Det som var allra vackrast och allra osäkrast, allra skörast och allra starkast

Kärlekens geografi är en historia om besatthet och kärlek. Författaren möter en yngre man, en konstnär, som använt hennes Dagbok som inspiration till ett av sina verk. Detta korta möte förändrar allt. Till en början nöjer hon sig med att följa honom på avstånd via hans hemsida. Genom att nagelfara fotografier från festkvällar, studera kommentarer i kommentarsfältet och läsa krönikor bygger hon upp en bild av honom. Bland alla dessa pusselbitar finns ledtrådar till hans liv. Det känns livsviktigt att få veta allt om honom. Kanske kan något hos honom avslöja en ännu okänd sida hos henne själv.

I månader bygger hon grunden för denna envägsrelation, en handling som inger henne både en känsla av makt och av skam. Hela tiden medveten om illusionen, att hon istället för att närma sig verkligheten med varje ny ledtråd om hans liv kanske fjärmar sig från den. Hon tvekar för att kontakta honom på riktigt men gör det slutligen när illusionen hon byggt upp inte längre räcker till.

Hon sänder iväg ett mail. Och han svarar. Där någonstans börjar det på riktigt, något som liknar kärlek.

Jag tycker om sättet som Nina Bouraoui bygger upp historien på. Hon har ett långsamt, ordrikt, poetiskt vindlande språk som berättelsen vilar på. Det är alltigenom intensivt och det finns inga passager där man som läsare får chansen att vila. Varje ord är laddat med en väntan och en längtan som bara tycks öka. Man väntar på en urladdning, ett klimax som  ska ta udden av det hela, men någon sådan kommer inte. Desperationen finns kvar.

Som ni förstår gillar jag det här och jag kommer definitivt att läsa mer av Bouraouis.

 

Stina