Mr Castell

Del tjugotre
Kvinnan svarar honom inte. Hon tittar bara på honom med samma äckliga hånleende på läpparna. Att hon inte skäms. Här har han riskerat liv och lem för hennes skull och hon har inte ens vett att vara det minsta tacksam. Jonas hoppas innerligt att det olyckliga fallet förut gett henne många sköna blåmärken.

– Hur är det med ryggen, kan han inte låta bli att fråga på ett inte alltför smidigt sätt. Jag hoppas verkligen att du inte är allvarligt skadad. Jag menar, det skulle ju inte vara så kul om du låg där med bruten rygg, eller ett par brutna revben. Jo det skulle det, tänker han inom sig, jo det skulle det visst vara. Det skulle vara härligt, härligt. Det skulle vara exakt vad hon förtjänade. Fniss. Fniss.
– Och vad angår det dig om så vore, fräser hon till svar. Även om jag så låg här i en pöl med blod skulle jag knappast kunna förvänta mig något större deltagande av dig din lilla parasit. Om du varit en gentleman hade du befriat mig vid det här laget. Men vad vet jag, du kanske är en sån som går igång på piskor, handklovar och sånt perverst. Du verkat vara den typen, en klen liten stackare som gillar att fantisera om hur stark och modig han är. Nå, gillar du vad du ser?
Hon riktigt håller fram de bakbundna händerna och gör sitt bästa för att se lidande ut. Men Jonas genomskådar henne. Brudjävel!
– Även om jag nu gick igång, som du kallar det, på piskor och annat snusk, något som du för övrigt verkar ha stor koll på, så skulle en så ful brud som du aldrig få någon man vid sunda vätskor att bli intresserad. Ful, ful, FUL…..
Jonas blänger ilsket på henne och riktigt skriker ut sitt hat och allmänna missnöje.
– Till det fina lilla uttalandet, säger hon med spydig röst, har jag bara en sak att säga. Polisen, polisen, FÄNGELSE DIN JÄVEL.
– Då måste de hitta dig först, skriker Jonas ursinnigt. Och om du inte lever när de gör det så finns det inte så mycket du kan säga. Eller hur?!!!
– Var det ett hot, väser bruden. Var det ett hot? Jag tyckte precis att det var ett hot. Jag undrar vad polisen skulle säga om DET!
– Jag undrar vad polisen skulle säga om det, härmar Jonas med förvriden stämma. Det kommer du aldrig att få veta din….din pundare. Polisen är inte här nu, stumpan. De kan inte hjälpa dig.

Jonas kan själv höra hur han låter. Och det låter inte bra. Det låter inte som en räddare i nödens stund. Och han vet inte riktigt hur han ska kunna slingra sig undan det här, men det måste gå på något sätt. Dessutom förtjänar han det här, det är dags att visa bruden vem det är som verkligen bestämmer. Om han ska släppa henne ska han tvinga henne att hålla käften. Inte för att han riktigt tror på den iden, men vad ska han göra? Han har gått för långt nu för att kunna gå tillbaka. Det finns i det här läget bara en sak han kan göra.

– Die bitch! Jonas närmar sig henne med långsamma, utstuderade steg, samtidigt som han studerar hennes ansiktsuttryck. För effektens skull trevar han i innerfickan efter något han hoppas ser ut som en pistol. Hon kan ju knappast veta att vad Jonas fingrar på i fickan är använt tuggummi, sorgligt hopklibbat i vad som fram till dess varit Jonas favoritbyxor. Nåja, det lilla missödet är glömt och begravet. Det är ingenting mot det här. Han fortsätter fram mot henne, och visst! Hånleendet är bortsuddat ur hennes synnerligen fula ansikte och hon börjar se mer och mer nervös ut.
– Det trodde du inte, va?! Du kanske har missbedömt mig, väser Jonas ur ena mungipan. Ett maner han övertagit av John Wayne. Nu kanske det har gått upp för dig att man inte ska ta folk för givna. Jag kanske inte är den jag har utgivit mig för att vara. Jag ÄR inte den jag har utgivit mig för att vara. Du trodde att du hade mig där ett tag. Du trodde att du visste vem jag var.

Tjejens ansikte ser nu inte bara nervöst ut. Hon ser skräckslagen ut. Hon betraktar Jonas med allt större fasa.
– Det borde jag ha fattat, mumlar hon mer för sig själv än till Jonas. Det borde jag ha fattat. Hon slickar sig nervöst om läpparna och trycker sig mot containern som för att undkomma eller göra sig osynlig.
Vid hennes reaktion känner Jonas nästan illamående över sig själv. Tjejen är skräckslagen. Hon tror att han kommer att döda henne. Hon tror att han kommer att avrätta henne, eller ännu hemskare saker. Men det är bara att fortsätta. Backar han nu kommer det bara att gå tillbaka till utgångsläget. Det läge där han inte har en chans, där han ligger risigare till än….. ja, han ligger risigt till helt enkelt. Nej, det är bara att fortsätta.
– Ja, det borde du ha fattat, improviserar Jonas. Du borde ha fattat att vi inte skulle låta dig slippa undan så lätt. Du vet vem jag är nu, eller hur….?!
Hon nickar, försöker säga något, men rösten bär inte.
– Nå??? Jonas ryter fram det för allt vad han är värd.
– Du är Mr Castell, jämrar hon sig. Förlåt. Jag visste inte. Hon gråter nu. Ansiktet skrynklar ihop sig och hon skakar i hela kroppen. Jag menade det inte. Jag menade det inte. Snälla ni….
– Det här är din lyckodag, säger Jonas med myndig stämma. Du kommer inte att dö här, inte idag. Och det beror inte på att du förtjänar att leva. Det beror helt och hållet på att vi har användning för dig ytterligare en liten tid. Nu har du chansen att visa oss att du förtjänar att leva.
– Ja, nickar hon. Ja. Jag ska göra allt ni ber mig om. Bara ni inte dödar mig.
– Tyst! Avbryter Jonas. Nu ska du lyssna på mig mycket noga. Förstår du?
Hon nickar tacksamt med ansiktet strimmigt av tårar, och lyssnar uppmärksamt som om hennes liv hängde på det, och efter vad hon vet så gör det ju det också.
– Jo, börjar Jonas.

Stina