En hyacint bland eternellerna

”Jag undrar hur det skulle kännas, sade hon.
Att falla?, sade jag.
Att det aldrig skulle ta slut, sade hon”.

Sam J. Lundwalls Flicka i fönster vid världens kant var en oväntad och fascinerande upptäckt och en av få ljusglimtar under augustis fantasytema. En hyacint bland eternellerna för att ta till ett gammalt favorituttryck. För jag blev faktiskt rätt besviken på de övriga böckerna som generellt sett var rätt så fantasilösa, trista och oinspirerande. Ingen av författarna fick till det riktigt. Det vill säga ingen utom den här. Boken har inte bara en snygg framsida (även om det tydligen kan diskuteras enligt er andra) utan även ett mycket trevligt inre.

Det är sällan man läser något som så till den graden biter sig fast. Det är vackert, vemodigt och lätt obehagligt. Dessutom olikt det mesta annat jag läst. Sam J. Lundwall har skapat något alldeles eget även om paralleller kan dras till andra verk. Då tänker jag inte minst på Edgar Allan Poes Huset Ushers undergång, som säkert varit en inspiration. Bara undertiteln till romanen, En gotisk berättelse pekar ju i denna riktning liksom den kvinnliga huvudpersonens namn, Madelon (jfr med Madeleine från Huset Usher).

Berättelsen utspelar sig parallellt under 1950- och 1980-talet. Men ingredienser som ödsliga slottssalar med labyrintiska vindlingar, hemlighetsfulla källarplan och stormiga åskoväder ger känslan av vi lika gärna kunde ha befunnit oss i ett tidigare, mörkare århundrade. Kanske rentav i Poes Huset Usher. Det är bara de spindelvävstyngda kryptorna som saknas för att göra illusionen fullständig.

I romanen får vi följa den medelålders Victor som efter flera års utomlandsvistelse återvänt till Chateau C och trakten där han växte upp. Där väntar hans skyddsling och numera älskarinna, en betydligt yngre kvinna han döpt till Madelon efter sin sedan länge försvunna syster.

Systern och denna nya Madelon börjar smälta samman för Victor som (o)medvetet format henne till en kopia av det älskade syskonet. Det är inte bara hennes namn, hennes utseende och hennes gester, ja allt är en återspegling av den Madelon han förlorat. Av den Madelon som han lekte Lilla döden tillsammans med vid Världens kant. Hans återskapning av systern är så perfekt att han börjar bli osäker på om det verkligen är systerns gester han ser i Madelon. Han vet inte längre vad som är minnen av systern. Återskapandet har bidragit till hennes ödeläggelse. Hon börjar försvinna och han kan inte längre säkert kan säga vad som är hon i denna nya Madelon.

Jag tycker om Lundwalls sätt att berätta historien. Jag tycker om hans dialog och det vemodiga i historien. Det är en kärlekshistoria som är sanslöst vacker men samtidigt sjaskig och begränsande. En kärlek som inte borde vara möjlig och som aldrig kan få ett lyckligt slut. Det är kärlek när den är som vackrast och fulast. Kärlek som är för mycket men som ändå inte räcker till. Jag älskar det kort sagt. Jag älskar Madelon och Victor och deras dysfunktionella liv vid Världens kant.

”Det skulle vara som att dö, sade jag.
Det vore bättre än att dö, sade hon. Det vore ett ingenting, men man skulle få uppleva det. Det är det enda med döden som skrämmer mig, sade hon, att man inte får känna den. Jag skulle vilja ha den en liten bit i taget, jag skulle vilja vänja mig vid den. Jag skulle vilja att du vore med”.

Stina