Naturens mest perfekta missbildning?

Någon kallade enäggstvillingar för naturens mest perfekta missbildning. I litteraturens värld är synsättet oftast det motsatta, för skönlitterära tvillingar har i allmänhet försetts med en inneboende felaktighet av något slag. Det har skett en miss av naturen och ett monster (noga räknat två) har skapats. Ett läskigt, degenererat tvillingmonster. Ofta har dessa en osund fixering till varandra. Är det inget större fel på dem så måste någon i varje fall dö. Ser man det från den sidan är tvillinglitteratur sällan särskilt upplyftande. Men hey, hellre degenererad än menlös. Och säga vad man vill men tråkiga är de sällan, tvillingarna i litteraturen. Incestuösa, onda och missanpassade but never boring.

Tvillingar har också sin givna plats i skräckfilmer och thrillers. Ett ofta återkommande tema är det med den onda tvillingen som kommer för att rasera tillvaron för sin bättre hälft. Min favorit i den kategorin är utan tvekan Bens onde bror från Sunset Beach. Honom var det minsann lite go i till skillnad från tråkmånsen Ben.

De första tvillingar som fångade mig var förstås de förträffliga Wakefield-systrarna. Kvalitetslitteratur som fortfarande håller måttet; Jessicas ränksmidande och Elisabeths präktighet får man aldrig nog av. En annan bok som etsat sig fast i minnet är Jag saknar dig, jag saknar dig som behandlar det ofattbara och vad som händer när den som alltid funnits där försvinner och man står ensam kvar. Senaste tvillingfavoriten är förstås Flicka i fönster vid världens kant. Aldrig har väl det incestuösa tvillingtemat utforskats på ett vackrare sätt än här.

Om man inte räknar med vår faiblesse för Sweet Valley-systrarna har tvillinglitteraturen annars varit ganska lätträknad i vår triangel. Förutom nämnda Flicka i fönster vid världens kant och Jag saknar dig, jag saknar dig kan jag bara komma på ytterligare fyra verk som på något sätt innehållit tvillingskildringar. Det är Huset Ushers undergång, Grotesque, Alice i Underlandet och Peter Pan. Ser man på hur tvillingar brukar gestaltas utgör de dock ett ganska så typisk urval: där finns incest, död, galenskap och syskonmord.

- Hälften av syskonparen har incestuösa tendenser.
- Flera uppvisar tecken på sinnessjukdom.
- Fyra tvillingar dör.
- En är kriminell och har (antagligen) dödat sin tvilling.

Har ni några (o)trevliga tvillingskildringar att bjuda på som jag kanske missat? Jag vet att Joyce Carol Oates gärna behandlar tvillingskap och dubbelnaturer, men då främst under synonymen Rosamond Smith. Jag har bara läst ett fåtal av hennes böcker under detta namn, och inga med tvillingtema men Sofia har säkert bättre koll än mig och kan nog komma med ett tips eller två. Right?

Stina

Victor och Madelon vs Mattie and Sophie

Precis som Sofia skriver i sin recension av Flicka i fönster vid världens kant finns det läskigt många likheter mellan Lundwalls syskonpar och Guy Burts dito från Min syster Sophie. Det känns som att Victor och Madelon lever ett liv som skulle kunna ha varit Matties och Sophies om omständigheterna varit annorlunda. Där finns den självvalda isolationen från alla andra, fixeringen vid varandra och oförmågan att leva i en annan värld än den eget skapade.

För Mattie och Victor är systern de växt upp med och till vissa delar känner så väl något av ett mysterium, en gåta. När de slutligen inser att hon har dolt något för dem och att hon inte är den de trodde känner de sig svikna. Den som stått dem närmast i världen, varit hela deras värld, har bedragit dem. Plötsligt står de ensamma kvar. Systern som funnits där för alltid är borta.

I båda relationerna är det nämligen systrarna som är de starka. När det är dags är det de som ensamma måste ta ett beslut. För dem finns ingen att luta sig mot. Det är de som inser att den värld de levt i så länge, den värld de skapat åt sig själva måste få ett slut. Det är deras beslut att fatta, inte deras bröders. Men bröderna är inte kapabla att ta sig an världen utan systrarnas stöd och beskydd. De behöver någon att ställa till svars, någon som genom att ikläda sig systerns roll ska ställa allt till rätta igen. Därför återskapar båda två systern i en annan gestalt. Istället för att kämpa gör de sig själva till offer och försöker skjuta över ansvaret på en person som från början inget hade med situationen att göra.

Förutom likheterna jag tagit upp ovan, är det vissa stycken från de båda romanerna som är så lika att man nästan ryser lite. Eller vad sägs om följande?

1
På slottets vind, längst ute i spetsen mot avgrunden, finns skrymslet som under många år var vår, och min, tryggaste tillflykt. Det är trapetsformat, mycket trångt, med taket brant sluttande ner mot de tre murväggar som bildar trapetsens tre korta sidor. Den längre sidan utgörs av en härva grova bjälkar som bildar en komplicerad labyrint genom vilken ett litet och vigt barn kan slingra sig om det kan vägen. Nu kan jag inte ta mig dit in. Det känns som ett förräderi eller ett nederlag; det var den enda platsen bortom syster Madelon, där jag kände mig fullkomligt och oreserverat trygg.

The holly bush was a favourite place of mine. Set well back in the less tended regions of the garden, it was in reality more of a tree than a bush; the sagging lower branches, however, had drooped to the earth and rooted there. There was thus formed a sort of teepee-like hollow in the centre of the spiky foliage, as high at its centre as the lowest branches stemming from the trunk, into which a determined child could scramble through a less dense patch at one side.

2
Jag grät mot hennes hals medan hon strök mig över håret och försäkrade mig att allt var bra, att inget hade hänt, att ingenting någonsin skulle komma att hända.

With my face pressed into the comforting warmth of her shoulder, she wispered, It´ll be OK, Mattie, it´s going to be all right. Don´t worry, everything´s going to be OK.

3
Det där finns inte, sade hon. Men jag finns. Jag finns alltid, vad som än händer. Men hon fanns inte. När jag behövde henne fanns hon inte längre.

I´ll always be around. You´ll get bored with me, if you´re not careful.

Stina

En hyacint bland eternellerna

”Jag undrar hur det skulle kännas, sade hon.
Att falla?, sade jag.
Att det aldrig skulle ta slut, sade hon”.

Sam J. Lundwalls Flicka i fönster vid världens kant var en oväntad och fascinerande upptäckt och en av få ljusglimtar under augustis fantasytema. En hyacint bland eternellerna för att ta till ett gammalt favorituttryck. För jag blev faktiskt rätt besviken på de övriga böckerna som generellt sett var rätt så fantasilösa, trista och oinspirerande. Ingen av författarna fick till det riktigt. Det vill säga ingen utom den här. Boken har inte bara en snygg framsida (även om det tydligen kan diskuteras enligt er andra) utan även ett mycket trevligt inre.

Det är sällan man läser något som så till den graden biter sig fast. Det är vackert, vemodigt och lätt obehagligt. Dessutom olikt det mesta annat jag läst. Sam J. Lundwall har skapat något alldeles eget även om paralleller kan dras till andra verk. Då tänker jag inte minst på Edgar Allan Poes Huset Ushers undergång, som säkert varit en inspiration. Bara undertiteln till romanen, En gotisk berättelse pekar ju i denna riktning liksom den kvinnliga huvudpersonens namn, Madelon (jfr med Madeleine från Huset Usher).

Berättelsen utspelar sig parallellt under 1950- och 1980-talet. Men ingredienser som ödsliga slottssalar med labyrintiska vindlingar, hemlighetsfulla källarplan och stormiga åskoväder ger känslan av vi lika gärna kunde ha befunnit oss i ett tidigare, mörkare århundrade. Kanske rentav i Poes Huset Usher. Det är bara de spindelvävstyngda kryptorna som saknas för att göra illusionen fullständig.

I romanen får vi följa den medelålders Victor som efter flera års utomlandsvistelse återvänt till Chateau C och trakten där han växte upp. Där väntar hans skyddsling och numera älskarinna, en betydligt yngre kvinna han döpt till Madelon efter sin sedan länge försvunna syster.

Systern och denna nya Madelon börjar smälta samman för Victor som (o)medvetet format henne till en kopia av det älskade syskonet. Det är inte bara hennes namn, hennes utseende och hennes gester, ja allt är en återspegling av den Madelon han förlorat. Av den Madelon som han lekte Lilla döden tillsammans med vid Världens kant. Hans återskapning av systern är så perfekt att han börjar bli osäker på om det verkligen är systerns gester han ser i Madelon. Han vet inte längre vad som är minnen av systern. Återskapandet har bidragit till hennes ödeläggelse. Hon börjar försvinna och han kan inte längre säkert kan säga vad som är hon i denna nya Madelon.

Jag tycker om Lundwalls sätt att berätta historien. Jag tycker om hans dialog och det vemodiga i historien. Det är en kärlekshistoria som är sanslöst vacker men samtidigt sjaskig och begränsande. En kärlek som inte borde vara möjlig och som aldrig kan få ett lyckligt slut. Det är kärlek när den är som vackrast och fulast. Kärlek som är för mycket men som ändå inte räcker till. Jag älskar det kort sagt. Jag älskar Madelon och Victor och deras dysfunktionella liv vid Världens kant.

”Det skulle vara som att dö, sade jag.
Det vore bättre än att dö, sade hon. Det vore ett ingenting, men man skulle få uppleva det. Det är det enda med döden som skrämmer mig, sade hon, att man inte får känna den. Jag skulle vilja ha den en liten bit i taget, jag skulle vilja vänja mig vid den. Jag skulle vilja att du vore med”.

Stina

Flicka i fönster

Jag har fastnat för den här framsidan av någon anledning, jag vet inte varför. Sofia tycker den är ful. Så jag frågar mig, är det bara jag? Är den verkligen så ful? Is it? Is it really? Do tell!


Stina