Så kommer finally en recension från septembers övernaturliga biltur genom Europa, närmare bestämt desinationen New York.
Det jag gillar med Mathesons roman är att den är annorlunda, att den inte bara är ännu en i raden av vampyrskildringar efter Bram Stokers Dracula. Det här är något annat, det är Mathesons egen spin på vampyrgenren. Det är egentligen en rätt enkel historia men Matheson bygger upp den väl. Dessutom är det alltid intressant att få träffa litterära vampyrer som inte beter sig så som vi förväntar oss. Sådant är uppfriskande i alla fall så länge de har den goda smaken att inte glittra.
Nu kanske man kan ha invändningar mot föregående påstående, då vampyrerna faktikst innehar många av de egenskaper man är van vid; som att de varken tål solljus, träpålar eller vitlök. Men Mathesons skapelser är långt ifrån de aristokratiska, överjordiskt vackra varelser vampyrer ofta framställs som. Om jag inte vetat bättre hade jag trott mig hamnat i en zombieinfekterad framtidsskildring snarare än i en legendarisk vamyrroman. Så jag blir inte direkt förvånad när jag senare läser att just denna roman varit en stor inspirationskälla för George A. Romero. Det var just hans filmskildringar som dök upp i bakhuvudet när jag läste boken.
Romanens grundförutsättningar gör alltså att man förväntar sig något lite extra. Den har trots allt en del att leva upp till om man ska tro hypen. Men so far so good. Jag gillar den dystra framtoningen i inledningen. Att huvudpersonen dessutom är något av en antihjälte som super för mycket, svinar ner och allmänt är lite av en människospillra gör inte saken sämre, vem gillar inte en underdog? Han tillbringar dagarna med att förstärka sina barrikader, döda försvarslösa vampyrer och fylla på förråden. Under de långa nätterna dricker han för att försöka stänga ute glåporden och skriken från dem som hemsöker honom natt efter natt. De som en gång var hans grannar och vänner men som nu är något annat. Men deras oväsen penetrerar även den värsta alkoholdimma och inget han gör kan få dem att tystna. Så småningom faller han i orolig sömn bara för att vakna med huvudvärk och deras röster ringande i öronen.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att han kan vara den sista. Han kan vara Legend.
Stina
