Huvudpersonen Laura bor tillsammans med sin far i ett avlägset slott och blir själaglad när den vackra Carmilla oväntat dyker upp i hennes liv - äntligen en flicka i hennes egen ålder att umgås med. I Carmilla finner inte bara Laura en vän, hon känner sig också märkligt dragen till henne, på ett sätt som rymmer mer än systerlig tillgivenhet.
Strax efter Carmillas ankomst startar dock en farsot i bygden som främst drabbar unga vackra flickor, men att Carmilla skulle vara vampyr är inget som slår Laura, hennes spetsiga hörntänder och udda sovvanor till trots. Odjuret som finns inuti döljs nämligen av en bländande skönhet och ett ungflicksaktigt oskyldigt sätt, men att Carmilla är allt annat än oskyldig ska Laura snart komma att erfara.
Carmilla är en klassisk och välskriven vampyrhistoria med månsken, mörka slott och fagra mör i nöd. Visst känns berättelsen kanske en aning daterad men så är den ju skriven redan 1872, och jag har faktiskt inget emot det. Jag tycker att det ålderdomliga språket ger berättelsen en högtidlig och lite ödesmättad prägel. Det här är vampyrer så som de var innan Twilight, och så som jag önskar att de fått förbli. Faktiskt var det just denna roman som introducerade alla de numera så välkända ingredienserna. Dessa vampyrer är aristokrater, sover i kistor om dagarna och dödas genom dekapitering och en påle genom hjärtat. Här finns inga fåniga kyskhetstankar, inget klädklättrande och absolut inget glitter.
Något som jag saknar är däremot lite mer nyanserade karaktärer. Jag skulle gärna ha fått lära känna både Laura och Carmilla lite mer på djupet. Trots detta skulle jag lätt välja Carmilla över både Edward och Jacob any day. Jag vet inte vad ni säger (eller jo det vet jag nog :P) men jag tror att ni skulle göra detsamma.
Stina
Kan bara instämma, tyckte också att Carmilla var en underbar bekantskap. Återstår bara att se vad Sandra tycker...//Sofia
SvaraRadera