Gifttädets bibel av Barbara Kingsolver

Funderade först på att recensera ett gäng mysrysare - men det känns som att min credibilitet som boktrianglare kanske skulle må bra av att belysa att jag läser även annat än s.k pulp fiction.

Därför blir det istället en recension av en bok jag läste så långt tillbaka som i juni, nämligen "Giftträdets bibel". Lite av en gammal favorit är denna roman, men ändå inte den av Kingsolvers romaner jag gillar bäst. Precis som Atwoods romaner genomsyras denna av en torr ironi och komiskhet mitt i allt det eländiga.

Vi får följa en missionärsfamilj med en tyrranisk far som drar med sin fru och sina 4 döttrar till Belgiska kongo för att sprida Guds ord. Året är 1959 och det råder politisk oro i landet, men fadern ignorerar allt detta och försätter både sitt och familjens liv i fara.

Berättare i romanen är just de 4 döttrarna och i kortare stycken även modern. Den enda i familjen som aldrig får föra sin talan är fadern, utan han skildras endast genom de övrigas ögon – ömsom genom dyrkande ögon och ömsom genom mer kritiska beroende på vem det är som berättar. Och det är 5 väldigt olika röster vi får höra. Den 16-åriga Rachel, äldst av systrarna, är ytlig, fåfäng och helt ointresserad av allt som har att göra med Afrika. Leah och Ada, 14 år gamla, är två väldigt olika tvillingar. Leah är intelligent, men samtidigt den som kanske mest av alla söker den tyranniske faderns bekräftelse och Adah, som är handikappad och inte pratar är kanske den som mest av alla går sin egen värld och inte alls låter sig imponeras av fadern. Minstingen i familjen är Ruth May och hon uttrycker sig just som ett ungt barn och missuppfattar saker och ting och kommer till Afrika med ett barns öppna sinne. Föga förvånande är hon den första att få kontakt med byborna.

Och Kingsolver fångar alla dessa röster med precision, vare sig det är mamman eller minstingen som för sin talan. Det känns aldrig påhittat, utan in i minsta detalj verkligt.Det är här är dock ingen roman av den mer lättsmälta sorten, utan den kräver sin tid – men det tycker jag att den sådan här pärla till roman är värd. Just att komma in i den och beröras av den kan nog ta lite tid, för det är inte direkt en bok som fångar in en på en gång.

// Sofia