Vanlig enkel trevlighet

Del tjugotvå
Ursäkter som inte verkar komma. Istället hör han ett högljutt gapskratt bakom sig när han smyger iväg. Är kvinnan inte bara oförskämd utan rentav galen, tänker Jonas. Han saktar in på stegen ännu mer och sneglar bakåt. Vad har hon så roligt åt egentligen? Har han lerfläckar på byxbaken, eller vad handlar det om? Han ser inget som är skrattretande med den här situationen. Speciellt inte för henne där borta. Aldrig att hon kan ta sig loss själv. Och vad ska hon göra om mördarna kommer tillbaka?

Kvinnans utbrott övergår till hesa fnittranden. Hon tittar honom rätt i ögonen och hånler, men säger ingenting. Hmm, det är något som inte stämmer här. Om den här kvinnan nyss blivit nerslagen och nästan mördad skulle hon knappast bete sig på det här sättet. Hon borde klamra sig fast vid honom och darra av skräck. Bortser man från sminket och det faktum att han är gay skulle han vara ett kap för vilken kvinna som helst. Hon borde inte kunna hålla tassarna borta från honom. Han är Jonas Bond för bövelen, en brudmagnet. Han är hjälten och hon ska föreställa den tacksamma nödställda.

Tacksam up my as, tänker Jonas. Om han inte varit den gentleman han är skulle han skällt ut henne efter noter. Nej, den här kvinnan beter sig mycket misstänkt. Hon borde vara utom sig efter sin obehagliga upplevelse. I alla fall borde hon se lite skärrad eller tagen ut av det som hänt. Vad hon inte borde göra är att hånle honom rakt upp i ansiktet när han är på väg att lämna henne i sticket och rakt i dödens käftar.

- Vad har du så roligt åt?, väser Jonas ilsket. Får man kanske vara med och dela din glädje?
- Å, jag bara funderar på en sak, svarar kvinnan glättigt. Om jag skulle beskriva dig på polisstationen, vilket föredrar du? Tönt i 30-årsåldern med klen kroppsbyggnad och lika klen hjärna eller megalooser med feminina drag och skäggväxt som en kvinna?
– Hmn, funderar Jonas. Jag måste nog välja alternativ nummer två. Men du glömde att beskriva mina rena drag och mitt oerhörda hjältemod. Men vänta nu…. Varför skulle du beskriva mig hos polisen? Jag har inget gjort. Jag räddade dig för tusan. Du har mig att tacka…
– Att tacka för vad då, avbryter kvinnan. För att du lyfte upp mig ur fontänen och efteråt lämnade mig bunden och värnlös på marken? Det imponerar knappast på någon. Inte på mig, och inte på polisen heller skulle jag tro. Snarare verkar det ganska misstänkt. Först påstår du att du räddar mitt liv och fem minuter senare lämnar du mig åt mitt öde. Du kommer nog att få ett och annat att förklara.

Jonas stirrar på henne med gapande mun. Det här tar inte den vändning han hoppats på. Han har än mer lust att vända på klacken och låta henne ligga kvar där och klara sig bäst hon kan. Men hon har en poäng. Dessutom vill han inte ha hennes liv på sitt samvete om fel person skulle hitta henne.
– Ett ord till din ragata och du kan ligga här bäst du vill, hör du det! Skriker Jonas upprört. Jag har inte gjort dig något. Inte än, tänker han tyst för sig själv.
– Och polis eller inte så tänker jag inte lyfta ett finger för att hjälpa dig om du inte ändrar ditt beteende. Så hur ska du ha det? Är lite vanlig enkel trevlighet för mycket begärt?

Stina