Två års samlande tankar kring Scott Pilgrim och hans värld.

Nu när jag, i princip, avslutat alla sex volymer om vår hjälte från Kanada tänkte jag för en gångs skull skriva ner några tankar och liknande kring serien. Något jag tyvärr är alldeles för dålig på när det gäller övrig litteratur. Istället för anteckningar gjorda allt eftersom brukar mina hastverk till recensioner bestå av intrycket för stunden och väldigt mycket googlande.

Jag stiftade ju bekantskap med Scott Pilgrim först i filmens värld, vilket såhär i efterhand kanske inte var det smartaste. Nog för att det är en bra film som gör en svårgestaltad historia mer än rättvisa, men jämfört med serien så väcker filmen en del frustration.

Scott Pilgrim är vår hjälte. Han är verkligen inte ofelbar men jag blir ändå frustrerad över seriens snedvridna kvinnosyn. Knives Chau, Scotts före detta flickvän bli besatt av honom och det värsta de gjort har varit hålla handen, hela serien igenom blir hon utskrattad och fungerar som ett skämt för Scott och hans gäng. Trots att hon växer under seriens gång blir hon aldrig tagen på allvar av andra än Young Neil. Till och med i ett förhållande med en 17-åring ser Scott sig själv som ett offer för omständigheter och tycker synd om sig själv, trots att han självmant valt att dejta Knives som han okänsligt dumpar för att få chans på Ramona, bilden av en manic Pixie Dreamgirl come to life.

Det är först i bok nummer tre som vi stöter på ett av Ramonas ex hon förmodligen varit intim med. Kalla mig galen, men jag tycker inte att Matthew Patel kan räknas som ett ex. Allt de gjorde var slåss mot andra elever och hålla handeln. Samma sak med Lucas Lee. Om de ändå räknas som ex, hur ointim räcker det att en är i Scotts värld för att vara ihop?
Ingen av Scotts tidiga förhållanden ställs inför samma hårda dom.

Hur som helst är det en rolig och intressant värld som O'Malley bygger upp. Hur praktiskt hade det inte varit att bo i en värld med Save-points. En plats att börja om på om livet inte riktigt gick som en ville, eller om en dör i en fight mot en konkurrent. Att någon älskar en så mycket att de slår en krater i månen åt en. Om veganer hade superkrafter och musik verkligen kunde blåsa taket av byggnader.

Framför allt känns det som en läser om sina vänner. Karaktärerna, hur felbara de än är, går på ett eller annat sätt att relatera till och särskilt volym fem är inte bara rolig utan känslomässig. Som med så många andra cast ensembles vågar jag dock påstå att vår hjälte, Scott Pilgrim, är en av de mindre intressanta karaktärerna. Visst har han personlighet, om än en gnällig och självuppoffrande sådan, men han lever i en värld befolkad av människor som själva bär på historier, många intressantare än Pilgrims. Å andra sidan kanske Scotts brist på personlighet kan jämföras med Dorothys i Trollkarlen från Oz? Precis som Dorothy i sin berättelse är Scott läsaren/betraktarens väg in i samhället och en blank huvudkaraktär är ett måste? dock skulle jag inte påstå att Scott, till skillnad från Dorothy varken är en passiv karaktär eller en katalysator. Visst är han en aktiv karaktär, men mycket i serien sker utan hans inblandning och Scott är själv kapabel till att fatta beslut och utföra handlingar, även om det bär honom emot. Eller kanske vi kan dra det ännu längre och påstå att för oss, den generation serien främst avspeglar, är Scott Pilgrim inte dem hjälte vi vill ha utan den hjälte vi förtjänar, en hjälte vi behöver just nu? En hjälte vars bleka personlighet fungerar som en spegel, inte för de andra karaktärerna, utan för oss, betraktarna. En reflektion på oss, generation X och Y?


Då en film bara kan ta upp så mycket finns det mängder av sidohistorier och material som redigeras bort. Både på gott och ont. Dessutom är många av striderna uppbyggda på sånt sätt att de hade varit omöjliga att filma om de lämnats så som i serien. Kanske serien hade gynnats av en TV-serie istället för en film? Att via ett längre medium på riktigt kunna utforska seriens alla sidohistorier och karaktärer, såsom Kim Pine, en karaktär jag gärna sett mer av då hennes historia om kärlek och sårbarhet är minst lika intressant som Scotts. Eller kanske en serie på youtube hade varit mer passande? Gärna producerad av Rocket Jump, som med Video Game Highschool visade att de definitivt har vad som krävs för att ta sig an O'Malleys värld.

Antar att en får se filmen som en version av historien om Scott och hans vänner, precis som TV-serien Sherlock bara är en version av berättelsen om Sherlock och inte den definitiva.

Den sommaren

Sofia är i vanlig ordning tidigt ute med presentationen av septembers månadstema. Det är dags för en nystart menar hon nu när hösten är i antågande. Och hösten är inte bara i antågande, den är redan här, det är i varje fall så det har känts här på Gotland de senaste veckorna. Sommaren tog slut bara sådär. Men jag är inte redo för höst, inte än. Så låt oss i varje fall de här sista återstående dagarna i augusti jaga efter sommaren som försvann. Den är ännu så nära att du kan känna värmen av den, och du kan få fatt den om du anstränger dig tillräckligt mycket. Jag lovar.

Månadstemat för augusti är sommaren, men inte vilken sommar som helst, den sommaren. Ni vet vilken jag menar. Sommaren du bar på en vattenmelon, såg en död människa för första gången, drack campari och spelade boule och drack drinkar efter väderlek. Den sommaren du aldrig kommer att glömma.

Månadens bok är Den sommaren av Véronique Olmi. Det är författarinnans nionde roman men bara den andra att översättas till svenska. I hemlandet Frankrike belönades den med ett av Frankrikes främsta pris, Pris Maison de la Presse 2011. Den handlar om en grupp vänner som sedvanligt träffas för att fira nationaldagen och tillbringa några dagars ledighet tillsammans i Normandie. Det brukar vara ett skönt avbrott i vardagen med gemensamma middagar och avslappnat umgänge, men den här sommaren förändras allt i och med att den hemlighetsfulle tonåringen Dimitri gör entré. Dynamiken i gruppen förändras totalt och gammal osämja, oförätter och hemligheter kommer i dagen.

Den sommaren av de kanadensiska kusinerna Jillian och Mariko Tamaki är en grafisk roman som även den har vunnit prestigefulla priser, bland annat Eisner Award och Ignatz Award. Den handlar om sommarlovsvännerna Rose och Windy som tillbringat loven på Awafo Beach så länge de kan minnas. Den här sommaren står de på tröskeln till puberteten och badlivet på sranden byts mot skräckfilmer och sexfunderingar

Månadens bok: Den sommaren av Véronique Olmi, 2016.
Den sommaren av Jillian Tamaki och Mariko Tamaki, 2015.

Stina

Chewie

Do you feel lucky punk?

 Chew är en underbart twistad grafisk roman av John Layman och Rob Guillory. Huvudpersonen Tony Chu är detektiven med en något udda förmåga: han får visuella intryck från det han äter. Det här är förstås en fördel vid brottsbekämpning, om man inte har något emot att nibbla på ett lik nu och då. Det är inte lika roligt i vardagslag då man inte alltid vill veta exakt vad det man stoppar i munnen har varit med om.

Lend me a hand?

Det är våldsamt, blodigt och bitvis ganska obehagligt. Men intrigen i sig är så härligt rubbad att man inte kan låta bli att gilla. Lägg till en hårdkockt atmosfär, smart dialog, mörk humor och grymt snygga bilder och ni får något riktigt riktigt bra. Och riktigt riktigt sjukt.

Right up my alley således.

Tack Alex, du vet vad jag gillar :)

Stina

BtVS rea på Humble Bundle.

Vet inte om ni sett det, men Humble Bundle har serie-rea.
För ca 15USD (ca 121:-) får en 33 st Buffy-relaterade serier.
Visserligen betlar en för nedladdning, men jag har köpt från dem två ggr tidigare och det är en seriös site som sparar ens köp och skickar länkar för nedladdning.
Dessutom går en del av pengarna till välgörande ändamål.

Jag använder Comic rack för att läsa serier, den finns som bra gratis version men jag kör en köpt version. Som sagt, det är en bra läsare men inte perfekt. Kanske Sebbe känner till någon bättre?

Ful länk:

https://www.humblebundle.com/books/buffy-angel-spike-comics

Scott Pilgrim VS the universe. Vol 5

Tvärt emot vad jag trodde i ett föregående inlägg hann jag läsa ut Vol 5 innan jag flyttade från Umeå. Vilket känns underligt, flytten från en väldigt fin stad alltså, inte att jag läste ut Vol fem. Fast det kändes väl också lite konstigt.

Scott Pilgrim Vs The Universe är nämligen ingen upplyftande läsning. Allt positivt som ledde fram till Vol fyra har nu gått åt skogen och lämnat både Scott, Young Neil och läsaren sorgsna. Så sorgsna att Young Neil blivit rejält deprimerad och verkar spendera all sin tid rökandes på sitt rum med gardinerna fördragna. Utan att någon egentligen kan, vill eller vet hur de kan hjäpa Sex-bob-oms första och största fan.

Volym nummer fem är nämligen volymen där alla har problem.

Kim Pine, Sex-bob-ombs trummis, och en av mina favorit karaktärer har råkat ut för problem i det nya boendet. Hennes pojkvän var otrogen mot Kim med hennes nya roomie och nu hatar hon och roomin varandra.

Stephen Stills känner sig gammal, fast i livet och spenderar all sin och bandets tid åt att spela in en skiva som till sist leder till Sex-bob-ombs uppbrott. Dock spenderar han mer och mer tid med Knives, som börjar behandlas allt bättre. Både av karaktärerna men också av författaren.

Ramona Flowers är som vanligt mystisk, men känns mer och mer avlägsen Scott, trots att de bor ihop. Så avlägsen att hon bokstavligt talat går upp i rök en dag när hon och Scott har en konversation.

Scott Pilgrim har fyllt 24 år och fortfarande ett jobb. Men nu måste han slåss mot inte bara ett utan två av Ramonas ex, samtidigt. I filmen Scott Pilgrim Vs The world bestod fighten av en musikduell där båda sidors musik framkallade energi i form av olika monster. En av filmens häftigare strider om jag får säga det själv.

I boken ser dock slagsmålen helt annorlunda ut eftersom Ken och Kyle Katanyagi inte är musiker utan uppfinnare som låter istället olika robotar slåss mot Scott. Något som Scott avskyr, då robotar inte ger någon kontantbelöning om en besegrar dem. Kom ihåg att de lever i en värld som fungerar ungefär som ett arkadspel och varje besegrad motståndare exploderar i ett regn av mynt.

Scott Pilgrim VS the Universe käns som boken där alla växer upp och fastnar i vardagens rutiner, vilket vår grupp kanadensiska hipsters inte är vana vid. Förutom Wallace då, för som vanligt verkar han ha sitt på det torra och vara lika awesome som alltid. Dock börjar jag fundera på om han inte har alkoholproblem då han spenderat större delen av serien full, på väg att bli full eller blandades en drink. Vi får se om hur det går för honom i volym sex, ve vet, kanske han tar itu med sina dryckesvanor? 

Nu är det bara en volym kvar. Och trots att jag vet, på ett ungefär hur sagan slutar är jag väldigt sugen på att läsa den. Av stämningen och de cliffhangers som volym fem lämnat antar jag att volym sex är fantastisk. Då det inte verkar som att jag kan låna volymen någonstans kanske jag till och med köper den, när adressändringen har krånglat färdigt. 

   

 

Scott Pilgrim & the infinite sadness Vol 3

Det brukar ju sägas att en gång är ingen gån, två gånger är en upprepning och tre gånger är en tradition.
Så här kommer traditionsenligt ett inlägg om Scott Pilgrims äventyr.
När vi senast träffade Scott och gänget var det filmstjärnan Lucas Lee som skulle besegras. I tredje boken måste gänget slåss, inte bara mot Ramonas ex Todd Ingram utan också sitt eget ex Envy Adams.
Det är en lång bok 392 sidor, och det märks. på berättelsens kvalitet. Berättelsen, som trots bokens längd, förutom tillbakablickar, nästan bara utspelar sig under några timmar på en klubb där Sex-bob-omb, Crash & The boys och Clash at Deamonhead har konsert. Vi får, i tillbakablickar, veta hur Envys och Scotts förhållande såg ut i Collage, hur gänget lärde känna varandra och att det säker skulle vara värt att vara vegan, om en belönades med Vegan-powers. Scott hittar en save-point, Wallace fortsätter vara awesome & trummisen i The Clash at Deamonhead visar sig både ha en cybernetisk arm och kunna teleportera.

Angående föregående bok klagade jag på att de odaterade tillbakablickarna gjorde det krångligt att hänga med och en var ofta själv tvungen att lista ut när historien utspelade sig med hjälp av miljön och persongalleriet. Volym 3 använder sig av samma teknik, men tack vare alla tidshopp i tvåan är det inga svårigheter att hänga med i tillbakablickarna.
Då jag läser alla volymer i ett svep är det svårt att minnas i detalj vilken scen som hörde till vilken bok, särskilt eftersom de sista kapitlen i volym två etablerar scenen för volym tre. Samt att större delen av volym tre består av slagsmål i olika konstellationer. Det är en bra volym, den är djup och då ettan och tvåan etablerat karaktärerna kan trean koncentrera sig på att föra handlingen framåt och historien börjar äntligen ta fart. Läsvärd och värd att äga, trots de ibland lite för långa scenerna.

Jag ska försöka läsa ut Vol 4 inatt eller imorgon och blogga om den så fort som möjligt. Efter det måste jag ta en paus från Bryan Lee O'Malleys finurliga värld.
Av flera anledningar, varav den bidragande orsaken är utbrändhet, kommer jag i dagarna att flytta tillbaka till Sandviken. Det har varit ett tufft men nödvändigt beslut, hur mycket jag än tycker om att bo i björkarnas stad kan jag inte rättfärdiga att bo kvar när kroppen ibland slutar fungera pga fysisk/psykisk utmattning. Sammanlagt har jag gått i skolan i nästan 20 år och även fast jag helt klart har behövt det har jag aldrig stannat upp, utvärderat min situation och tagit en paus. Istället har jag kört på, per automatik sökt nya program, kurser och städer, för om sanningen ska fram har jag inte vågat stanna upp. Om jag inte kan identifiera mig som student, vad är jag då? Vem är jag utan det epitetet jag burit under större delen av mitt liv? Min relation till Sandviken är inte enkel, men av någon anledning gör det mig inget att flytta tillbaka, det känns till och okej. Åtminstone tills jag äntligen kommit på vd som är målet på min allt annat än raka väg i livet.
Det blev en väldigt lång utläggning där meningen egentligen var att Sandvikens bibliotek bara har Scott Pilgrim vol 5, så recension på vol 6 är inte att vänta.

Scott Pilgrim Vs the world. Vol 2 (samma titel som filmen!)

Del två av sex i Bryan O' Malley serie om Scott Pilgrim är med sina 200 sidor en av de längre delarna i serien. Om jag räknat rätt, 32 sidor längre än ettan och det kanske är det som gör den både så bra och så dålig på samma gång.

Låt oss börja med det dåliga: Egentligen är det inte mycket som är dåligt, men den är långsammare än ettan och tar tid på sig utan att egentligen komma någonstans och fightscenen mellan Scott och Lucas Lee kunde ha varit intensivare. Till skillnad från filmen där Scott även var tvungen att slåss mot Lucas Lees stuntcrew pågår fighten i serien i några rutor för att sedan övergå till en pratstund. Egentligen inget dåligt, bara oväntat och kanske en av anledningarna till att en ska vänta med att se en film innan en läst materialet den bygger på.
Nej, inget egentligt fel med varken boken eller fighten, förutom bokens början, en 33 sidor lång tillbakablick på Scotts tid på högstadiet. som sagt, jag antar att en måste läsa om boken för att uppskatta den delen.

Så, till de bra sakerna: Det är en värld full av karaktärer som alla får ett sammanhang. Vi får bland annat lära oss att Kim arbetar i en videobutik och delar boende med några tjejer som hon hatar. Stills kan laga vegansk shepards pie och Wallace är fantastisk som vanligt. Seriöst, jag skulle vilja ha en serie med honom som huvudkaraktär, han är awesome.
Vi blir även introducerade för Scotts före detta flickvän, Envy Adams, som inte alls är så otrevlig som i filmen, och Knives och Ramona slåss i biblioteket. Scott besegrar Lucas Lee och får ett item med +4 i speed, +3 i kick & +1 i will, om han bara kunde använda det.

Jag vet att en film, hur mycket jag än gillar den, inte kan dyka ner i allt serien tar upp utan måste förenkla och bearbeta, inte bara för att passa tittarna utan även investerare och kritiker. Därför, ju mer jag lär känna Scott och hans vänner önskar jag TV eller varför inte internet-serie. Kanske en miniserie? Åtminstone ett längre format som låter karaktärerna utvecklas till med än de personlighetsdrag filmen lämnar oss med. Efter att ha läst två av de sex böckerna kan jag även konstatera att karaktärerna i serien känns friare och gladare än de gör i filmen, jag börjar förstå varför de här människorna vill umgås med varandra, jag börjar till och med förstå Scotts dragning till Ramona.

Scott Pilgrim's precious little life vol. 1

En kan lugnt säga att Scott Pilgrim vs The world är en av mina favoritfilmer. Eller åtminstone den film jag sett flest gånger, då jag ser den i princip varje gång jag åker tåg. En tradition så djupt rotad att det nu för tiden känns konstigt att åka tåg utan att se den. Samt att inte sitta på ett tåg nästan varje fredag.

Hur som helst...

En av anledningarna till att jag gillar den egentligen mediokra filmen är alla referenser till tv-spel och nördkultur. Filmen skulle förmodligen inte vara lika bra om det inte vore för alla specialeffekter och annan grafik, så som diagrammet som visar ägarförhållandet i Scott och Wallace lägenhet.

Grafiken är även en av fördelarna när det kommer till serien som filmen bygger på. Resultatet hade inte gått att få fram med enbart text. 

Serien började ges ut 2004, så jag skäms lite över att inte ha tagit mig an den förrän nu, då jag både sett filmen och köpt tv-spelet som hör till. Eftersom jag hittills varit för ekonomisk för att köpa alla sex volymer ärt det bra att biblioteket har en serieavdelning och att de hade alla böcker inne. 

Dock ska jag köpa alla delar när jag får råd, de är definitivt värda att ha hemma. 

En av de många saker jag gillar med Scott Pilgrim, oavsett mediet, är världen som byggs upp och som karaktärerna verkar i. En värld där det är möjligt att slå någon så hårt att den slår i månen och det finns expressvägar som går genom människors undermedvetna. En värld full av modern magisk realism. Något som framgår tydligt i både böckerna och filmen, dock inte lika bra i spelet. 

En skillnad värd att notera mellan böckerna och filmen, är som vanligt, att böckerna är djupare än filmen, har plats för fler detaljer och större persongalleri. Samt att Ramona Flowers är trevligare i böckerna, när jag sett filmen har jag alltid ifrågasatt varför Scott så desperat vill dejta henne då hon verkar tråkig och snobbig. 

Så..yay för böcker. 

Hade det inte varit häftigt att leva i Scotts värld? Av fiktiva världar är det nog den jag hade valt, den och möjligen Gotham City. Vilken fiktiv värld hade ni valt att leva i? 

Bland skuggor och rävdemoner

Umbra av Elin Fahlstedt är en saga av det lite mörkare slaget, och den tar sin början en blodröd natt. Det är en serieroman och berättelsens antagonist är den föräldralösa Ethel som vuxit upp på ett kloster. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är sitt namn och ett fotografi av en man utan skugga. Hon är fast besluten att hitta mannen på fotografiet som hon tror kan vara hennes far. Det är denna besatthet som slutligen leder henne till Umbra, platsen dit människors skuggor kommer om natten.

Som brukligt vid den här typen av irrfärder dröjer det inte länge innan Ethel får sällskap på sin färd. Ska de tillsammans kunna trotsa faror och fiender och hitta mannen på fotografiet?

Själva historien är det inget fel på. Det är kreativt och fantasifullt, och jag gillar tanken på en plats dit skuggorna söker sig om natten. Varelserna som befolkar denna värld känns ockå uttänka och originella, som draken med nycklar istället för tänder och rävdemonpojken. Det är inga karaktärer man sett tidigare. Däremot tycker jag inte att idén håller hela vägen. Historien planar ut och känns bitvis innehållslös. Sedan slutar det alltför abrupt. Dock gillar jag vissa delar, som den mörka kärlekshistorien. Den är både fint berättad och tecknad.

Vad gäller själva utformningen är vissa bilder trolska och vackra, medan andra känns ofärdiga. Jag tycker inte heller att stilblandningen med bitvis mangainspirerade bilder fungerar riktigt. Lite av magin försvinner i och med detta.

Ändå kul med en historia av det här slaget på svenska så jag rekommenderar den trots allt.

Stina

Månadens tema: Batman Death of the family. (ännu ett underligt tema...)

Först månadens dikt, sedan månadens bibliotekarie och nu temat för Oktober. Vadan denna produktivitet?
Som sig bör när det gäller månadens tema har temat för november genomgått en del förändringar, från att hylla Maya Angelou till vad det innebär att existera, för att slutligen landa i en av de få bra sakerna med DC:s New 52. Men oroa er inte, de andra temana kommer säkert till användning senare.

Batman: Death of the family är ett event som utspelar sig i DC:s nya kontinuitet, The new 52. Då jag av flera anledningar har svårt för New 52, trots att skiftet var nödvändigt, bryr vi oss inte så mycket om det i det här inlägget. De senaste två åren har jag filat på ett inlägg om just New 52, så det kommer väl så småningom. Vad nya läsare behöver veta, och vad som kan vara relevant för månadens tema, är att alla DC:s serier började om 2011 och gavs nya nummer. På grund av Flashpoint Paradox, retcconades DC:s universum och superhjältar har bara funnits officiellt i fem år. Vilket i synnerhet gör Batmans kanon problematisk. Tänk er själva att klämma in alla Robins och Batgirls på fem år! För att inte tala om Jokerns förhållande till Batman klanen. För att inte tala om Teen Titans och den hänsynslöshet som visats deras historia.(mutter, mutter...)

Jo, hur som helst...

Batman: Death of the family är en nick till DC:s tidigare event, Batman Deth in The family, där Jokern mördade Robin nr 2, Jason Todd.
Eventet omfattar 23 nummer ur olika batman relaterade titlar; Batman, Batgirl, Batman & Robin, Catwoman, Nightwing, Suicide Squad, Detective Comics, Redhood & the outlaws och Teen Titans. 
Serien börjar med en prolog där Jokern, i Arkham Asylum, frivilligt får sitt ansikte avhyvlat, för att sedan klistra upp det på cellväggen innan han rymmer från världens minst säkra fängelse och försvinner i ett år.
Sin riktiga början får Death of the family ett år senare när Jokern stövlar in på Gothams polishus för att ta tillbaka sitt ansikte, för att sedan utsätta Batman och kompani för en serie sjuka prövningar.
Varför? För att Jokern anser att Batmans familj har gjort honom vek och prövningarna är Jokerns sätt att hjälpa Batman nå sin fulla potential. Är han inte snäll?

Jag läste Death of the family för några månader sedan, så jag vet att ett event som sträcker sig över 23 nummer både tar tid att få tag på och att läsa. Därför ska vi uppleva historien i en så kallad Motion Comic. Ett modernt, välproducerat radiodrama med olika skådespelare och bilder som följer berättelsen. Är det inte fantastiskt?

Månadens tema augusti – När verkligheten inte räcker till

Jag tror inte riktigt att jag visste vad jag gjorde den där eftermiddagen i december. Eller, jag visste vad jag gjorde, men inte vad det skulle leda till. Men vet man nånsin det? Ett kort tag var det nog bara att ha gjort det. Det var berusande. Det var frihet. Att vara helt själv igen.

Så hände något. Verkligheten kom ikapp. Jag känner inte för att stanna och slåss. Jag är för trött, the reality has kicked the shit out of me. Jag behöver något mer än verklighet, så i augusti ger vi oss iväg. Vi lämnar Visby och Sandviken. Vi lämnar besvikelser, vardag och gamla drömmar. Vi ska till platser dit verkligheten inte når.

Första stoppet är Neil Gaimans engelska landsbygd i Oceanen vid vägens slut. Där återvänder en man till sin barndoms trakter, och tänker tillbaka på allt som hände då för längesedan. Där fanns Lettie och den vackraste vänskapen men också fasansfull ondska.

Vi beger oss sedan till Umbra, platsen dit människors skuggor kommer om natten. Det är den föräldralösa Ethel som upptäcker porten till den nya världen och där startar hennes jakt på föräldrarna och på sig själv. Men att finna sanningen är varken enkelt eller ofarligt.

Månadens bok: Oceanen vid vägens slut – Neil Gaiman, 2013.
Umbra – Elin Fahlstedt, 2011 (serieroman).

Stina

Välkommen till Engelsfors.

April lider mot sitt slut och det är dags att äntligen presentera månadens tema. Om april vore en bok skulle det vara den här bokserien, trots att serien utspelar sig under flera månader. Men vad är mer april än häxor & eld?
Månadens tema tar oss till det lilla samhället Engelsfors, en fiktiv bruksort lokaliserad i Bergslagen.

Karta över Engelsfors.

Där får vi möta de se tonårstjejerna Minoo, Rebecka, Vanessa, Anna-Karin, Ida och Linnéa. Inte nog med att de måste bo och gå på gymnasiet i Engelsfors, de har också magiska krafter som tvingar dem att, ve och fasa, umgås med varandra. Böckerna, skrivna av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren, har beskrivits som en blandning mellan Supernatural, Buffy & Twinpeaks. Har ni redan läst böckerna vet ni vad jag pratar om, om inte har ni massor av spänning och tonårsproblem att se fram emot. Engelsforstriologin består av böckerna Cirkeln, Eld och Nyckeln, samt den grafiska romanen Berättelser från Engelsfors, tecknad av några av Sveriges bästa tecknare. Bland annat Kim W Andersson och Lina Neiderstam. Har ni inte läst serien tidigare är månadens bok Cirkeln. Då jag läste Cirkeln i somras tänkte jag ta mig an Eld och Berättelser från Engelsfors.

Sex stycken ofrivilliga hjältar. Vem den sjunde personen är får ni läsa er till ;)


Trevlig läsning :)

Fables The wolf among us. (Faith)

För några veckor sedan såg jag till min glädje att någon tagit sitt förnuft till fånga och gjort Fables till ett spel. Så förtjust som jag är i allt vad Fables heter behöver jag ingen övertalning för att betala och ladda ner del ett, Faith. Spelet är under utveckling och innehåller allt som allt fem kapitel som var för sig innehåller olika delar. Jag laddade ner det via xbox Live, men jag har sett att det finns tillgängligt på andra plattformer.

Spelet, som är utvecklat av samma bolag som gjorde The Walking dead game, utspelar sig i Fabletown under 1980-talet och en spelar som Fabletowns sheriff, Bigby Wolf. Samma varg som en gång i tiden försökte äta upp rödluvan och blåsa sönder tre tre små grisarnas hus.

När spelet tar sin början har Bigby kallats till ett hyreshus i New Yorks sjabbigare kvarter. Herr Padda, förmodligen samma padda från Det susar i Säven, klagar över oväsendet i lägenheten ovanför. Och efter en dialog med paddan, vem finner vi på övervåningen om inte Skogshuggaren. Samma skogshuggare som en gång i tiden räddade rödluvan och dränkte vargen. Tiden har dock inte varit snäll mot honom och han är nu

en fallen hjälte med anger issuses. 

Det kan vara svårt att översätta ett medium till ett annat, i det här fallet en serietidning till ett spel. Men jag tycker att de har lyckats riktigt bra. Grafiken, en blandning av mörka färger och neon med tjocka konturer skulle kunna vara hämtat från serien och ger spelet en noir-känsla. Enligt min mening är det välgjort, med detaljer som fans känner igen sig i och uppskattar. Handlingen utspelar sig ca 20 år innan Fables in exil och för ett fan är det roligt att se vad många av fablerna gjorde innan serien tog sin början. Som ett fan är det också roligt att återse fablevärlden, fablerna själva eller bara känna igen sig i referenser i dialogen.

Spelet i sig är uppbyggt kring olika scenarion där spelaren påverkar handlingen genom olika val dessa leder både till cut-scenes och action. Tempot är okej, högt i actionscenerna men spelet sparar rätt ofta så att börja om från gamesave är frustrerande men inte så farligt. 

Roligt spel för folk som redan gillar Fables men också en bra ingång i Fablesvärlden för folk som inte upptäckt den än.

Batman: The Dark Knight Rises.

Precis som det finns böcker som en 'måste' läsa, så kallade klassiker. Så finns det serier som måste plöjas igenom för att andra läsare ska kalla en för seriekännare. Eller i extrema fall ens få göra sin röst hörd i diskussioner. En av de klassiska hjältarna som måste tacklas är Stålmannen, en annan är Batman. Båda utgivna på förlaget D.C comics. Ett förlag som tycker tar sig själv och sin mytvärld på för stort allvar, men det är som sagt var min personliga åsikt. Jag ids inte gräva ner mig djupare i den uråldriga fejden D.C Vs Marvel. De har båda sina goda sidor. Marvel är bra på team-ups, D.C är bra på muskulösa män och patriotism.
Men åter till en av anledningarna till att läsa serier; hjältarna. I det här fallet, Batman. För några månader sedan valde jag att tackla Batman: The Dark Knight Rises Av tre anledningar.
1. Jag avskyr Stålmannen och i princip allt som har med lantisen att göra.
2. Christoper Nolans film med samma namn (dock ej samma handling).
3. Lika mycket som jag avskyr Stålis, med samma intensitet älskar jag Gotham City.

Batman: TDKR är en av grundpelarna i Batman mytoset, och hamnar alltid högt upp på folks 'att-läsa listor'. Och i likhet med lejonparten av klassiker får den alltid höga betyg. Tyvärr måste jag av flera skäl göra hyllningskören besviken. Ett av de skälen är sagans författare: Frank Miller, mest känd för Sin City. Då jag inte varit intresserad av hans utgivning kan jag inte uttala mig om början av hans karriär men ju längre tiden lider är originalitet och nytänkande två saker Frank Miller inte kan anklagas för. Vilket också kan vara befriande, både förläggare och läsare vet vad de får.

En konstant författare, när du läser ett verk av Frank Miller vet du vad du får, en Noir-värld befolkad av bittra män med grovhuggna hakor. En männens värld där kvinnorna degraderas till horor eller bordellmammor.

Namnsdagsflickan av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström

Den här boken upptäckte jag via Boktipset då jag efter en vunnen tävling tillsammans med bokvinsterna också fick utdrag ur några böcker som ännu inte kommit ut i handeln. Den enda av de utdragen som jag verkligen fastnade för var den grafiska romanen Namnsdagsflickan, som var så underbart vackert tecknad. Sen när det var dags för babyshower så fick jag den i present av min kära make. Den påminner i handlingen faktiskt lite om filmen ”Heavenly cratures”, regisserad av Peter Jacksson. I filmen är det två flickor som är i fokus. Två flickor med livlig fantasi som tillsammans uppfinner en fantasivärld som de blir mer och mer uppslukade av. Boken påminner om filmen i alla fall i den grad att Robin som är huvudpersonen i boken, tillsammans med sin bästa vän Kim, skapar sig en egen fantasivärld, Berghendia. Lillasystern, Namnsdagsflickan, är också med på ett hörn – men är den som verkar ta historierna på lite väl sort allvar. När hon sedan hamnar i koma och fortfarande verkar vara fast i sina fantasier vet Robin inte alls vad som finns att göra. Det här en fin historia, med ett i mitt tycke oväntat slut. Ett stort plus just för slutet faktiskt. I really, really did not see that coming! Utan att avslöja för mycket kan man kanske säga att det i dagsläget så hypade hen-begreppet hade kunnat passa bra in i denna historia, även om en läsare som jag väljer att ignorera det och bara se det jag vill se.

Kan för övrig tillägga att Sebbe som också läste boken (faktiskt den enda bok han läst i år) hade en helt annan syn på boken än jag. Men vad kan jag säga, nu talar vi alltså om den personen som läste ”Gargoylen” och blev jätteförvånad när det visade sig att den whiskeydrickande och vannsinneskörande huvudpersonen var en man och inte en kvinna.

// Sofia

Tummelisa - Eller den andra Vildmarken.

Sanningen att säga var det länge sedan jag hade en riktig läsupplevelse. Från en bok i alla fall. På fronten serieromaner har läsupplevelserna varit fler. Senast, den svenska serieromanen Tummelisa, skriven av Matilda Ruta. Inte bara för att den var bra tecknad och intressant läsning för stunden, utan även för att den fortfarande väcker frågor. Trots att det var en vecka sedan jag läste ut den. Igår spenderade jag större delen av dagen med att fundera över hur en, likt Tummelisa, transformerar sig själv från Objekt till Subjekt. Styrkan det krävs att börja göra aktiva val istället för att bara flyta med och låta saker hända en. Men utan att själv förvandlas till en förövare, vilket Tummelisa gjorde.

Självklart utgår filosoferingarna från mig själv och min egen situation. Inte för att jag likt Tummelisa varit nära att bli bortgift med en padda. Men för att jag under stora delar av livet, även nu när jag är 'vuxen' på olika sätt varit offer för min omgivning. Oavsett om det handlar om min generation eller om mig som person har objektets roll varit den mest passande. Ibland rent av självvald, för att jag inte visste bättre, eller för att rollen som objekt är enklare att ta på sig än den som subjekt.

Kortvarig förändring är enkelt, långvarig svårare. Att förändra ett inarbetat beteende, ett tankemönster är både mycket svårt och krävande. Jag vet, jag har provat flera gånger och allt som oftast lyckats, men bara under en period. Så fort jag slappnat av under en längre tid och inte vaktat mitt sinne har jag fallit tillbaka i samma gamla mönster. Men det är bara att försöka igen. Med två steg framåt och tre tillbaka har en till sist kommit en lite bit på vägen.  

Jag rekommenderar folk att läsa Tummelisa, av Matilda Ruta. Även som själva läsningen går fort stannar frågeställningarna kvar länge. För att inte tala om hur fint tecknad den är. Standarden på svenska serier har verkligen lyfts. Tack och lov för att allting inte behöver vara Rocky, utan att den svenska seriemarknaden vågar satsa på kvalitativa skapelser.

Kärleken Gör Ont!

En stjärna på den allt intressantare svenska seriehimmelen är Kim W Andersson, författaren till Johnossi Comic, Love Hurts och nu senast den skräckromantiska serien Alena. Första gången jag läste Love Hurts var i Nemi. Serien, som fortfarande är enkel att dra sig till minnes, handlade om en man och en kvinna som försökte mörda varandra, förmodligen utav svartsjuka. Twisten, visar det sig är att det handlar om två dockor, tillhörande två barn som leker hushåll. Den serien visade två saker, dels att barn kan vara oerhört grymma, samt att Kim W Andersson är en berättare att räkna med. Sedan den har jag älskat Anderssons serier, men måste jag erkänna, det var inte förrän i Maj jag fick veta att han var en karl. Historien går att min kompis Emma behövde någonstans att bo inför Karlstad Comicon, jag erbjöd min soffa och på kvällen efter konventets första dag, när vi skulle påbörja vår kvällsrutin; öl och SPN släppte hon bomben. Hon hade varit på konventet, köpt Alena och fått den signerad av författaren, Kim W Anderssson, och HAN hade varit trevlig. Här skulle det förmodligen vara passande med en diskussion om mina fördomar, men ids vi verkligen? Klockan är två på natten och jag borde sova, inte skriva ett allt längre och allt mer substanslöst inlägg.

Samlingsalbumet Love Hurts, som recensionen borde handla om gavs ut 2009, och som den fattiga icke-student jag är har jag skjutit upp inköpet. Tills jag tröttnade på att vänta och lånade albumet på biblioteket. Försten, är det inte fantastiskt att en kan låna grafiska berättelser på bibblan? För att rama in de vitt skilda berättelserna används tro tjänaren Metafiktion. Läsaren får följa en person som blivit besatt av en historia kallad Love Hurts. För mänsklighetens bästa vill hon samla och ge ut hela serien, men för att göra det måste hon finna alla kapitel. En jakt som leder henne och läsaren till en studio där berättelsen transformeras till flera berättelser inom ramberättelsen.

I likhet med de flesta novellsamlingar finns det några berättelser som lyser starkare än andra. Bland annat Love Hurts #15, som handlar om ryska isdansare. Eller den längre berättelsen om Anastasia som blir trolovad med en skitstövel till prins. I likhet med kapitlet om isdansarna syns tydliga referenser till Mästaren & Margarita. I Anastasias fall då en av hennes kumpaner i hämnd består av en katt i mänsklig storlek. 

Överlag är det ett stabilt album, visst är några berättelser intressantare än andra, men det finns ingen som är direkt dålig. Kanske skulle de lysa starkare om de fick vara för sig själva och inte behöva tävla om uppmärksamheten?

Hittar ni Love Hurts rekommenderar jag er att köpa den, det ska jag göra när jag får råd. Eller läs de nyare delarna i Nemi.

Lucifer: Devil In the Gateway

Förutom den episkt dåliga Myggor och Tigrar har jag ägnat April månad åt några av de grafiska romaner jag har liggande.
Vilket var på tiden då många av dem har legat i bokbergets gömmor i ett år.
Den första jag läste ut var Devil In the Gateway, skriven av Mike Carey och tecknad av Chris Weston.
Serien som kom ut 2001 är en spinoff på den framgångsrika serien Sandman, skapad av Neil Gaiman. Berättelsen följer Lucifer, föredetta härskare i helvetet, nu mera barägare i Los Angeles.
Det är inget försöknande porträtt som tecknas. Lucifer är precis så charmig och egoistiska som förväntat. Det är ett befriande porträtt, Lucifer är en psykopat utan många försonande drag. Han har inget emot att hugga sina motståndare eller allierade i ryggen, vare sig de är människor eller eteriska varelser.
Teckningsstilen är intressant. Detaljrik och matt finish. Tog några sidor att vänja sig vid. Färg skalan påminner om stilen i Bill Willinghams Fables.

Boken är uppdelad i tre berättelser, den första handlar om de gamla gudarna, de som fanns till innan männskligheten kunde uttrycka sig med ord. Lucifer får i uppdrag av Tronen att stoppa dem, till varje pris. På resan får han med sig en ung kvinna som önskade livet ur sin handikappade bror och nu ångrar sig djupt. Berättelse nummer två utspelar sig i Hamburg och handlar om en tarotkortsmakare som skapat en lek Lucifer vill äga, oavsett vilka konsekvenser det innebär.
Och om Lucifer vill ha något ser han till att få det, oavsett om han måste skada en gammal vän eller ej för att nå sitt mål. Nu är det några månader sedan jag läste Lucifer: Devil In The Gateway, men den historien skrämmer mig fortfarande när jag tänker tillbaka. Inte bara de övernaturliga elementen utan även människors ondska mot varandra.
Synd bara att del två i Lucifer serien är så dyr. Annars hade det varit ett givet köp.

Månadens Bibliotekarie: Juli.

Kampen mellan deltagarna var jämn men enbart en person kan bli utsedd till månadens bibliotekarie, och den här månaden går äran till....

Barbara Gordon! 

Barbara, även känd som Batgirl arbetar som chef för Gotham citys stadsbibliotek, som beskrivs som det största biblioteket i DC comics universum.

   

Buffy säsong 8 (och Spike)

Som ni och alla andra Buffyfantaster vet blev det sju säsonger av Buffy innan serien lades ner 2003. Vad ni kanske missat (men antagligen inte) är att denna sjunde säsong faktiskt inte var den sista. Det finns nämligen både en åttonde och en nionde säsong, fast i serietidningsform.

Den åttonde säsongen tar vid ungefär ett år efter det att Sunnydale förstördes i finalavsnittet. Buffy och Xander har sitt nya högsäte i Skottland och numera har de en mindre armé av potentialla dräpare, magiker och häxor till sitt förfogande. Dock ska tilläggas att det inte är alla potentiella dräpare som har lika ädla mål som Buffy och Scoobygänget vilket de snart ska bli varse.

Danne lånade mig de första tio numren samlade i två snygga volymer. Jag tycker det är kul att serien utgör en fortsättning av tv-serien och att det är Joss Whedon själv som skrivit den första delen, The Long Way Home. Det är klart att det hänt en del på det år som saknas mellan tv-seriens finalavsnitt och den första serietidningen men bitvis tycker jag att det känns något avhugget, som om vissa bitar fattas. Utan att spoila för mycket hade jag exempelvis gärna fått lite mer bakgrund kring Dawns gigantiska problem.

Det är kul att återse lite gamla bekanta som Amy, Faith och Ethan Rayne, även om den sistnämndas gästspel var alldeles för kort för min smak. Rayne är ju så bra att man gärna vill se mer av honom, en charmig men opålitlig gentlemannatjuv som inte drar sig för att vända kappan efter vinden.

Det är också trevligt med vissa mer fristående delar som utspelar sig lite vid sidan av själva huvudintrigen. Det behövs, de utgör ett litet andninghål, en paus från den egentliga handlingen. I serien var dessa fristående avsnitt dessutom i många fall också de bästa.

Så har jag spenderat lite tid med Spike, vilket alltid är trevligt. Dessa tre historier är helt fristående och man får bland annat ta del av hans eviga munhuggande med Angel, möta Harmony igen som mot all förmodan och allt vett förlåtit honom för mordförsöket, höra dem ge varandra fler fantasifulla smeknamn (vad sägs till exempel om my little refrigerator magnet, fruit cup och blondie-bear) och veta mer om Spikes förflutna.



Jag ser redan fram emot fler trevliga Buffystunder, och jag skulle inte säga nej till några Buffytidningar i julklappsstrumpan i år (hint, hint!).

Stina