Författarföreläsningar på Bokens dag

Sofia har ju redan berättat om vår trevliga kväll på Clarion hotell, där det anordnades författarträffar på Bokens dag, men här kommer min redogörelse också.

De författare vi fick stifta bekantskap med var alltså Johan Theorin, Maria Ernestam och Bob Hansson.

Det var kul att höra Johan Theorin berätta om sin senaste deckare Blodläge, den tredje i ordningen, som ni ju båda vet var min sommardeckare. Minst lika kul var det att höra honom dra rövarhistorier om både det ena och det andra. Flera av dessa kände jag också igen eftersom de berättas av en av romanfigurerna i Blodläge, Gerlof som är en återkommande karaktär i Theorins Ölandssvit. Om jag förstod Theorin rätt så fungerar han lite som en länk mellan böckerna, men i Blodläge har han fått en större roll än tidigare. I början av boken lämnar han äldreboendet där han bor för att flytta tillbaka till sin lilla stuga på Öland där han finner sig ha fått två nya grannar: Per och Vendela. Deras öden ska snart flätas samman på olika sätt när det förflutnas spöken är på väg för att hemsöka dem alla

Per Mörner har nyligen flyttat till Öland efter att ha fått överta en död släktings stuga. Förutom en allvarligt sjuk dotter och en surmulen och tyst tonårsson får han snart sin strokedrabbade far att tänka på också, en far han knappt haft kontakt med de senaste åren. Otäcka saker börjar att hända som verkar ha något med faderns förflutna som porrfilmsproducent att göra.

Vendela har flyttat tillbaka till Öland där hon växte upp. Hon tror på älvornas makt och vet att de hjälper till om man ber på rätt sätt – och visst hjälper de henne älvorna, men som alltid ska man vara försiktig med vad man önskar sig för det kan hända att ens önskningar slår in. Vendela vet detta bara allt för väl men kan inte låta bli att önska, bara en gång till..

För att vara en deckare tycker jag att den är ganska ospännande. Det tar tid innan det börjar hända saker och det tänder inte till ordentligt förrän på slutet. Karaktärerna är det som lyfter berättelsen i så fall. Särskilt Gerlof och Vendela tillåts att ta utrymme, fastän Per Mörner egentligen är den som står i centrum. På sina ställen blir det dock alltför fånig när Vendela går på om älvorna och deras liv. Jag önskar att Theorin inte hade brett på fullt så mycket i det fallet för annars flyter det övernaturliga fint in i vardagen och ger berättelsen en extra dimension. Gerlofs historier om tranor och varsel är trevliga ingredienser men när Vendela flummar ut totalt blir det bara fånigt.

Maria Ernestam pratade om hur gott och ont, ljus och mörker är återkommande teman i hennes böcker, vilket man kan se redan i hennes debutroman Caipirinha med Döden som utkom 2006. Det är en slags romantisk komedi med något så ovanligt som Döden i en av huvudrollerna. Den handlar om Erica som lever tillsammans med Tom. De har det bra och älskar varandra, det är i varje fall vad hon tror fram till kvällen då Tom berättar att han vill ta en paus i förhållandet. Efter detta går Erica hem och dricker sig redlöst berusad. Det är då Döden knackar på dörren:

”När döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja varför inte åt helvete.”

Döden flyttar in och i honom finner Erica en bundsförvant. Livet tillsammans med Döden får dock oanade konsekvenser när Erica tar några felaktiga och beslut. Beslut som ska visa sig vara livsavgörande och utan återvändo.

När jag läste boken för en tid sedan slogs jag av att den känns så nyskapande och osvensk. Det är svårt att få grepp om boken till en början, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det absurda temat. Chic-lit med djup och existentiella frågor är man inte van vid. Dessutom är den rolig. Ernestam leker med språket och skapar komiska poänger mitt i allt elände, och lite svart humor är ju aldrig fel om författaren vet hur hon ska hantera den. Jag tyckte verkligen om den här boken med undantag av slutet som känns lite väl krystat så jag rekommenderar den verkligen. Jag ser redan fram emot att ta mig igenom Ernestams senaste bok, På andra sidan solen, som ligger och väntar i min Att läsa-hög.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag, precis som Erica föll för Dödens charm. Jag skulle inte heller säga nej om Döden kom och knackade på min dörr. Tvärtom skulle jag bjuda på en caipirinhi eller i alla fall en extra stark espresso.

Bob Hansson har jag aldrig läst något av men jag känner förstås igen honom från Babel. Han var lätt den av de tre föreläsarna som visste att fånga sin publik. Som Sofia redan berättat var det lite svårt att hänga med i alla vändningar, men det gjorde inte det hela mindre intressant. Vad jag kommer ihåg handlade det om hans ångest inför en Indienresa (om man behövde visum eller ej), om blåalger och om hans misslyckanden med att få till den perfekta föreläsningen. Huruvida föreläsningen var perfekt eller ej så var den i alla fall den perfekta avslutningen på det här årets Bokens dag, i alla fall om ni frågar mig.

Stina