga Fluffymonstret. Fluffy hade sannerligen aldrig fått höra Jonas använda den medkännande rösten. Nej, om Jonas någon gång talade med Fluffy var det i form av hatiska små väsanden eller gälla kastratskrik vid de lägen då det ondsinta monstret sänkt sina vassa klor i någon av Jonas oskyddade och oskyldiga kroppsdelar. Ichhh, vid minnet av den skabbiga katten ryser Jonas till, men samlar sig snabbt igen. Det här är inte läge för visad svaghet. Här är det bara att bita ihop och låta den inre Jonas Bond ta över och visa vilken tuffing Jonas i sanning är.

- Vad annat kunde du ha väntat dig av dessa, dessa avskum till människor, fortsätter han sin spelat kärleksfulla monolog. Jag är säker på du förstår att ditt ohyfsade beteende har resulterat i att du INTE är bjuden på vårt sagolika, underbara bröllop Frank, fortsätter han med ett argt blängande på den konfunderade vakten.
- Min lilla älsklingsduva här, säger han med vad som ska vara en kärleksfull nick mot Frankie men som han i själva verket misstänker snarare kan ha tagit sig formen av en inte allt för vacker ryckning i ansiktet, hade bara tänkt titta förbi här för att dela med sig av vår ehhh kärleksfulla lycksalighet och så för att bjuda er alla till bröllopet förstås.
- Ja det är ju uteslutet nu fortsätter han med ännu ett blängande bortåt Frank som fortfarande ser ut lite som om han förlorat den sista tappra hjärncellen som mot bättre vetande stannat kvar i hans tomma skalle (en förklaring Jonas i och för sig inte kan förkasta då det känns som något som borde ha hänt för längesedan).

Som läget ser ut nu, medan han säger detta klappar han Frankie lätt på kinden samtidigt som han försöker dölja kväljningarna kontakten av hans hud mot Frankies framkallar, så är det nog bäst att jag och mitt hjärtas utvalda prins...ehhh..sessa, prinsessa avlägsnar oss och....
Och ja, vadå? Jonas överhettade hjärna börjar få svårt att tänka, ja svårare än vanligt alltså, och han kan inte riktigt komma på vad han och hans prinsessa har tänkt komma på härnäst.
Det verkar däremot Frankie ha. Under Jonas anförande har hon hållit sig nästan läskigt snäll och stilla, så hennes nästa drag borde egentligen inte komma som någon överraskning för Jonas. Han borde ha anat att det bara var lugnet före stormen. Men så måste man ju ta i beaktande att vår stackars Jonas under kvällens gång har hunnit vara med om både det ena och det andra samt att hans hjärnkapacitet kanske får antas vara liiiite sämre än genomsnittets. Med detta i beaktande måste man ju inte annat än att ha sympati för stackars Jonas.

- Och går och gifter oss utan er nu på momangen! Så det så!

Bättre bo i en vrå på taket än att dela hus med en grönhårig kvinna

Avsnitt trettiosex
- Eh, ja alltså..., börjar Frankie fånflinande. Jaaa.. Ja det ska jag, fortsätter hon sedan med mer bestämd röst och ler mot Jonas. Min älskling här han menade inget illa, det gjorde han faktiskt inte. Han ville bara göra kvällen speciell för mig. Du vet, forstätter hon sedan i ett viskande tonläge och ler lite småförläget, precis som om hon delgav en underbar hemlighet, det är faktiskt tre månader sedan vi träffades idag. Snälla, kan du inte förlåta honom. Jag kom egentligen hit ikväll för att jag ville visa upp honom. Jag har aldrig känt så här förut, det är sant. Jag ville bara att vi skulle få en fin kväll och nu är allt förstö-hört.

Här börjar Frankie hulka lite medan snyftningar tränger fram. Förvånat inser Jonas att tjejen fejklipar som värsta proffset. Han är imponerad. Frankie finner sig med lätthet i den ena underliga situationen efter den andra. - Åh älskling, gråt inte säger Jonas medlidsamt och lägger armen om henne.
Frankie kastar sig om halsen på honom och fejkgråten når en ny intensitet. Det ringer i Jonas öron och kryper i hans skinn av att ha Frankie så nära inpå. Han gör sitt bästa för att inte visa det dock. Han är fast besluten att spela rollen som Frankies fästman in perfectum. Han ska visa henne att hon minsann inte är den enda här som kan spela teater. Games on. Jonas är inte den som bangar.

Man kan ju tycka att Jonas efter en kväll som Mr Castell borde ha fått en viss vana av att utge sig för att vara något som han inte är, men det är en milsvidd skillnad mellan att spela Mr Castell och att spela Frankies förälskade fästman. För det första krävdes det inte särskilt mycket ansträngning för Jonas att gå in i rollen som Mr Castell, det bara kom till honom. Frankies obstinata sätt och anskrämliga yttre lockade fram en ny sida hos honom. En sida som funnits där hela tiden, slumrande. För det andra kan han inte för sitt liv förstå hur han ska kunna lura en enda själ att han är förälskad i fågelskrämman som hulkar mot hans bröst. Än mindre då en hel folksamling. Visst brukar man säga att kärleken är blind, och att det är det inre som räknas men så förvanskad kan väl ingen man bli av kärlekens ömma låga att han kan se förbi ett yttre som Frankies. Det är ju absurt. Alla här inne borde se att Jonas är i en helt annan nivå än Frankie, ja i ett helt annat universum.

Men nu är det som det är. Jonas har inget annat val än att spela med så gott han kan. Med tanke på att han spelat Julia i samtliga skoluppsättningar sedan mellanstadiet har han tack och lov ett och annat att komma med, det är då ett som är säkert. Han kan en del knep, men det här är någonting annat än simpla små skolpjäser. Detta är hans riktiga elddop och det måste bli hans livs föreställning, hans Oscarsvinnande rollprestation. Han ska spela som om hans liv hängde på det. Det kanske det gör också. Eller inte hans liv, men i alla fall hans vackra yttre. Jonas vill inte tänka på vad den biffige vaktens knytnävar skulle kunna göra med hans bildsköna ansikte. Han avbryts i sina funderingar av ett hårt nyp i sidan. - Vad i.. börjar Jonas, men tystnar snabbt när han ser Frankies menande min och känner åskådarnas blickar bränna i ryggen. Alla väntar uppenbarligen på att han ska säga något. Det är hans cue, hans tur att rädda situationen. - O min allra skönaste nyponros, fortsätter Jonas och stryker Frankie över ryggen. Snarare maläten maskros tänker han i sitt inre. - Gråt inte älskling, gråt inte.

Iiiiii, han rycker till och känner hur hans inlevelse mattas aningen när något slemmigt klibbar mot halsen. Han håller på att pjuka upp sitt maginnehåll när han inser vad det är. Frankies gråtattack är kanske totalfejkad men snoret på hans hals är helt äkta. Alldeles otroligt äkta. Och alldeles otroligt äckligt. Superäckligt. När han inte trodde att Frankie kunde ge honom mer avsmak når hon en ny nivå igen. Vad är det med henne undrar Jonas ilsket, försöker hon få OS-medalj i grenen avsmaklighet? Han återfår dock snabbt fattningen och fortsätter sitt skådespel, den här gången vänd mot åskådarna som samlats kring dem, och på säkert avstånd från Frankies röda snoriga näsa.

Familjelycka?

Avsnitt trettiofem
Jonas ser sig desperat om efter en alternativ flyktväg, men till sist får han erkänna för sig själv att han bara kan gå åt två håll varav inget av dem känns speciellt lockande. Antingen kan han försöka forcera den uppretade folkmassan, ett företag som sannolikt skulle resultera i brutna lemmar, blodiga kläder och eventuellt även en modernare typ av gatlopp i form av en inte speciellt angenäm ”crowdsurfing”. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Han är inte speciellt förtjust i tafsande främlingar i vanliga fall och ett gäng tafsande främlingar ute efter blod och brutna lemmar känns ännu mindre lockande. Han tittar tvekande åt andra hållet, det han kom ifrån, men inte heller det känns som något vidare alternativ. Vaktens tidigare mordiska blick känns lika mordisk som förut och påken av modell stor kan inte göra några trevliga saker med Jonas vackra anlete. Ick, Jonas kan nästan känna tyngden av påken mot sin värnlösa kropp, han kan nästan känna känslan av splittrat benmaterial och otäcka inre skador. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Och han har ju alltid velat prova på crowdsurfing ändå, eller hur?

Med dödsförakt vänder han sig om mot den uppretade folkmassan, tar sats, springer för allt vad tygen håller och… ouch får en svettig armbåge rakt i ansiktet. Jonas tittar upp och möter blicken hos ett gigantiskt muskelberg till man. Just som han ska börja be om nåd och kanske till och med gråta en skvätt för sympati känner han hur en hand griper tag om hans nacke och omilt rycker undan honom. När han vänder sig om möter han den mordiska blicken hos den arga och uppretade vakten.
– Nu ska du allt få din lilla fega jävel, skriker vakten och höjer påken.
– Frankie, gör något, väser Jonas ilsket och försöker se skräckinjagande ut. Något som inte är helt enkelt att göra, fasthållen som han är i den uppretade dörvaktens grepp.

Men Frankie bara tittar nervöst på honom och verkar inte veta vad hon ska göra. Jävla Frankie, hon som satt dem i den här helvetes knipan kommer att klara sig helskinnad bara för att hon haft turen att födas som kvinna (något som Jonas i och för sig kan finna en aning ironiskt). Vid denna tanke börjar Jonas lilla hjärna att snurra, om han också var kvinna skulle den elaka vakten minsann inte banka skiten ur honom! Nu är ju inte Jonas en kvinna, men han är ju en aning feminin och det kanske kan räcka? Just som Jonas tänker ge röst åt denna idiotiska och Jonas-logiska plan ser han hur bartendern kommer springande. Äntligen en gentleman! För visst har han kommit för att befria Jonas ur denna hemska knipa? Visserligen betvivlar Jonas att han skulle vara någon match för dörrvakten, för om Jonas ser ut att bli andfådd av att borsta tänderna (Vilket är sååå inte sant! Jonas är minst lika vältränad som den mordiske man som kommer att ge Jonas storstryk. Det är bara det att Jonas inte kan rå för att hans muskler inte verkar vilja växa särskilt mycket. Bara för att han är smart nog att vägra steroider, vilket Jonas misstänker dörrvakten verkligen inte är. Han äter säkert steroider till frukost varje dag!) så ser den klent byggda bartendern ut att bli andfådd av att bara tänka på ovan nämnda aktivitet.

Så skulle Jonas ha fått välja en räddare i nöden kan han lätt säga att han skulle ha valt i princip vem som helst utom denna amöba till människa. Jonas skulle ha valt någon snygg kille, någon som efter räddningen kunde ha burit bort honom i solnedgången, någon han kunnat leva lycklig med i alla sina dagar. Men som situationen ser ut just nu är Jonas inte direkt i läge att tacka nej till en sådan gest, och den unga mannen har säkert blivit kär i honom efter bara en blick på Jonas vackra ansikte (inte för att Jonas kan klandra honom) och allt han hoppas på att få i belöning för sitt osjälviska dåd är Jonas eviga tacksamhet. Och oh well, Jonas är inte den som är den, om nu bartendern som av något mirakel skulle överleva kan han väl i alla fall skicka Frankie att föra fram Jonas tacksamhet.

Jonas följer den nervöse bartendern med blicken och väntar på att han ska göra något, men med en blick på den stora arga mannen vid Jonas sida verkar han fega ur. Han bara cirklar kring de båda och vrider sina händer och ser bara mer och mer nervös ut. Men gör något människa vill Jonas skrika, men vågar inte då han är säker på att minsta rörelse från honom skulle få mannen med påken att hugga likt en uppretad kobra. Någon annan som stört sig på tönten till bartender verkar vara ovan nämnda dörrvakt, för plötsligt vänder han sig om mot bartendern, spänner ögonen i denna och ryter fram: - Om du vill något så skulle jag göra bäst i att klämma fram med det så fort som möjligt och sen låta mig fortsätta med det här utan att ha dig surrande omkring mig som en irriterande liten fluga.
Bartendern sväljer nervöst, harklar sig och börjar stammande förklara sig: - Men, men… kom igen Frank, var lite schysst nu. Damen här, han nickar mot Frankie som står bredvid, är ju en av våra stamgäster och nu har hon kommit hit med sin kille, han gör en gest mot Jonas, för att fira. De beställde precis in en flaska Dom Perignon… ehhh.

Vid detta påstående börjar bartendern se en aning nervös ut och Jonas kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste han kunde ha sagt till den uppretade dörrvakten då den ovan nämnda flaskan nästan träffat honom i hans fula plyte.
– Ehh, hur som helst fortsätter bartendern, så verkar de uppenbarligen fira och med tanke på Dom p, den dyra champagnen de beställde så verkar det ju vara något speciellt. En förlovning kanske, han sneglar mot Frankie. Eller de kanske till och med ska gifta sig.
Det sista yttrandet verkar ha effekt på både Frankie och på dörrvakten (för att inte tala om vilken effekt det haft på stackars Jonas). Frankie har rodnat en smula och ser glad ut. Glad, hur kan hon vara glad i ett tillfälle som detta! Vakten däremot, ser kanske inte glad ut, men i alla fall en aning mindre mordisk. Han vänder sig mot Frankie: - Är det sant tjejen, ska du verkligen gifta dig med den där?

Återvändsgränd

Avsnitt trettiofyra
Tur för Jonas då att Frankies hjärna otroligt nog verkar fungera även i pressade lägen. Eller fungera och fungera för resten. För fungerar gör den ju uppenbarligen inte. Det är bara att ta en snabb titt på Frankie så kan minsta barnunge se att allt inte står rätt till där uppe. Hon har inte alla getter hemma eller hur man nu brukar säga. Men det är klart att ett white trash som Frankie vet hur man klarar sig ur en knipa som den här så Jonas borde inte vara förvånad. Frankie gör troligen inget annat om dagarna än sveper shot efter shot av monkey brains på skumma barer och retar upp folk. Hey, Jonas själv blir ju irriterad bara av att titta på henne. Tänk dig då en packad Frankie på en bar full med andra packade bonnläppar, det är en situation som skapad för att ge problem av ett eller annat slag. Så hon har nog en viss vana av att hantera uppretade dörrvakter.

Med ett morrande, ja faktiskt just ett morrande, griper Frankie tag i champagneflaskan och kastar den åt dörrvaktens håll. Hon ser ut som en folkilsken terrier. En inavlad och synnerligen frånstötande terrier. Nog för att hon sett omänskligt ful ut ända sedan Jonas första gången fick syn på hennes hemska uppenbarelse men inget kommer i närheten av det här. Jonas kan svära på att han till och med kan se en antydan till dregel i ena mungipan. Han tar ett steg bakåt av ren förfäran, han trodde att han redan hade sett Frankies fulaste sidor, men det här... Det här kommer Jonas att drömma mardrömmar om i åratal efteråt. Hon är så fruktansvärt ful att Jonas nästan blir mer rädd för henne än för dörrvakten med träpåken. Till och med dörrvakten själv ser mindre självsäker ut sedan han skådat Frankie i vitögat märker Jonas nu.

Det kan i och för sig även bero på att han precis fått en flaska bubbel kastat i plytet, men ser han inte nästan lite rädd ut trots sin enorma kroppshydda och kraftiga träpåk. Men förmodligen är det mer en känsla av avsmak som speglar sig i hans ansikte och Jonas förstår honom. Frankie är så ful att världens fulaste människa skulle se vacker ut i jämförelse. Förmodligen ÄR Frankie världens fulaste människa. Jonas borde anmäla henne till Guinness rekordbok. Finns det någon sådan kategori förresten, Världens fulaste människa? Det borde det väl finnas ändå. Kan man utse världens vackraste kvinna borde man väl också kunna utse den fulaste. Frankie skulle vinna en sådan fulhetstävling utan vidare ansträngning. Hennes hår skulle inte ens behöva vara grönt, det kanske till och med utgör en förskönande faktor då det tar bort lite fokus från hennes ansikte. Men förskönande kan man egentligen inte tala om i Frankies fall, snarare mindre förfulande. Något pyttelite mindre förfulande. Nej utseendet skulle inte utgöra något problem för Frankie i en sådan tävling, men Jonas betvivlar att hon har någon talang att visa upp för domarna, för en sådan måste man ju ha nuförtiden. Av vad han sett av Frankie hittills består hennes enda talanger i att vara ful, irriterande och att dricka shots. Men kanske är det just sådana talanger som skulle efterfrågas av Världens fulaste kvinna. Han är något på spåren här. Men Jonas som sin manager skulle Frankie kunna komma långt här i världen. De skulle utgöra ett perfekt team under sådana omständigheter. Jonas skulle stå för hjärntrusten och Frankie för fulheten. Ett winning team, för hon är så ful att inte ens hennes egen mamma skulle lyckas med konststycket att se något tecken på skönhet i hennes monstruösa yttre. Hon är så ful att badrumsspegeln förmodligen skulle spricka om Frankie skulle ha den dåliga smaken att vilja se sig själv i spegeln om mornarna. Hon är så ful att...

– Men kom igen, stå inte där och glo!!! SPRING!!!!
Frankie rycker honom i armen och Jonas kommer raskt tillbaka till den bistra verkligheten. Dörrvakten är nere för räkning, men inte för någon längre tid. Flaskan Frankie kastade har bara tillfälligt fått honom ur balans där han kravlar omkring på det smutsiga bargolvet i en sjö av skummande Don Perignon och krossat glas och han ser inte längre rädd ut, inte det minsta. Om han såg rasande ut tidigare är det inget mot hur han ser ut nu. Han ser ut att kunna döda och det är nog precis vad han kommer att göra om Jonas inte kommer därifrån illa kvickt. Hack i häl på Frankie rusar han mot utgången men de stoppas snart av en mur av uppretade människor. Tydligen är det inte populärt på den här baren att mucka med dörrvakter och kasta champagneflaskor omkring sig. De är fast.

One last scare

Avsnitt trettiotre
Men Jonas hinner nu inte tänka efter närmare på det. Innan han ens hunnit blinka har Frankie tagit tillfället i akt att smita förbi dörrvakten. Som om inte det vore nog har hon dessutom med ett hårt grepp om Jonas arm även dragit stackars oskyldiga honom i fördärvet. Varför stöter Jonas på människor som dessa hela tiden? Människor som bara tänker på sig själva och inte tänker efter en extra gång innan de drar andra i fördärvet. Det är inte Jonas problem om Frankie har en dödslängtan och går igång på att slå andra på käften. Det borde stå för henne och Jonas borde inte behöva lägga två strån i kors för att rädda henne. Det vill säga om inte Frankie var en av dessa personer som gör sitt problem till ditt problem. Jonas borde inte behöva ta detta! Det borde han sannerligen inte. Vill Jonas få problem är han i sanning man nog att ordna det själv. Han behöver inte ett grönhårigt Frankiemonster till hjälp.

Med ett hetsigt ryck sliter han sig loss från Frankie, sneglar irriterat upp mot henne och får utlopp för sin frustration.
– Vad skulle nu det där vara bra för, skriker han ursinnigt. Har du hört talas om begreppet att hålla en låg profil. Tror du jag suttit på den position jag har idag om jag inte vetat när det är läge att hålla tillbaka lite.
Frankie tittar bara tomt på honom vilket får Jonas att ilska till ytterligare.
– Vad glor du på va? Har du inte mål i munnen? Har du en aning om vilken knipa du just försatt mig i.
Äntligen får Frankie mål i munnen.
– Vad menar du, frågar hon ynkligt. Det förstår du väl att jag inte kunde låta honom tala till dig sådär.
Jag lärde honom bara en läxa. Nu kommer han inte att besvära dig igen.
Hon tittar hoppfullt på Jonas och krymper ihop inför hans ilskna blick.

Nu kommer han inte att besvära dig igen härmar Jonas med pipig röst i sitt inre. Nu kommer han inte att besvära dig igen! Jo pyttsan att han inte kommer att besvära Jonas igen. Han kommer bara att döda honom och hänga upp hans huvud på väggen till allmän beskådan. Han kommer att hänga upp Jonas slaktade huvud vid ingången som ett varnande exempel på vad som händer med sådana som utger sig för att vara något annat än vad de är. Oavsett hur bra skäl de har för att göra det.
– Han kommer inte att besvära mig igen, säger Jonas med allt lugn han kan uppbåda, för nu tänker jag dra härifrån och aldrig sätta min fot på detta jävla skitställe. Och om jag var som du skulle jag följa det exemplet.

Frankie tittar på honom, fortfarande lika patetiskt hoppkrupen som förut. Eller vänta, inte riktigt lika patetisk som förut, och vänta nu… Jonas följer hennes blick och kommer på sig själv med att stirra på en stor flaska vodka.
– Frankie, fortsätter han. Frankie! Nu går vi härifrån. Hör du det! Det här är inte rätt läge att trotsa mig. Inte rätt tillfälle alls.
Men medan han yttrar denna mening kommer han på sig själv med att, liksom Frankie, stirra drömmande mot den stora flaskan med sitt lockande innehåll. Som han gör det inser han att Frankie kanske har en poäng. Det här är inte en kväll för paraplydrinkar och rosabubblande cider. Det här är en kväll för starkare saker; stora och starka saker – som en gigantisk flaska med vodka.

Ett glas ska de väl hinna innan vakten kvicknar till, och om de sätter sig i ett mörkt hörn är de så gott som osynliga. Dessutom, hur lång tid tar det att svepa några glas med vodka? Jonas känner med varje fiber i sin kropp att detta är vad han behöver. Får han bara lite vodka kommer allt att kännas bättre, hans stackars hjärna kommer att kunna tänka så mycket klarare och allt kommer att kännas så mycket bättre. Livet leker aldrig lika lätt som när hjärnan är dimmig och kroppen salongs.

– Vi kanske hinner med ett litet glas, ändrar han sig till. Men bara ett litet och snabbt ska det gå. Hör du det. Och inga monkey brains. Bartender, ropar han. Två snapsglas och den där flaskan med vodka. Han pekar lystet på den stora flaskan. Och lägg det på hennes nota. Han nickar mot det stora, grönhåriga monstret vid sin sida. När bartendern samtycker till detta lägger han snabbt till; En flaska Crystal också, men låt det gå fort.
– Någon sådan har vi inte, svarar bartendern. Det bästa vi har att erbjuda är en 30-årig Don Perignon.
– Ja, ja. Jonas vinkar med handen. Det blir så bra så. Men snabba på lite va!?
När de två flaskorna står framför Jonas och han gör sig beredd att försvinna till ett mörkt hörn tycker han sig märka att bartendern tittar konstigt på honom. Sedan inser han att bartendern inte bara tittar konstigt på honom, han vänder blicken mot Frankie och har samma förbryllade uttryck i ansiktet. Sedan inser Jonas att han tittar fram och tillbaka mellan dem och ser allt mer förbryllad ut.

– Vad kan jag göra för dig, säger Jonas spydigt.
Bartendern ser snopen ut och sedan rycker han på axlarna och flinar innan han svarar:
– Jag är bara förvånad det är allt, svarar han. Inga monkey brains idag, säger han med en nick mot Frankies håll, och det verkar ju rätt uppenbart att ni firar något. Här har jag gått omkring och trott att Frankie varit singel och så är hon ihop med en tjusig kille som du. Är det något slags jubileum? Har ni varit ihop en hel månad kanske? Eller har ni varit ihop länge och du bara hållit honom ifrån mig va, Frankie?

Vid hans yttrande rodnar både Frankie och Jonas. Frankie är uppenbarligen smickrad av detta sanslösa påstående vilket inte Jonas kan klandra henne för. Jonas är ett kap för vem som helst och för en hagga som Frankie måste han, om de nu verkligen varit ihop, vara en dröm som blivit sann. Jonas rodnad däremot är snarare bara ett tecken på hans ilska, ja han är rent ut sagt rosenrasande. Han och Frankie ett par! Han har aldrig blivit så förolämpad i hela sitt liv. Skulle han vara ihop med en kossa som henne? Har mannen inga ögon att se med? Visserligen var han inte blind nog att se vilket kap Jonas var, men att tror att han skulle vara ihop med en så anskrämlig fågelskrämma som Frankie! Innan Jonas hinner fundera närmare över denna förolämpning störs han i sina tankar av ett oljud som kommer snett bakom honom. När han vänder sig om får han syn på en gammal bekant som inte heller ser så glad ut, närmare bestämt hans gamla polare dörrvakten. Han ser inte glad ut alls. Han har en träpåk i handen, han är på väg rakt mot Jonas och allt Jonas desperata hjärna kan bidra med som ett försök att rädda lägget är en så pass meningslös fras som suck a fuck. SuckafucksuckafucksuckafucksuckaFUCK!

Sökandet efter bohemisk inspiration

Snart har vi hunnit ifatt vår långkörare Ansiktslös här på bloggen. Av de 37 avsnitten som hittills skrivits återstår bara fem att publicera, så det är hög tid att sätta sig ner och skriva en fortsättning (det har varit hög tid länge, I know, sorry Sofia). Men inspirationen vill bara inte infinna sig.

Så jag är nu på ett quest efter inspiration, och inte vilken inspiration som helt utan bohemisk inspiration, den bästa sorten. Önska mig lycka till!

- Basker på, check.


- Le bohemian outfit, check.


- Bohemisk oreda, check.


- Sovande katt, check.


- Billigt rödtjut upphällt, check (i det här fallet vittjut, men allt med alkohol funkar, fråga Hemingway).


- Piaf som bakgrundsmusik, check.



Nu är det bara inspirationen som saknas, men när som helst nu, när som helst... Inom de närmaste timmarna kommer Jonas att återvända från det limbo han vandrat i så länge.

Stina

Snabba beslut

Avsnitt trettiotvå
Frankie och hennes stora käft! Han ger henne en ilsken blick i sidled och försöker febrilt komma på en förklaring att dra till med. Han känner svettdropparna komma krypande i pannan medan hans hjärna går på tomgång. Det är inte tillfälle att lägga av nu, väser han, funka, funka! Jonas brukar aldrig ha några större problem med att ta till lögner av olika slag, så varför står allt stilla nu? Han har pratat sig ur värre situationer än den här. Nu är verkligen inte rätta tiden att tappa modet. Nu gäller det att hålla sig cool och iskall, precis som den gangster han utger sig för att vara. Det är trots allt bara en simpel dörrvakt han har att göra med. En dörrvakt som jobbar på en skitig liten sylta och som låtit makten han tror sig ha stiga honom över huvudet. En jävel som lever för att försöka trycka ner personer som han själv, men Jonas ska nog visa honom. Lyckades han kanske inte få ner Frankie på knä efter två röda? Och Frankie och den här mannen är av samma skrot och korn. De är ingen match för Jonas en kväll som denna.

– Om du tar och lugnar ner dig lite, säger Jonas överlägset och klappar dörrvakten på bröstet. Du kanske inte känner igen mig, det är det få som gör, men när du får veta vem du har att göra med kommer du att ångra dig. Du kommer att ångra dig så in i helvetes….öh, helvete. Det kan jag tala om för dig. Han kröker läpparna till ett försmädligt litet leende och stirrar mannen stint i ögonen.
– Kom nu Frankie, säger han, och drar henne med sig i ärmen. Den här pajasen kommer inte att störa oss länge till. Eller hur?, lägger han till med en blick på den något förvånade vakten. Stämmer inte det?
– Pysen, jag har inte den blekaste aning om vad du pratar om, svarar dörrvakten och petar till Jonas hårt i bröstkorgen, men om du tror att du kan komma in här efter lite tomma hot tror du fel. Varför skulle jag bli rädd för dig? Du ser ut att bli andfådd av att borsta tänderna. Jag borde ge dig en omgång, ditt lilla helvete, men jag vill inte ge bruden här problem, säger han med en blick mot Frankie. Det är synd nog om henne att behöva stå ut med ett kräk som du. Stick härifrån nu, så kanske jag glömmer det här. Så vad väntar ni på, iväg!

Han avslutar tiraden med att ge Jonas ytterligare en hård knuff bakåt i kön. Jonas känner hur han blir röd i ansiktet, både av vrede och av försmädelsen av att bli förödmjukad av den här buffeln inför åskådarna, och inte minst inför Frankie. Han inser också att han måste fatta ett beslut, och vilket det än blir, ett mindre roligt sådant. Antingen kan han erkänna sig besegrad och ge sig av med svansen mellan benen. Han slipper stryk, men Frankie kommer knappast köpa historien om att den store Castell ger sig för en dörrvakt. Den tanken existerar nog inte ens i hennes värld. Nej, erkänner han sig besegrad kan han lika gärna ge upp den här låtsasleken en gång för alla. Det är inte lockande, då Jonas gillar sitt nya mäktiga jag, men å andra sidan gillar han inte heller att bli sliten i stycken. Ett svårt beslut. Mycket. Jonas tänker i två sekunder.

– Frankie, vi ska nog gå…, börjar han, men för sent. Frankie har tydligen också tagit ett snabbt beslut. Ett beslut som börjar med Frankies fot och slutar i dörrvaktens skrev. Han viker sig dubbel av smärta och nu dröjer det säkert inte länge innan förstärkningen anländer.

Rädda det som räddas kan

Avsnitt trettioett
Detta är nu självklart inte hennes fel, inte helt och hållet i alla fall. Det syns på långt håll att hon bär på inte så lite halvtaskiga gener. Jonas stönar inombords. Folk som hennes föräldrar borde inte vara berättigade att skaffa barn. De var säkert lika anskrämliga bägge två. Om han var som dem skulle han ha tagit en god titt på sin tillvalda livskamrat, och skrikande sprungit därifrån. Eller kanske inte vid närmare eftertanke, de måste ha matchat varandra, och förmodligen var deras intelligensnivå tillsammans inte större än vad deras dumma dotters är. De förtjänade säkert varandra. De var säkert så dumma att de inte förstod bättre.

Frågan är dock om de var så dumma att de inte insåg hur fult deras kommande barn skulle bli. Ful plus ful kan ju i princip bara bli en sak. Säkert var de så fula att det inte hade hjälpt vilket drag stackars Frankie ärvde från dem, hon skulle ha blivit en ful padda i vilket fall. Lite självinsikt borde de stackars människorna ha haft, en amöba hade kommit fram till den enkla slutsatsen. Hon kanske var en olycka, funderar han. Hon kanske inte var tänkt att bli till. Säkert blev föräldrarna lika chockade som han första gången de såg sin dotter. Och efter det gjorde de förmodligen det enda rätta, och såg till att vissa utvalda delar slutade att fungera som de skulle. Eller så kanske de helt enkelt gjorde något ännu bättre och tog sina miserabla liv. Nej förresten, stryk det sista. Det vore att tillräkna dem större hjärnkapacitet än vad som kan ha varit möjligt.

Kanske adopterade de bort henne och barnmorskorna var barmhärtiga nog att inte låta de nyblivna föräldrarna se sitt missfoster. Fast nej igen, vem hade velat adoptera en så ful unge. Barnhem är troligare. Han tittar närmare på henne, hon ser ut som ett barnhemsbarn. Ett fult barnhemsbarn som ingen ville ha och som blev utkastad därifrån så fort hon var myndig. Eller kanske ännu tidigare. Jo, funderar han vidare. Förklaringen är mer än trolig, och utan en mammas hjälpande hand har Frankie inte haft en chans. Inte för att hon har några vackra, eller ens acceptabla drag att bättra på, men visst skulle hon inte behöva vara riktigt så här ful.

Och om hon inte vet det så är det faktiskt 2000-talet och där finns något som heter skönhetsoperationer. I hennes fall kanske han inte skulle vilja kalla det just det, snarare hmm, låt se, mindre förfulande operation. Ehhh, inte riktigt klockrent. Kanske operation mindre fulhet. Ja, det skulle kunna bli nåt. Med den rätta reklamkampanjen. Han kan nästan se reklampelarna; Operation: Mindre Fulhet. Lysande i någon stark neonfärg och med Bond-inspirerad musik spelande i bakgrunden. De fula, feta loosrarna skulle komma springande i klungor och dregla lystet så fort de hörde signaturmelodin till reklamen. De skulle falla som synnerligen fula käglor. Moa ha ha. Och inte skulle de bli vackra precis, bara något mindre fula. Ja, det skulle funka. Dessa fula individer skulle sannerligen behöva ett rädda det som räddas kan-kit.

RÄDDA DET SOM RÄDDAS KAN KIT. Där har han ju det! Så fort han kommit härifrån ska han ta patent på iden och sälja den till någon stor reklambyrå. I sanning, vilket geni han är! Men nej, nu störs hans briljanta planer av en synnerligen irriterande röst; Frankie. Morr. Den bruden har den värsta tajming…
– Jävla nedlusade lilla barnhemshelvete, mumlar han mellan sammanbitna tänder.
– Va? Hör du Mr Castell, de vill visst se din legitimation. Du, ta inte illa upp, va? Det är ett populärt ställe vet du…
Fuck! Det här händer inte bara! Jonas är mållös. Det här billiga, småskitiga, förpestade lilla barhelvetet i mitten av ingenstans vill ha hans legitimation. Hans! Ser de inte vem han är? Ser de inte hans världsvana. Men om de tigger om det ska de väl få som de vill. Mummel mummel. Med förorättad min drar han fram sitt ID-kort och kör upp det i inkastarens fula tryne.

I sin ilska har han bara glömt en sak……Han heter inte Mr Castell. Han heter inte ens något som kan komma i närheten att likna det. Jonas ilska är med ens som bortblåst, och i hans ansikte tar istället ett inställsamt flin plats. Åh herre Gud, tänker han för sig själv. Låt dem inte ha hört puckots sista kommentar, låt dem inte ha hört, låt dem, inte ha hört, låt dem inte ha hört………
– Jo då, du har åldern inne, pysen.
Jo då, du har åldern inne pysen, härmar Jonas i sitt inre, men drar samtidigt en lättnadens suck. Tack och lov.
– Men jag tyckte just jag hörde damen kalla dig Mr Castell, och det är inte alls vad som står på det här ID-kortet. Du skulle inte kunna förklara det för mig? Det är inte så att du har förfalskat det? Om det är något jag inte gillar så är det sådant. Och är det några jag inte gillar så är det typer som håller på med sånt. Men du har säkert en bra förklaring. Inte sant?
JÄVLA GUD!

Jonas is back!!!!!

Ni läste rätt - Han är tillbaka!

Green is the colour

Avsnitt trettio
Nog är det Charlies alltid. Med sin spruckna fasad i en sjukt grön färgton och sitt allmänt sunkiga intrycket verkar detta vara Frankies rätta element. Hon smälter in utmärkt i en sådan miljö, till skillnad från Jonas själv. Hur nån med minsta gnutta självkänsla frivilligt väljer att besöka ett ställe som detta övergår Jonas förstånd. Kanske vet de inte bättre. Det här är kanske helt enkelt vad de förväntar sig av livet - varken mer eller mindre.

En kväll vid Charlies kladdiga bardisk och en drink av tvivelaktig kvalitet i handen kan mycket väl vara veckans höjdpunkt för en sådan självföraktande individ. Jonas kan se Frankie sitta där inne, ensam, ful och föraktad, svepande rad efter rad av monkey brains. Det är nästan tragiskt, eller ja, hade varit om det gällt någon annan i varje fall. Som det är nu förstår han inte hur någon skulle kunna visa sig ute med en sådan anskrämlig kvinna. Han har sett transvestiter som verkat kvinnligare. För tusan, han har haft pojkvänner som varit mer kvinna än hon.

Han sneglar på henne i ögonvrån och ryser till. Huh, vad ska folk tro om honom när han gör entré med henne vid sin sida. Å andra sidan är det knappast troligt att han skulle stöta på en bekant på ett ställe som detta.
– Vilket förtjusande ställe, skrockar Jonas. Du vet då att njuta av det goda i livet. En kväll på det här stället så är min dag komplett. Bara att glida in och glömma alla mina bekymmer. Och dina också naturligtvis Frankie.

Det kan hon behöva tänker Jonas för sig själv. Stackars anskrämliga kvinna. Eller stackars förresten. Han tycker inte direkt synd om henne. Han har svårt att känna medkänsla med någon som Frankie. Hon är ju både ful och otrevlig. Men ändå, han känner för att muntra upp henne på något sätt. Hon är uppenbarligen livrädd för den här Mr Castell som han utger sig för att vara, och vill han få henne att slappna av och kanske komma med några förklaringar till vad hela den här soppan går ut på borde han börja mjuka upp henne redan nu. Komplimanger brukar göra susen när man har med kvinnor att göra. Det är vad han har hört i alla fall. Sen får spriten göra resten, och Frankie kommer att vara redo att tala. Problemet är att det inte är helt lätt att komplimentera någon så ful som Frankie. Å andra sidan borde hon bli glad för vilket litet vänligt ord som helst. För komplimanger torde vara en bristvara i Frankies miserabla tillvaro.

– Ser du Frankie, fortsätter han glatt medan de närmar sig ingången, stuckaturen matchar din hårfärg.
– Eh, det har du rätt i, svarar Frankie och ler nervöst
– Se så, säger Jonas vänligt. Du är inte vidare bra på att ta en komplimang, va? Man brukar säga tack när man får en.
– Åh förlåt, jag trodde inte….jag menar…Tack. Tack så mycket. Du vet, jag är inte van vid….jag trodde du menade…Jag tänkte mig inte för…Tack. Ta…..
Ja jisses, effekt gjorde hans ord, men frågan är om det fick den effekt han hoppades på. Frankie verkar snarast ha blivit ännu mer nervös nu. Babblar på som en dåre gör hon också.
– Frankie, avbryter Jonas ordflödet, jag kan helt enkelt inte tro att en vacker….Här är han tvungen att göra en liten grimas. Ansiktet skrynklar ihop sig nästan av sig själv vid tanken på denna omöjlighet. Men han fortsätter oförtrutet, säkerligen kan hon inte ha lagt märke till denna omärkliga ansiktsrörelse - …en vacker kvinna som du aldrig fått en komplimang förut. Jag lovar dig tjejen, så fort vi kommer innanför dörrarna på den här baren kommer männens ögon vara klistrade vid dig. Ha lite självförtroende bara, avslutar han uppmuntrande.

Vilket geni han är. Om inte det där vinner över Frankie på hans sida gör inget det. För visst kommer allas ögon att vara klistrade vid henne när de kliver in. Hon besitter helt enkelt en så grotesk fulhet att man helt enkelt måste titta på henne. Även utan det gröna håret skulle hon vara en syn, om än inte lika uppseendeväckande. Hon är som en vandrande bilolycka. Man vill egentligen inte titta, men man kan bara inte låta bli.

Monkey Brain

Avsnitt tjugonio
Hur som helst, han ska nog kunna locka ur henne såväl mörka hemligheter som eventuella hållhakar den här Mr Castell har på henne. La la la li, nynnar Jonas falskt och skuttar trottoaren fram i en energiskt lycklig frenesi. La la la. Tanken på rosa paraplydrinkar har definitivt fått honom på bättre humör. Frågan är bara vilken han ska välja; Tequila Sunrise är ju en klassiker, men nästan lite väl klassisk. Är inte det vad en osäker femtonåring skulle försöka sig på att beställa om han nu händelsevis kommit in i en bar för första gången? Kanske en Harvey Wallbanger- med extra juice, extra frukt och ett rosa paraply som en vacker färgklick. Hmmm, det skulle kunna funka, fast lite is skulle han allt vilja ha i… och kanske en droppe eller två av absolut vodka citron, för det där extra lilla bettet. Ja, en Harvey får det nog bli, funderar Jonas. Om han nu inte skulle vara så djärv att försöka sig på en Martini, visserligen ingen personlig favorit, fast han kan ju inte förneka att det verkligen skulle passa perfekt en kväll som denna. Eller äsch, varför grubbla över två sådana meningslösa detaljer, han tar så klart båda och varför inte en Sunrise också. Efter två andra så djärva beställningar kommer ingen att ta honom, Jonas, för en klassisk nybörjare i drinksammanhang. Efter första beställningen kommer bartendern att förstå att Jonas minsann är hemma på hans område. Vem vet om inte Jonas till och med kommer att inspirera honom. De kanske döper en ny drink efter honom……Jonas Bond…. Varför inte? Ett djärvt namn på en djärv drink.

Frågan är bara vad den ska innehålla, den måste ha alla de rätta sakerna. En skvätt vodka är ju aldrig fel, men det är ganska vanligt. Varför inte vodka med smak. Citron? Nja, det känns kanske inte helt rätt. Vanilj? Nej, nej, nej. Det går fetbort. Svartvinbär? Nu börjar det lina något! Definitivt svartvinbär. Vilken juice passar nu med svartvinbär? Fläder? En DJÄRV kombination, men inte för djärv. Nu börjar det likna något. Ytterligare en spritsort behövs förstås, men vilken? Ännu en vodkasmak förstås! Självklart! Vanilj! Med vanilj kommer det sannerligen att bli en ny och unik smak i drinksammanhang. Vaniljens sötma kommer att matcha svartvinbären perfekt. Sedan toppar man bara upp med lite bubbligt vatten och kanske ett körsbär eller två, och TA DA… du har en Jonas Bond. Säkert skulle det kunna bli en klassiker i stil med Joan Collins, funderar Jonas. Sannerligen, sannerligen. Han är bra på det här! Men nog med funderingar kring detta intressanta ämne, Jonas är inte den som är den. Även om Frankie varit synnerligen otrevlig i kväll har Jonas en känsla av att hon kanske bara vill ha lite bekräftelse och det är han nu beredd att ge henne. I en minut eller två i alla fall.

– Och vad har du tänkt släcka törsten med, min kära, frågar han Frankie.
Han kan inte riktigt bestämma sig för vilken typ hon är, men han lutar åt två kategorier. Å ena sidan skulle hon mycket väl kunna vara en sån där simpel, stillös typ som inte har mer vett i huvudet än att bälga öl vid varenda jävla tillfälle. Han kan se henne sitta ensam i en bardisk och häva i sig, bägare efter bägare efter bägare. Å andra sidan skulle hon kunna vara en tragisk typ som inte lärt sig konsten att mixa rätt, som inte förstått att en drink är som bäst när den är mixad, uppfruktad och paraplyserad. En sådan tragisk individ dricker sin sprit ren; vodka (aldrig smaksatt), whiskey eller rom, inte minsta isbit slinker ned i en sådan drinkares glas. Det är tragiskt. Jonas kan inte finna något bättre ord för att beskriva detta. Det är helt enkelt tragiskt. En sådan inskränkt stackare kommer aldrig att kunna njuta fullt ut av sin drink, inte på samma sätt som Jonas. Han vet vad som krävs för att få fram det där lilla extra i drinken.

– Åh, jag vet inte, svarar Frankie osäkert.
– Kära Frankie, det här är ingen kuggfråga, lugnar Jonas, men du vet väl vad man säger, ”Det finns inget som säger så mycket om människan som drinken han, eller HON, har i handen”.
– Ehh, nej det visste jag faktiskt inte, svarar hon. Låter hon osäker, eller är det bara som han inbillar sig? Jag tror att jag tar en….nej…, kanske en….Nu vet jag! Jag tar en ”Monkey Brain”! Du vet, dom ser så roliga ut, och så är dom ganska billiga också. En sån tar jag, eller kanske två… Hon sneglar på Jonas. Så kan ju du också smaka en.
– Tack! Jonas är mållös. Det var mycket vänligt av dig.
Han borde inte vara förvånad, det här är ju i alla fall Frankie. Men en ”Monkey Brain”? Finns det drinkar som detta?
– Får jag fråga, Frankie, varför just denna är favoriten bland favoriter?
– Jaa, Frankie drar på det. Dom är så roliga du vet… Dom ser roliga och ut…. Och så är de ju så billiga, som jag sa…..
– Jaha, svarar Jonas intresserat, och jag som trodde att de kanske uttryckte något inre tillstånd hos dig, eller så. Är du säker på att det inte ligger mer på det psyklogiska planet?
- …….Jag har inte tänkt på det, nästan viskar Frankie… Men du har säkert rätt. Det är nog det inre psykologiska. Säkert!

Frankie låter allt annat än övertygad. Hon låter som om hon försöker övertyga sig själv om att släppa alla gamla övertygelser och istället tycka helt som sin chef Castell. Ett nog så sunt försök, men hon lyckas inte riktigt övertyga. Fast Jonas är storsint nog att släppa ämnet. Särskilt med tanke på att de verkar ha nått sin destination, för är det inte Charlies den där blinkande neonskylten tillkännager för alla nattvandrare ute i kväll? Charlies, oasen för alla törstiga, depraverade varelser.

Tillägnas Frankie och Jonas

Stina

Frankie och Johnny

Avsnitt tjugoåtta
– Damerna först, säger Jonas med en chevalersk gest, Charlies får det bli. Och inga tricks nu damen, för det kommer du att få ångra.
Det här kanske inte blir helt fel ändå, tänker Jonas. Några små drinkar är precis vad han behöver efter den här pärsen. Inte för många bara, det är Frankenstein som ska bli packad och inte han själv. Men med Jonas ölsinne kan det förstås inte gå fel. Jonas Bond skulle helt enkelt inte tillåta sig ett sådant misstag. För nu har Jonas på allvar kommit in i hjälterollen han alltid vetat var som gjord för honom. Kalla honom Bond eller Mr Castell, Jonas känner sig som en ny människa. Det är nästan så att allt han gått igenom under kvällen varit värt det om det får honom att känna sig så här bra. Kanske är det inbillning, men som i ett slag är tröttheten som bortblåst. Får han bara fräscha upp sig lite på en toalett kommer han att vara redo för vad som än väntar. Det är vad Jonas tror vill säga. Vi vet ju bättre. Vissa saker kan man inte förbereda sig för.

– Frankie lilla, säger Jonas skälmskt. Dina handleder ser lite spända ut. Ska vi ta av repen och se om det känns lite bättre?
Kvinnan ser lättad ut och nickar energiskt med huvudet.
– Tack snälla Castell, tack så mycket. Du ska inte behöva ångra dig den här gången. Jag ska göra allt rätt, det svär jag på.
Helt självmant, knappt utan att Jonas förstått vad som hänt, har hon lyft upp hans hand och kysst ringen en tredje gång. Hå hå ja ja, tänker Jonas för sig själv. Kvinnan måste bergis tro att den här Mr Castell är lite koko. Att han får nåt slags kick av att tvinga sina undersåtar att gång på gång kyssa den satans ringen. Han har svårt att hålla sig för skratt. Ingen skulle tro honom om han berättade det här där hemma.

Jonas ordnar till anletsdragen bäst han kan och klappar kvinnan på axeln.
– Bra så Frankie, du börjar lära dig.
Om kvinnan reagerar på sitt nya smeknamn Frankie visar hon det inte. Men hon kanske börjar vänja sig vid Mr Castells små nycker och finner det bäst att inte ifrågasätta.
– Så Frankie, säger Jonas. Du har väl inget emot att jag kallar dig det vad. Jag tycker bara att det namnet är som gjort för dig.
Han ler förbindligt mot henne, och nickar uppmuntrande för att få henne att svara.
– Jo, hm, det är fint, börjar kvinnan osäkert. Frankie och Johnny va, är det så du menar? Ska vi göra jobbet ihop?
Vad babblar hon om undrar Jonas. Varför drar hon upp Johnny igen? Har hon någon djupt liggande dödslängtan?
– Du ska få träffa Johnny tids nog, säger Jonas lugnande. Men det här jobbet är väl mer av ett enmansjobb, tycker du inte?
– Jo, jag trodde bara… Frankie och Johnny du vet, med Michelle Pfeiffer…, stammar kvinnan fram. Men det är klart att jag fixar det själv, tillägger hon snabbt. En till chans är allt jag ber om.

Nu kämpar kvinnan med gråten igen ser Jonas belåtet. Hon är visst inte alls säker på att Mr Castell ska låta henne slippa undan så lätt. Vad kan hon ha hittat på för att väcka en sådan vrede? Visserligen har hon lyckats väcka Jonas vrede utan någon större ansträngning. Men ändå, inte skulle någon vilja döda henne bara för att hon beter sig som en ragata. Vad hon än gjort fel måste det vara något i hästväg. Kanske snortade hon upp allt knark själv istället för att sälja det vidare. Å andra sidan, skulle väl inte ens en cp-störd åsna vara så dum. Det skulle ju vara självmord om man hade en boss som Mr Castell. Det kanske räckte med hennes vanliga charmfulla sätt och avskräckande yttre för att få honom att tända till. Jonas har aldrig mött någon lika irriterande människa förut. Hon verkar ha talang för det, som någon slags naturlig begåvning. Vissa människor är helt enkelt födda till att irritera sina medmänniskor, suckar Jonas inombords.

I underlandet

Avsnitt tjugosju
Nej, Jonas, det är inte över ännu, även om du kanske snart kommer att önska det. Ännu har du många, långa timmar kvar i detta skymningens underland. Och likt Alice som föll ned i kaninhålet kommer du snart att märka att inte heller här är allt vad det från början verkar som, och inte heller här är en person det han först utger sig för att vara. Ännu har natten bara börjat, Jonas. Ännu har du inte hunnit lära känna det underland du kommer att tvingas vistas i, på gott och ont. Ännu har du varken mött Hjärter dam, eller varit på tekalas hos en galen hattmakare. Men allt inom sin tid, Jonas. Allt inom sin tid.

Där han står, i ett stadens betonggetto han aldrig förut varit i närheten av att lära känna, med en bunden kvinna vid sina fötter kan Jonas för första gången på evigheter verkligen känna hur han lever. Han känner hjärtats slag med en intensitet som nästan skrämmer honom, han känner nattens kyla mot sitt ansikte och han känner att ikväll har han makten att vara vem som helst och göra vad som helst. Precis vad som helst! Inatt är han fri. En natt som denna rymmer inga konsekvenser. Han känner det som om natten är innesluten i en slags bubbla som bara väntar på att få brisera, men fram till dess kan han göra vad han vill. Frågan är bara vad han ska hitta på…….

– Och vad ska jag ta mig till med dig?, mumlar han för sig själv med ett ögonkast mot kvinnan.
Helst skulle jag vilja strypa dig med mina bara händer, tänker han med ett illvilligt flin på sina tunna läppar. Men det vore kanske att ta i….en aning i alla fall. Dessutom, fortsätter han tankegången, är det elakare att låta dig leva, en patetisk liten parasit som du.
– Jaha, säger han och sneglar på Frankenstein, som han bestämt sig för att kalla henne. Vad tycker du att vi ska hitta på en kväll som denna då?
Missfostret till kvinna bara glor på honom. Jag sa: - Vad tycker du att vi ska hitta på en kväll som denna då?, upprepar Jonas i en ton som om han talat till en döv och lätt CP-skadad person.
Fortfarande glor hon bara på honom, och slickar sig nervöst om läpparna.
– Ditt missfoster, skriker han. Jag ställde en fråga och jag förväntar mig ett svar på den.
– Jag vet inte. Jag vet inte, skriker Frankenstein tillbaka. Och sen börjar hon gråta igen.
Hon ser ut som en rädd kanin, fångad i en fälla. Inte för att Jonas inte förstår henne. Han förstår mer än väl. Det stackars freaket undrar säkert vad som är på gång. Hon väntar på att han ska tala om vad han vill ha av henne, och för varje stund han dröjer med det kommer hon att undra vad som ska hända med henne. Kommer han att döda henne? Kommer han att låta henne gå? Och hon kommer att bli räddare och räddare. Precis som han vill ha det.

– Nå, jag vill ha ett förslag på någon trevlig sysselsättning och sen får vi se om du kan göra mig nöjd.
Ehhh. Det där lät kanske lite…sexistiskt. Tänk om hon tror att han vill, urk, få henne i säng. Det är det minsta Jonas vill, bara tanken på det får honom att känna sig illamående. Snabbt inflikar han:
– Och inga perversioner om jag får be, missy!
– Jag vet inte vad du vill ha av mig, bölar monstret.
– Tro mig, raring, om du inte vill FÅ något mycket otrevligt av mig så rabblar du snabbt som fan upp något kul vi kan hitta på, du och jag. NU!
– Vi kan gå till Charlies, kväker hon. Vi kan gå till Charlies. Snälla. Snälla. Snälla. Jag lovar att vara snäll och göra vad du vill. Snäääälllla.
– Käften bitch!
Jonas suckar inombords, kan hon då aldrig hålla käften.
– Och vad, om jag får fråga, är det här Charlies för ett ställe?
– Det är en nattklubb. Hon tittar bevekande på honom. Riktigt coolt ställe. Bra musik. Billig sprit. Och det ligger inte långt härifrån.
Hmmm.

Jonas tänker för sig själv om det egentligen vore riktigt smart att bege sig dit, och dessutom med bruden i sällskap. Eller rättare sagt, han vet att det inte vore särskilt smart. För det första, vad skulle han egentligen ha där att göra? Och för det andra, hur skulle han då kunna vara säker på att ha kontroll på bruden? Som det är nu lyckas han nätt och jämt. Och då finns det ändå ingen som kan lägga sig i vad han gör, eller, hemska tanke, avslöja honom som den värnlösa frisör han är. För sanningen att säga är ju det enda någorlunda farliga tillhygge han kan använda en sax, och inte ens en sådan har han använt på annat sätt än som ett jobbredskap. Det var ju visserligen den där gången, då alldeles i början av hans karriär, då han råkade klippa den där lilla snorungen i örat så att blodet bara sprutade. Men det var varken hans fel, eller hans avsikt. Om bara den lilla snorungen hade suttit stilla och låtit honom göra hans jobb hade han idag inte varit en örsnibb kortare. Men förutom den beklagliga lilla incidenten har Jonas sax inte klippt i så mycket mer än just hår.

Innerst inne vet Jonas mycket väl vad han borde göra, och det är INTE att bege sig till Charlies. Visst, han kan fortsätta den här mycket underhållande charaden några timmar till, men då utan vittnen. Fast saken börjar bli den att han inte riktigt vet vad han ska hitta på. Ju mer han säger, desto större chans är det att hon genomskådar honom. Och han har en otäck känsla av att Lady F skulle dra största möjliga nytta av det faktum att Jonas bara är en vanlig dödlig och inte en gangsterboss med makt. Till exempel skulle han inte bli det minsta förvånad om hon sprang till sin riktiga boss och berättade att någon nolla utgett sig för att vara honom. Nej, det skulle sannerligen inte bli det minsta kul. I bästa fall skulle han förmodligen bli ett huvud kortare och i sämsta fall detsamma, men oändligt mycket långsammare. Han skulle kunna dra sig ur nu, om saken inte varit den att han har ett anförande att göra, och ingen aning om vad det ska innehålla. Han ska prata affärer, men vilka affärer är det egentligen Mr Castell håller på med? Förmodligen allt möjligt. Frågan är den vad Frankenstein är inblandad i. Prostution? Nah! Mindre troligt med tanke på hennes hemska yttre. Droger? Troligare. Hon ser definitivt ut som en nergången junkie. Mord? Inte heller det troligaste valet, men det är något med henne……Något han ännu inte riktigt kunnat sätta fingret på.

Han kommer fram till att det bästa han kan göra är att få henne att prata. Ju mer han får ur henne, desto större chans att få veta vad hela den här soppan handlar om. Och nu när han tänker efter, vad är bättre än några drinkar när det gäller att få någon att tala ut? Och med detta inräknar Jonas inte tortyr. Han kanske inte är någon hjälte, men han har definitivt inte sjunkit så lågt. Och dessutom, om han torterade ur henne sanningen skulle hon nog bli en aning misstänksam. Eller?…….Nej, efter en stunds betänkande sansar han sig. Drinkar får det bli. Och Charlies?

Stina

Falsk som vatten

Avsnitt tjugosex
And so then, back to buisness. Hur rolig den här lilla leken än har varit är det på tiden att den får ett slut. Och Jonas har verkligen njutit av den inser han. Han har njutit av att vältra sig i mänsklig grymhet. Tänk att HAN av alla människor skulle falla till föga för ett sådan djuriskt beteende.

Är detta verkligen samma Jonas som nynnande gick till jobbet imorse, samma Jonas som ikläder sig rosa flufftofflor varje morgon och som aldrig på allvar skadat en levande människa förut? Är det möjligt att så totalt ändra personlighet över en natt, eller har detta sadistiska drag legat inom honom alla dessa år och bara väntat på en chans att slippa ut. Det veka, nästan barnsliga draget finns kvar över honom, men konturerna verkar hårdare nu, antingen det beror på trötthet eller är efterbörden av en hård natt. Inget kan dock ändra det faktum att Jonas vill skada den här kvinnan mer än han någonsin velat skada någon förut, och som situationen artat sig har han chansen att göra det. Men hur gärna han än vill skulle han aldrig ta chansen, det är han allt för mycket gentleman för. Tankar är en sak och handlingar en annan. Han nöjer sig med att kasta hatiska blickar på kvinnan bredvid sig. Om blickar kunde döda…

Han sätter sig på knä bredvid henne igen, och motstår en impuls att hålla ringen framför hennes läppar igen. En gång må vara hänt, men två gånger skulle bara vara patetiskt. Åh, vad fan, tänker han för sig själv. Hur många gånger i livet kommer han att få chansen igen? Han sträcker fram handen. Kvinnan verkar vara beredd den här gången, hon rycker inte till i alla fall, och lydigt upprepar hon proceduren. Hon vågar sig till och med på att ge honom ett hastigt ögonkast, som han belönar med ännu en hatisk blick.
– Uhmm, harklar sig kvinnan. Och viftar lite diskret med sina bakbundna händer. Men hon vågar inte säga något rent ut. Kvinnans initiativ retar ändå Jonas. Det var mycket roligare när hon var likblek av skräck tycker han. Hon verkar inte fullt lika rädd längre. Hon har tydligen tillåtit sig själv att slappna av en smula. Mycket konstigt tycker Jonas. Har hon redan glömt bort Johnny? Är hon inte rädd för honom längre va? Det borde hon vara. Ikväll är varken Johnny eller Jonas att leka med. Han har lust att ge henne en läxa. Det förtjänar hon den dumma häxan.

Jonas skiftande sinnestämning denna kväll kan tyckas lite märklig. Till hans försvar kan sägas att situationen han nu befinner sig i är allt annat än normal. Han lider av sömnbrist, utmattning och hunger, och han har varit med om mer denna natt än han vanligtvis upplever under ett år. Kvinnan i fråga inbjuder inte heller till någon större vänlighet. I början försökte han faktiskt, trots hennes minst sagt ofördelaktiga utseende och obstinata sätt till trots. Hon hade chansen men sumpade den. Han vill inte att det ska ta slut. För första gången denna eländiga natt vill han inte att det ska vara över, inte än. Han är ju så nära. Riktigt vad det är han kommit nära vet han inte. Någonting är det. Kalla det ödet, kalla det vad ni vill. Snart är den stund inne Jonas vandrat mot hela livet. En ful grönhårig kvinna ska visa honom vägen. Undrar just vad Freud skulle ha att säga om saken. Å andra sidan är detta ingen dröm, så kanske skulle Freud inte ha sagt något alls. Eller så skulle han det. Sak samma tycker Jonas. Hjärnrotare har han aldrig haft mycket för. Speciellt inte sedan hans oroliga föräldrar skickat honom till skolkuratorn när han börjat visa oroväckande tendenser. De oroade sig antagligen för att han inte skulle föra släktens stolta anor vidare. Hade de kunnat skulle de säkert ha sänt iväg honom på interneringsläger, idkat hjärntvätt eller avvisat honom från familjen. Men det bästa de kunde frambringa åt sin ende son och hopp var en kurator på ett sunkigt kontor. Jonas ryser vid dessa tankar. Hade han inte varit homofil skulle kuratorskan själv ha kunnat omvända honom. Faktiskt påminner hon honom lite om det grönhåriga monstret. Ytterligare en anledning till att han tycker så hjärtligt illa om henne, som om han skulle behöva fler anledningar än han redan har.

Men för att återgå till hans öde. Han känner det så väl, någonting kallar på honom bortom nattens mörker, och den här kvinnan kan visa honom vägen. Hon SKA visa honom vägen rättar han sig, vare sig hon vill eller ej. Och Mr Castell är inte rätta personen att krångla med. Och just denna kväll råkar Jonas befinna sig i hans skor. Och det rätta tillfället en mycket angenäm situation. Om Jonas någonsin undrat hur det är att känna sig berusad av makt skulle han ha slutat undra nu. Han är nämligen inte bara berusad, han är dyngrak. Han är så packad att han skulle spy rakt ut om det varit paraplydrinkar han fått för många av. Men makt har inga besvärliga efterverkningar. Makt är ren och klar. Den lämnar bara ett spår av förnöjelse och en värme i kroppen. Maktens baksmälla har ingen riktigt avskräckande verkan. Snarare väcker den begär efter mer.

Han behöver en stund till med den här kvinnan…… Men som hans mamma brukade säga när han var liten pojke: ”sluta alltid när det är som roligast”. Visserligen har Jonas aldrig lytt det rådet förut, så varför skulle han göra det denna gång? Vilken sinnessvag idiot kom på det egentligen? För han betvivlar att hans mamma kom på det själv, sedan får hon vara hur sinnessvag hon vill. Och äpplet faller ju inte långt från trädet som vi alla vet. Men det är ett faktum som Jonas väljer att bortse från. Sinnessvag? Han? Ha ha ha. Det är ju rent skrattretande. Jonas fnissar till vid den absurda tanken. Han är den mest balanserade person han känner. Och Jonas känner en hel del. Vadå sluta när det är som roligast? Vem gör det frågar han sig. Nog skulle han kunna fortsätta ett tag till. Hans egen lägenhet och varma sköna säng lockar visserligen, men den kan han återse när helst han behagar. Den här kvinnan har inte på långa vägar betalat igen allt hon ställt till för honom. Han har henne i sitt våld nu, och det är en chans som inte kommer att komma igen. Det är nu eller aldrig. Vinna eller förlora. Ge igen eller hålla igen. Alternativen poppar upp som små svampar i hans febriga hjärna. Jonas har en chans att ge igen.

Där en normal person skulle se en ensam, rädd och blåslagen kvinna som redan fått sitt straff ser Jonas ser något helt annat. Det är inte längre en rädd kvinna som står framför honom. Han ser på henne och ser allt som gått fel i hans liv, alla plågoandar som korsat hans väg, alla som sett ner på honom, som föraktat honom och hånflinat bakom hans rygg. Hon representerar allt detta, men samtidigt ger hon Jonas chansen att ställa allt till rätta och ge honom det han förtjänar. Det som väntar på honom bortom regnbågens slut. Om det inte vore för det faktum att hon felaktigt inbillat sig att han är någon slags gangsterledare skulle hennes nedvärderande blick fortfarande följa honom, och hennes hånskratt eka i natten. Han ser in i hennes ögon, och nu är det närmast djävulen själv han ser stirra tillbaka.

– Det är inte över, mumlar han fört sig själv. Inte på långa vägar.

Stina

Johnny, killen med många ansikten

Avsnitt tjugofem
– Farbror John Blund, fortsätter han så, är inte en kille jag tror att du har någon närmare lust att lära känna, eller hur? Och tro mig stumpan, om du så bara tänker på att fly, om du så mycket som ser dig om efter en väg ut, en räddare i nöden, om du så bara tar ett steg för långt ifrån mig så kommer Johnny, och han är ingen passande lekkamrat för en flicka i din situation. Han kan komma när som helst, hur som helst. Det är därför han är så fruktad. Han kan vara kulan i ryggen när du försöker springa ifrån mig, han kan vara sömnmedlet i ditt te som gör att du aldrig vaknar upp igen. Johnny kan till och med vara den där bakfulla lastbilschauffören som aldrig borde satt sig bakom ratten. Med Johnny vet man aldrig riktigt. Han kan ta vilken gestalt som helst, och du kan vara säker på att han kan se till att slutet blir värre än du någonsin kunnat föreställa dig. När Johnny kommer, stumpan, gör han det med besked. Det är då man får vad man förtjänar. Sättet han gör det på, förstår du, beror helt och hållet på dig själv. Han kan komma i dina drömmar, och ta dig med utan att du vet vad som händer, han kan komma smygande i dina tankar och få dig att göra sådant du aldrig skulle drömma om att göra annars; sätta det där rakbladet mot handleden, gå ner till en ödslig tågcentral och vänta, och vänta och vänta….. Eller han kan tvinga dig att sätta den där pistolen mot huvudet och trycka av. Han kan tvinga dig att göra det, få handen att krama avtryckaren och allt du kan tänka medan du gör det är att du vill leva, att det inte kan hända, men det gör det. Sådan är han Johnny, och han kan göra långt värre saker än det där. Det där är sådant som händer varje dag. Men för de särskilt speciella, Jonas sänker rösten och lutar sig närmare kvinnan, ser han till att deras sista ögonblick i livet också blir deras värsta. Och jag har på känn att du är en av de utvalda. Han lutar hakan i ena handen och studerar kvinnan noggrant.
– Jupp, säger han, det är jag säker på. Jag kan nästan se honom i dina ögon. Han kommer för dig. Snart. Snart.

Kvinnan tittar oroligt på honom.
– Och den här Johnny, säger hon. Han jobbar alltså för dig?
– Han jobbar alltså för dig, upprepar Jonas, allt för häpen för att kunna få fram något annat. Vad är det här för en kvinna? Jo, säger han till slut, man skulle väl kunna säga att han gör det. Våra vägar har korsats.
– Men jag ska inte göra något dumt, bedyrar kvinnan. Jag ska göra vad du än säger åt mig. Jag lovar.
– Just nu, avbryter Jonas, säger jag åt dig att knipa käft och inte öppna munnen förrän jag säger till. Låt mig se nu, fortsätter han, var var jag nu? Javisst ja, Johnny och hans små egenheter. Och du var utvald av honom, var det inte så? Men du ska inte oroa dig, att vara utvald av Johnny är speciellt. Och det behöver egentligen inte vara så negativt. Det kan gå åt andra hållet också vet du. Det kan också bli ditt livs bästa ögonblick. Och när det väl händer kan du inte annat än att fråga dig; Vad är det som händer? Har jag varit rädd för den här stunden i hela mitt liv? Är det här vad jag fruktat? Men som sagt; man vet aldrig. Vad som helst kan hända. Det enda man egentligen kan säga säkert om Johnny är att han kommer. Förr eller senare står han där, och när han gör det har du inget annat val än att följa med honom. Det enda man kan se till är att skjuta upp mötet så länge det går;
– Tyvärr är det på den punkten du har strulat till det, stumpan. Du har inte undvikit Johnny, inte ignorerat honom eller försökt att blidka honom. Tvärtom, stumpan! Du har bjudit in honom. Du har gjort allt utom att ställa dig upp och skrika och vifta” Här är jag Johnny. Här är jag. Kom och ta mig, Johnny”. Det där sista säger Jonas med drypande sarkastisk röst och pipig, feminin röst. Inte helt olik hans vanliga röst. Efter denna långa monolog tittar han på kvinnan ur ena ögonvrån. Ha, tänker han. Det sista som kommer att ploppa upp i den brudens hjärna är ”Farbror Jonas”. Allt hon kommer att tänka på den närmsta kvarten är Johnny och hur hon ska undvika ett rendevouz med grabben. Genialt, Jonas, helt enkelt genialt.

Han kan inte riktigt säga var ifrån Johnny kom, men helt plötsligt fanns han där i bakhuvudet. Jonas kan nästan se honom framför sig. En 2000-talets James Dean, i svart skinnjacka och slitna jeans. Med ring i ena örat och en cigarett nonchalant instucken i ena mungipan. Vid närmare eftertanke, är nog Johnny exakt den lekkamrat Jonas själv skulle vilja ha.
– Åh, Johnny, tänker han för sig själv. Här är jag. KOM OCH TA MIG.
– Bara en sak till, fortsätter han, innan vi börjar prata affärer på riktigt. Det kommer att ha med vatten att göra.
– ?????
Kvinnan tittar på honom med frågande blick, men tack och lov har hon vett att hålla truten.
Johnny, svarar han lent. När du träffar Johnny kommer det att vara i närheten av vatten.

Stina

The evil inside

Del tjugofyra
– Du har varit en riktig besvikelse för oss från början till slut. Fan, vet hur du hamnade här från första början. Men du måste ha haft något, annars skulle du simma bland fiskarna nu. Och det är ”detta något”, som kanske kommer att bli din räddning…..

Den sista meningen uttalar han långsamt och med mörkare röst än vanligt, för att verka mer manlig och riktigt betona betydelsen av vad han just sagt. För effektens skull lämnar han också en liten konstpaus innan han fortsätter igen, och hela tiden ser han kvinnan i ögonen. Han tvingar henne att stå ansikte mot ansikte med sin värsta mardröm och hon har inte ens chans att komma undan. Vilken makt det ger honom. Han, Jonas, blir för en gångs skull sedd på med fruktan. Och för att se sanningen i vitögat är han mer van vid att folk ser ned på honom, eller inte ser honom alls. Hans skepnad är inte av den sorten som inger respekt. Men nu, i den här situationen är rollerna ombytta. Han är den som bestämmer reglerna, och kvinnan är offret. Nu är det slut med att vara snäll. No more Mr Nice Guy. Och om han nu ska vara elak, kan han lika gärna vara riktigt jävlig.

I stundens ingivelse kan Jonas inte motstå frestelsen att spela upp en egenhändigt komponerad maffioso-sekvens, med sig själv i rollen som Gudfadern. Han är ett allt för stort fan av gangsterfilmer för att kunna låta bli. Ett bättre tillfälle att få användning av gamla slitna gangsterklyschor lär aldrig uppenbara sig. Lika bra att ta tillfället i akt och förena nytta med nöje. Och han gör bäst i att ta till det tunga artilleriet. Visserligen har bruden fått ett nästan sjukligt uttryck i ansiktet av rädsla, men nu när han har övertaget vill han se till att behålla det. Efter det här skådespeleriet lär han inte råka ut för fler påhopp av bruden. Och när han sen kommer hem skiter han fullständigt i vad hon tycker och tror. Om hon tror att han är Castell så kommer hon ändå aldrig att våga gå till polisen.

– Märk väl att jag säger kanske, fortsätter han sin monolog. För från mej kan du inte förvänta dig några garantier, speciellt inte efter din lilla föreställning nyss. Jag visste hela tiden att du var en satmara men det kan jag ha överseende med. Du visste inte vem jag var. Nu vet du. Och må fan ta din själ om du inte insett allvaret. Det är ditt liv som står på spel. Du har inget annat att spela med. Och akta dig noga för att underskatta mig i framtiden. Ett misstag till från dej, och du är slut. Inser du det?
Han spänner blicken i henne, och försöker se riktigt ondsint ut. Av kvinnans skräckslagna ansiktsuttryck ger det den verkan han hoppats på. Aldrig någonsin har Jonas haft den effekten på en annan människa. Vem den här Mr Castell än är, så gör man bäst i att hålla sig ur hans väg. Det har denna kvinna uppenbarligen lärt sig den hårda vägen. Om Jonas inte tyckte så illa om henne, kanske han skulle känna medlidande, men allt han känner nu är hat. Ett hat så intensivt att han har svårt att hålla sig från handgripligheter. Han vill ruska om henne igen. Rädslan han ingett henne är inte nog. Den här kvinnan triggar honom, och får fram känslor inom honom som han inte visste att han hade.

Jonas har aldrig varit mycket för våld, men just nu skulle det sitta fint med en snyting. Mitt i hennes fula plyte. Han ler för sig själv. Ett elakt leende som får hans annars så mjuka och feminina drag att hårdna. Leendet förfular honom. Säkert skulle han inte ha känt igen sig själv om han i det ögonblicket sett sig i en spegel. Den här natten har inte tagit fram Jonas bättre sidor. Frågan är om han kommer att vara samma människa när natten är över. Han kliver fram mot kvinnan med tunga steg. För varje kliv han tar rycker hon till, nästan som om hon blivit slagen. Jonas njuter, samtidigt som han skäms över sig själv. Men nu är ingen tid att backa undan. Han ska föreställa Castell, och troligen hade Castell slitit hjärtat ur kroppen på den här kvinnan för länge sedan. Hon borde vara tacksam mot Jonas, inte sitta ihopkrupen som ett skrämt djur. Det irriterar honom att se henne så där, samtidigt som han, trots sina försök att förtrycka känslan, fortfarande njuter av sin makt. Han stannar mitt framför henne och sjunker ned på huk så att hans ansikte är i nivå med hennes. Under tiden som gått har han inte släppt henne med blicken, och nu fortsätter han njutningsfullt sin lek. Han sitter kvar några sekunder och ser hur det rycker i hennes ansikte. Tårar rinner nerför hennes ansikte nu, men hon ger inte ett ljud ifrån sig. Antagligen är hon för rädd för att väcka hans vrede, för hon vågar varken titta bort eller röra sig. Hon är paralyserad av skräck inser han. Han har aldrig riktigt förstått det uttrycket innan men den här grönhåriga skräckslagna kvinnan illustrerar det perfekt. Utan förvarning skjuter han fram en hand och håller den framför hennes ansikte. Vid den plötsliga rörelsen rycker hon till så häftigt att huvudet slår i backen med en smäll. Det bekommer inte Jonas, han sitter kvar på samma sätt med handen kvar i luften framför hennes ansikte. Men sekunderna går och kvinnan ser fortfarande frågande på honom.

– Dumma bitch, väser Jonas lågt. Hon har uppenbarligen inte sett Gudfadern.
– Kyss ringen, förklarar Jonas med himlande ögon, och viftar med lillfingret framför hennes mun. Snabbt böjer kvinnan huvudet framåt och trycker sina läppar mot ringen.
– Duktig flicka, berömmer Jonas hånfullt. Vill du att jag ska lossa på handklovarna nu? För du skulle väl aldrig drömma om att försöka med något så dumt som att rymma, eller hur? Farbror Jon, börjar han, men inser sitt misstag i tid. Mr Castell är inte att leka med!

Stina

Mr Castell

Del tjugotre
Kvinnan svarar honom inte. Hon tittar bara på honom med samma äckliga hånleende på läpparna. Att hon inte skäms. Här har han riskerat liv och lem för hennes skull och hon har inte ens vett att vara det minsta tacksam. Jonas hoppas innerligt att det olyckliga fallet förut gett henne många sköna blåmärken.

– Hur är det med ryggen, kan han inte låta bli att fråga på ett inte alltför smidigt sätt. Jag hoppas verkligen att du inte är allvarligt skadad. Jag menar, det skulle ju inte vara så kul om du låg där med bruten rygg, eller ett par brutna revben. Jo det skulle det, tänker han inom sig, jo det skulle det visst vara. Det skulle vara härligt, härligt. Det skulle vara exakt vad hon förtjänade. Fniss. Fniss.
– Och vad angår det dig om så vore, fräser hon till svar. Även om jag så låg här i en pöl med blod skulle jag knappast kunna förvänta mig något större deltagande av dig din lilla parasit. Om du varit en gentleman hade du befriat mig vid det här laget. Men vad vet jag, du kanske är en sån som går igång på piskor, handklovar och sånt perverst. Du verkat vara den typen, en klen liten stackare som gillar att fantisera om hur stark och modig han är. Nå, gillar du vad du ser?
Hon riktigt håller fram de bakbundna händerna och gör sitt bästa för att se lidande ut. Men Jonas genomskådar henne. Brudjävel!
– Även om jag nu gick igång, som du kallar det, på piskor och annat snusk, något som du för övrigt verkar ha stor koll på, så skulle en så ful brud som du aldrig få någon man vid sunda vätskor att bli intresserad. Ful, ful, FUL…..
Jonas blänger ilsket på henne och riktigt skriker ut sitt hat och allmänna missnöje.
– Till det fina lilla uttalandet, säger hon med spydig röst, har jag bara en sak att säga. Polisen, polisen, FÄNGELSE DIN JÄVEL.
– Då måste de hitta dig först, skriker Jonas ursinnigt. Och om du inte lever när de gör det så finns det inte så mycket du kan säga. Eller hur?!!!
– Var det ett hot, väser bruden. Var det ett hot? Jag tyckte precis att det var ett hot. Jag undrar vad polisen skulle säga om DET!
– Jag undrar vad polisen skulle säga om det, härmar Jonas med förvriden stämma. Det kommer du aldrig att få veta din….din pundare. Polisen är inte här nu, stumpan. De kan inte hjälpa dig.

Jonas kan själv höra hur han låter. Och det låter inte bra. Det låter inte som en räddare i nödens stund. Och han vet inte riktigt hur han ska kunna slingra sig undan det här, men det måste gå på något sätt. Dessutom förtjänar han det här, det är dags att visa bruden vem det är som verkligen bestämmer. Om han ska släppa henne ska han tvinga henne att hålla käften. Inte för att han riktigt tror på den iden, men vad ska han göra? Han har gått för långt nu för att kunna gå tillbaka. Det finns i det här läget bara en sak han kan göra.

– Die bitch! Jonas närmar sig henne med långsamma, utstuderade steg, samtidigt som han studerar hennes ansiktsuttryck. För effektens skull trevar han i innerfickan efter något han hoppas ser ut som en pistol. Hon kan ju knappast veta att vad Jonas fingrar på i fickan är använt tuggummi, sorgligt hopklibbat i vad som fram till dess varit Jonas favoritbyxor. Nåja, det lilla missödet är glömt och begravet. Det är ingenting mot det här. Han fortsätter fram mot henne, och visst! Hånleendet är bortsuddat ur hennes synnerligen fula ansikte och hon börjar se mer och mer nervös ut.
– Det trodde du inte, va?! Du kanske har missbedömt mig, väser Jonas ur ena mungipan. Ett maner han övertagit av John Wayne. Nu kanske det har gått upp för dig att man inte ska ta folk för givna. Jag kanske inte är den jag har utgivit mig för att vara. Jag ÄR inte den jag har utgivit mig för att vara. Du trodde att du hade mig där ett tag. Du trodde att du visste vem jag var.

Tjejens ansikte ser nu inte bara nervöst ut. Hon ser skräckslagen ut. Hon betraktar Jonas med allt större fasa.
– Det borde jag ha fattat, mumlar hon mer för sig själv än till Jonas. Det borde jag ha fattat. Hon slickar sig nervöst om läpparna och trycker sig mot containern som för att undkomma eller göra sig osynlig.
Vid hennes reaktion känner Jonas nästan illamående över sig själv. Tjejen är skräckslagen. Hon tror att han kommer att döda henne. Hon tror att han kommer att avrätta henne, eller ännu hemskare saker. Men det är bara att fortsätta. Backar han nu kommer det bara att gå tillbaka till utgångsläget. Det läge där han inte har en chans, där han ligger risigare till än….. ja, han ligger risigt till helt enkelt. Nej, det är bara att fortsätta.
– Ja, det borde du ha fattat, improviserar Jonas. Du borde ha fattat att vi inte skulle låta dig slippa undan så lätt. Du vet vem jag är nu, eller hur….?!
Hon nickar, försöker säga något, men rösten bär inte.
– Nå??? Jonas ryter fram det för allt vad han är värd.
– Du är Mr Castell, jämrar hon sig. Förlåt. Jag visste inte. Hon gråter nu. Ansiktet skrynklar ihop sig och hon skakar i hela kroppen. Jag menade det inte. Jag menade det inte. Snälla ni….
– Det här är din lyckodag, säger Jonas med myndig stämma. Du kommer inte att dö här, inte idag. Och det beror inte på att du förtjänar att leva. Det beror helt och hållet på att vi har användning för dig ytterligare en liten tid. Nu har du chansen att visa oss att du förtjänar att leva.
– Ja, nickar hon. Ja. Jag ska göra allt ni ber mig om. Bara ni inte dödar mig.
– Tyst! Avbryter Jonas. Nu ska du lyssna på mig mycket noga. Förstår du?
Hon nickar tacksamt med ansiktet strimmigt av tårar, och lyssnar uppmärksamt som om hennes liv hängde på det, och efter vad hon vet så gör det ju det också.
– Jo, börjar Jonas.

Stina

Vanlig enkel trevlighet

Del tjugotvå
Ursäkter som inte verkar komma. Istället hör han ett högljutt gapskratt bakom sig när han smyger iväg. Är kvinnan inte bara oförskämd utan rentav galen, tänker Jonas. Han saktar in på stegen ännu mer och sneglar bakåt. Vad har hon så roligt åt egentligen? Har han lerfläckar på byxbaken, eller vad handlar det om? Han ser inget som är skrattretande med den här situationen. Speciellt inte för henne där borta. Aldrig att hon kan ta sig loss själv. Och vad ska hon göra om mördarna kommer tillbaka?

Kvinnans utbrott övergår till hesa fnittranden. Hon tittar honom rätt i ögonen och hånler, men säger ingenting. Hmm, det är något som inte stämmer här. Om den här kvinnan nyss blivit nerslagen och nästan mördad skulle hon knappast bete sig på det här sättet. Hon borde klamra sig fast vid honom och darra av skräck. Bortser man från sminket och det faktum att han är gay skulle han vara ett kap för vilken kvinna som helst. Hon borde inte kunna hålla tassarna borta från honom. Han är Jonas Bond för bövelen, en brudmagnet. Han är hjälten och hon ska föreställa den tacksamma nödställda.

Tacksam up my as, tänker Jonas. Om han inte varit den gentleman han är skulle han skällt ut henne efter noter. Nej, den här kvinnan beter sig mycket misstänkt. Hon borde vara utom sig efter sin obehagliga upplevelse. I alla fall borde hon se lite skärrad eller tagen ut av det som hänt. Vad hon inte borde göra är att hånle honom rakt upp i ansiktet när han är på väg att lämna henne i sticket och rakt i dödens käftar.

- Vad har du så roligt åt?, väser Jonas ilsket. Får man kanske vara med och dela din glädje?
- Å, jag bara funderar på en sak, svarar kvinnan glättigt. Om jag skulle beskriva dig på polisstationen, vilket föredrar du? Tönt i 30-årsåldern med klen kroppsbyggnad och lika klen hjärna eller megalooser med feminina drag och skäggväxt som en kvinna?
– Hmn, funderar Jonas. Jag måste nog välja alternativ nummer två. Men du glömde att beskriva mina rena drag och mitt oerhörda hjältemod. Men vänta nu…. Varför skulle du beskriva mig hos polisen? Jag har inget gjort. Jag räddade dig för tusan. Du har mig att tacka…
– Att tacka för vad då, avbryter kvinnan. För att du lyfte upp mig ur fontänen och efteråt lämnade mig bunden och värnlös på marken? Det imponerar knappast på någon. Inte på mig, och inte på polisen heller skulle jag tro. Snarare verkar det ganska misstänkt. Först påstår du att du räddar mitt liv och fem minuter senare lämnar du mig åt mitt öde. Du kommer nog att få ett och annat att förklara.

Jonas stirrar på henne med gapande mun. Det här tar inte den vändning han hoppats på. Han har än mer lust att vända på klacken och låta henne ligga kvar där och klara sig bäst hon kan. Men hon har en poäng. Dessutom vill han inte ha hennes liv på sitt samvete om fel person skulle hitta henne.
– Ett ord till din ragata och du kan ligga här bäst du vill, hör du det! Skriker Jonas upprört. Jag har inte gjort dig något. Inte än, tänker han tyst för sig själv.
– Och polis eller inte så tänker jag inte lyfta ett finger för att hjälpa dig om du inte ändrar ditt beteende. Så hur ska du ha det? Är lite vanlig enkel trevlighet för mycket begärt?

Stina

Dam i nöd?

Del tjugoett
Just som Jonas i sitt stilla sinne tänker dessa dystra tankar börjar liket stöna på ett ganska oroväckande sätt. Jonas hoppar högt vid de obehagliga gurglandena. Sånt gör väl inte lik, eller?…….Nej, det gör de sannerligen inte. Det är inte ett lik som ligger vid hans fötter längre, det är verkligen en kvinna i nöd. Såvida det nu inte är en misslyckad transvestit, hon (han?) är då ful så det räcker för att vara det. Vid tanken ljusnar Jonas sinnelag något, äntligen kanske han har funnit en normal människa till sist. Transvestiter, hur fula de nu än må vara, kan han i alla fall förstå, kan han i alla fall föra en normal konversation med.

– Hur är läget kompis, hojtar Jonas överdrivet positivt, och det ska erkännas, en smula….. maniskt och lägger handen i en beskyddande gest på individens axel. Jonas verkar vara på väg in i en ny fas. Den överdrivet aktiva och synnerligen maniska. Jonas riktigt kan känna hur hans nerver börjar överaktivera sig.

– Jag är inte din kompis ditt satans äckel och bort med dina klabbiga tassar!
Nej, det är en kvinna. Bortom all tvekan är den en kvinna. En otacksam och grälsjuk kvinna dessutom. Jonas nerver lägger ner verksamheten och Jonas ljusnande sinnelag mörknar snabbare än kvickt.

– Hörrudu, säger Jonas retligt. Jag vet inte om du kommer ihåg vad som har hänt här, men jag tycker att du ska vara glad att du är här med mig och inte någon annanstans. När jag hittade dig låg du bunden i en jävla, stinkande fontän, medan två idioter med pistoler omringade dig och hotade dig till livet. Men jag räddade dig med fara för mitt eget liv, så jag tycker att lite tacksamhet skulle vara på sin plats.

Det där sista la han till för effektens skull. Inte för att han behöver framställa sig i bättre dager, men han känner på sig att det är bäst att breda på lite, för lättimponerad verkar dumbruden inte vara.
– Och hur gjorde du det om jag får fråga?, säger kvinnan och höjer ironiskt på ena ögonbrynet. Du verkar inte riktigt vara typen som får tuffingar med pistoler att lägga benen på ryggen och dra. Eller räckte det med att skrika bu för att få dem att springa sin väg? Snygg krigsmålning förresten.

Jonas känner hur han rodnar under sminket. Både av vrede och sårad fåfänga. Hon skulle se honom när han haft tid på sig…. och en spegel, då skulle hon inte haft något att klaga på.
– Jag tycker att du ska ta en titt på dig själv innan du säger något, säger Jonas surt…. Din hagga, lägger han till efter en stunds ihärdigt funderande.
– Jag ser fan så mycket bättre ut en du, fräser bruden ilsket.
Men Jonas ser självbelåtet hur ena handen i en gest av fåfänga stryker över det knallgröna håret.
– Visst, säger Jonas, den gröna färgen gör sig verkligen mot din hy.
– Precis som dina ickeexisterande muskler gör sig mot din tomma hjärna.

Vadan detta. På denna djupa förolämpning kan Jonas inte ens finna något värdigt svar. Eller vänta nu, det kanske han kan.
- Dåså, Jonas häver sig upp på fötter. Då kanske det är bäst att vi skiljs åt här. Försök komma loss om du kan.
Det sista känns så bra att säga att han nästan känner lust att upprepa sig, men vid närmare eftertanke kommer han fram till att det skulle vara lite töntstämpel över det hela, och någon sådan är han då inte. Med överdrivet små steg trippar Jonas bort i väntan på högljudda vädjanden och sötsliskiga ursäkter.

Stina