Tainted love

Vänner för livet är boken som tog min Per Hagman-oskuld, och det tackar jag Boktipset för då jag vunnit den i en av deras veckotävlingar. Tack Boktipset, jag hade aldrig kunnat göra det utan er. Eller det hade jag nog, fast det skulle ha dröjt. Per Hagman är en sådan författare jag tänkt länge att jag borde ge en chans. Men sen har jag inte gjort det ändå för att jag tänkt att det inte är något för mig. Att det är för hårt och för sjaskigt och trasigt. Att jag inte orkar med Hagmans söndriga människor.

Men det gör jag visst visar det sig. Jag mer än orkar med dem, fastän de är precis sådär trasiga och vilsna och självdestruktiva som jag föreställt mig. De är båda unga vuxna men ingen av dem har vuxit upp. Sophie är dottern till en världsberömd jockey medan Erik kommer från helt andra och betydligt enklare förhållanden, men i varandra ser de något de känner igen. Båda är brända av tidigare erfarenheter och livrädda för att släppa någon inpå. Det är en kärlekshistoria, men ingen självklar sådan.

Det dröjer nästan halva boken innan den ens tar sin början. I föregående kapitel får vi växelvis ta del av de bådas tillvaro. Vi får lära känna dem ordentligt och förstår hur relationen dem emellan redan från början blir så komplicerad. För de här båda individerna med taggarna på utsidan finns ingen tanke om enkel kärlek. Inte så konstigt då att de kämpar emot.

Jag kan inte säga att jag köper karaktärerna helt. Särskilt Erik har jag svårt för. Samtidigt finns det något där som gör det svårt att värja sig. Jag vill tycka om dem men jag lyckas inte helt. De är helt enkelt inga personer som är lätta att tycka om och det har nog heller aldrig varit tanken. Oavsett känslorna de väcker sugs man in i deras värld, och trots det skitiga runt omkring är det en värld jag inte har något emot att vistas i. Jag ser rent av fram emot att besöka den igen.

Stina