Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 1

Det har uppkommit en frågeställning här på bloggen som jag tänkte försöka reda lite i. Det gäller en av de eviga frågorna. Hur många gånger sedan starten februari 2010 har vi egentligen kunnat enas alla tre kring en bok? Vi vet att det inte händer särskilt ofta, men vid några få tillfällen har vi samfällt öst beröm eller ovett. Några gissningar innan jag avslöjar svaret?

Jag kan meddela att det har skett vid hela nio tillfällen (rätta mig om jag har fel). Betydligt fler gånger än jag trott om jag ska vara ärlig. Det började faktiskt så tidigt som i april 2010, och där får jag själv ta åt mig äran, för det var moi som lyckades ena oss för allra första gången. Äran är dock inte helt min egen, utan en viss del faller även på Guy Burt.

Det var alltså hans Min syster Sophie föll oss alla tre i smaken. Alex skriver att det är ett mysterium i klass med Sophies försvinnande hur hon kunnat missa denna intressanta författare. Sedan skriver hon en recension i topklass som ni måste läsa här. Vi har ju läst och imponerats tidigare, men den tål att läsas igen, precis som romanen ifråga. Både Sofia och jag har läst boken flera gånger, och jag tror inte bara jag talar för mig själv när jag säger att man vid varje genomläsning upptäcker nya detaljer. Det är ingen enkel okomplicerad historia direkt och man får inga givna svar, vilket är lite av berättelsens storhet. Samtidigt är det frustrerande, för vi vill ju veta.

Eller vill vi verkligen det?

Stina

Victor och Madelon vs Mattie and Sophie

Precis som Sofia skriver i sin recension av Flicka i fönster vid världens kant finns det läskigt många likheter mellan Lundwalls syskonpar och Guy Burts dito från Min syster Sophie. Det känns som att Victor och Madelon lever ett liv som skulle kunna ha varit Matties och Sophies om omständigheterna varit annorlunda. Där finns den självvalda isolationen från alla andra, fixeringen vid varandra och oförmågan att leva i en annan värld än den eget skapade.

För Mattie och Victor är systern de växt upp med och till vissa delar känner så väl något av ett mysterium, en gåta. När de slutligen inser att hon har dolt något för dem och att hon inte är den de trodde känner de sig svikna. Den som stått dem närmast i världen, varit hela deras värld, har bedragit dem. Plötsligt står de ensamma kvar. Systern som funnits där för alltid är borta.

I båda relationerna är det nämligen systrarna som är de starka. När det är dags är det de som ensamma måste ta ett beslut. För dem finns ingen att luta sig mot. Det är de som inser att den värld de levt i så länge, den värld de skapat åt sig själva måste få ett slut. Det är deras beslut att fatta, inte deras bröders. Men bröderna är inte kapabla att ta sig an världen utan systrarnas stöd och beskydd. De behöver någon att ställa till svars, någon som genom att ikläda sig systerns roll ska ställa allt till rätta igen. Därför återskapar båda två systern i en annan gestalt. Istället för att kämpa gör de sig själva till offer och försöker skjuta över ansvaret på en person som från början inget hade med situationen att göra.

Förutom likheterna jag tagit upp ovan, är det vissa stycken från de båda romanerna som är så lika att man nästan ryser lite. Eller vad sägs om följande?

1
På slottets vind, längst ute i spetsen mot avgrunden, finns skrymslet som under många år var vår, och min, tryggaste tillflykt. Det är trapetsformat, mycket trångt, med taket brant sluttande ner mot de tre murväggar som bildar trapetsens tre korta sidor. Den längre sidan utgörs av en härva grova bjälkar som bildar en komplicerad labyrint genom vilken ett litet och vigt barn kan slingra sig om det kan vägen. Nu kan jag inte ta mig dit in. Det känns som ett förräderi eller ett nederlag; det var den enda platsen bortom syster Madelon, där jag kände mig fullkomligt och oreserverat trygg.

The holly bush was a favourite place of mine. Set well back in the less tended regions of the garden, it was in reality more of a tree than a bush; the sagging lower branches, however, had drooped to the earth and rooted there. There was thus formed a sort of teepee-like hollow in the centre of the spiky foliage, as high at its centre as the lowest branches stemming from the trunk, into which a determined child could scramble through a less dense patch at one side.

2
Jag grät mot hennes hals medan hon strök mig över håret och försäkrade mig att allt var bra, att inget hade hänt, att ingenting någonsin skulle komma att hända.

With my face pressed into the comforting warmth of her shoulder, she wispered, It´ll be OK, Mattie, it´s going to be all right. Don´t worry, everything´s going to be OK.

3
Det där finns inte, sade hon. Men jag finns. Jag finns alltid, vad som än händer. Men hon fanns inte. När jag behövde henne fanns hon inte längre.

I´ll always be around. You´ll get bored with me, if you´re not careful.

Stina

Breakfast at Tiffanys?

Är du en Cécile, en Jake Barnes eller en Sally Bowles-typ? Ja, jag pratar alltså frukost här, frukost i litteraturens värld. Delta i min totalt ovetenskapliga quiz och se vilken av de litterära karaktärerna som passerat revy i vår boktriangel sedan starten som du liknar mest och vad du således borde inta till frukost.

Frukostquiz

1. Frukost för dig:
A. Oftast hoppar du den helt eller kör på en kopp svart kaffe. Du tycker inte om att äta på morgonen.
B. Ska innehålla alkohol i någon form. Vilken sort spelar ingen större roll, du är inte den som är den. Men minst 3-4 enheter annars kan det vara.
C. Äts oftast i ensamhet medan resten av familjen sover.
D. Ska vara så billig som möjlig, du är inte gjord av pengar. Du tröstar dig med att det är bra för figuren att vara fattig.
E. Ska innehålla något värmande eftersom du är så frusen om mornarna.
F. Innebär en stund av kontemplation och dagdrömmeri.
G. Är inte den trevligaste stunden på dagen direkt.
H. Ska vara så söt som möjligt. Du älskar socker.
I. Ska innehålla rejäl mat så att du står dig ända fram till middagen.

2. Vilken tid och plats gillar du bäst?
A. 1950-talets Franska Riviera.
B. 1920-talets eldiga Spanien.
C. Du gillar i alla fall inte 1950-talets italienska landsbygd. Det är för hett och för isolerat.
D. 30-talets dekadenta Berlin.
E. År 1 i Framtiden.
F. 1500-talets Elisabetanska England.
G. Amerikanskt småstadsliv under 1960-talet.
H. Din barndoms amerikanska 1970-tal?
I. 1980-talets Missouri.

3. Vilken av dessa tycker du är den bästa låten?
A. Sound of Silence med Simon and Garfunkel.


B. Baby wont you please come home? med Bessie Smith.


C. Papaveri e paperi, Nilla Pizzi.


D. Cabaret med Liza Minelli.


E. Du gillar flöjtmusik.

F. Tie a yellow ribbon round the oak tree.


G. Lollipop med The Chordettes.


H. Raggle taggle gypsy med Water boys.


I. I think its going to rain med Randy Newman.


4. Var skulle du helst äta din frukost?
A. Utomhus på en brygga så att du kan njuta av morgonsolen och höra vattnet klucka under dig.
B. I en rökig bar.
C. Inomhus i din semesterstuga.
D. I din egen lilla lägenhet där ingen som betyder något får se ditt mindre glamourösa bakismorgonjag.
E. Inomhus framför en brasa invirad i varma plädar.
F. I den friska naturen under ett väldigt ekträd.
G. I en trädkoja.
H. På ett hemligt ställe.
I. I sängen med en god bok.

5. Vilket av dessa uttalanden känns mest som dig?
A. ”I realized that I was more gifted for kissing a young man in the sunshine than for taking a degree.”
B. ”Everybody’s sick. I’m sick too. "
C. “There are no vacations from love….Love, it is necessary to live it completely with its boredom and everything; there are no vacations from that.”
D. “I'm the sort of woman who can take men away from their wives, but I could never keep anybody for long. And that's because I'm the type which every man imagines he wants, until he gets me; and then he finds he doesn't really, after all.”
E. "The only thing that makes life possible is permanent, intolerable uncertainty: not knowing what comes next."
F. “All extremes of feeling are allied with madness.”
G. ”The most important things lie too close to whatever your secret heart is buried; they are clues that ccould guide your enemies to a prize they would love to steal”.
H. ”I loved you. I wanted to be a part of everything that you were”.
I. ”He could have been my analyst or greatest friend or confessor. He knew what made me laugh, what scared me, how to end a story just the right way. He was a cook and knew exactly what spices I liked in my meals. “

6. Vilket är ditt favoritdjur?
A. Män.
B. Tjurar.
C. Hästar.
D. Katter, de klarar sig alltid.
E. Pesthry, de utgör en smaklig måltid.
F. Hundar.
G. Inte hundar. Särkilt inte en hund.
H. Grodor.
I. Bullterriers.

7. Vad skulle du helst göra på din semester?
A. Sola, bada, dricka drinkar ock kyssa unga vackra män.
B. Bli full, fiska och se på tjurfäktning.
C. Bada, dricka camparis och spela boule.
D. Lyxkryssning där en rik älskare står för alla omkostnader.
E. Åka någonstans där solen skiner och bara njuta av värmen.
F. Du vill åka upp i bergen och leve ett enkelt sorglöst liv i naturen.
G. Föräldrafri (och förbjuden) campingtripp med dina bästa vänner.
H. Du skulle spendera den i en mörk ödslig stuga tillsammans med en ung flicka.
I. Du skulle åka en på en litterär road trip genom USA och besöka platser från dina älsklingsböcker.

8. Hur skulle du beskriva dig själv?
A. Kylig, lättsinnig, nöjeslysten och uttråkad.
B. Självdestruktiv, desillusionerad, förstörd och lätt alkoholiserad.
C. Illusionslös, varm, trött och aningen salongs.
D. Fascinerande, dekadent, naiv, impulsiv och totalt egocentrisk.
E. Frusen, förvirrad, uppgiven och defensiv samt full av hemlängtan.
F. Melankolisk, självupptagen, talanglös, irriterande och patetisk.
G. Förpubertal, osäker, intelligent och försummad.
H. Mentalt störd, farlig och oförmögen att släppa taget om det förflutna.
I. Ganska ordinär och trevlig dock måste erkännas lite av en douche.

9. Vad får dig att stå ut?
A. Drinkar och kyssar.
B. Alkohol.
C. Ett svalkande bad och en bitter Campari (eller fyra).
D. Dyrbara presenter från rika män och drömmar om kommande rikedomar.
E. Du koncentrerar dig på ditt uppdrag, och på det högre mål du strävar efter.
F. Litteratur, poesi och din egen förträfflighet.
G. Du fantiserar ihop fantastiska historier och drömmer dig bort.
H. Din syster eller andra unga kvinnor.
I. Sagoböcker av din favoritförfattare.

10. Vem är din favoritmänniska?
A. Min far.
B. En kvinna jag aldrig kan få.
C. Min lilla pojke.
D. Du själv.
E. Min favoritperson är inte direkt någon människa.
F. Främst älskar dig själv men det finns en kvinna i ditt förflutna som du aldrig ska glömma.
G. Din storebror eller din bästa vän.
H. Din storasyster.
I. Din älsklingsförfattare.

11. Vilken är din favoritdryck?
A. Champagne.
B. Vin drucket ur en läderpåse.
C. Bitter Campari.
D. Prairie Oyster.
E. Varm öl.
F. Ett vällagrat vin av god kvalitet.
G. Coca cola.
H. Apelsinfestis.
I. Hires rootbeer ur glasflaska.

12. Vilken av dessa författare är din favorit?
A. Francoise Sagan.
B. Ernest Hemingway.
C. Marguerite Duras.
D. Christopher Isherwood.
E. Ursula K. Le Guin.
F. Virginia Wolf.
G. Stephen King.
H. Guy Burt.
I. Jonathan Carroll.

Så, nu kan ni räkna ihop era resultat! Resultatet kan du läsa längre ner i detta inlägg.

Har ni blivit frukostsugna av allt matprat måste jag också tipsa om att Arla söker provsmakare av sina olika frukostpaket. Och gratis är ju alltid gott, så vad väntar ni på?



RESULTAT

Flest A
Cécile



Du är ung, vacker och extremt uttråkad. Du är Cécile från Francoise Sagans Bonjour Tristesse, och en mer blasé 17-åring får man leta efter. Du lever livet som om det vore en ständig semester. Tråkiga saker som skola och ansvar rationaliseras bort. Du föredrar att kyssa vackra unga män i solskenet framför att ta din examen, och du är bra på det också. Du kan linda de flesta män kring ditt lillfinger, och de flesta kvinnor också om du sätter den sidan till. Du vet vad du vill ha och du vet hur du ska få det, så man gör bäst i att inte korsa dina planer. Det kan få ödesdigra konsekvenser...

DIN FRUKOST
Du gäspar och sträcker lojt ut dig på bryggan innan du intar din frukost i morgonsolen. Du dricker skålhett svart kaffe samtidigt som du nonchalant röker en cigarett och äter en saftig apelsin.

”As she paid no attention to me, I sat down on the steps with a cup of coffee and an orange, enjoying the delicious morning. I bit the orange, and let its sweet juice run into my mouth, then took a gulp of scalding black coffee and went back to the orange again.”

Visste du förresten att Simon and Garfunkels berömda 70-talslåt Sounds of Silence hade Bonjour Tristesse som inspiration?

Flest B
Jake Barnes



Du är impotent, ”lätt” alkoholiserad och kär i en kvinna du aldrig kan få. Du är Jake Barnes från Ernest Hemingways Och solen har sin gång och ett typexempel på en medlem av Den förlorade generationen. Första världskriget har lämnat dig med såväl fysiska som psykiska men och livet kan aldrig bli detsamma igen. Du kan aldrig att bli densamma igen. Du är damaged goods och du tar varje tillfälle i akt att dränka dina sorger i alkohol. På grund av din impotens måste du visa dina kvaliteter som man på andra sätt, som att dricka mer än någon annan, ägna dig åt fiske och se på tjurfäktningar. Du söker förtvivlat efter något mer, något meningsfullt men när du väl hittar det är det bara tillfälligt. Det undkommer dig så snart dammet lagt sig på tjurfäktningsarenan och tillvaron förvandlas åter till meningslös vardag.

DIN FRUKOST
Eftersom du är lätt alkoholiserad börjar du dagen med en 3-4 olika sorters alkohol, gärna på den närbelägna kvarterskrogen där du är tjenis med såväl ägare som serveringspersonal. Kanske startar du med en Death in the afternoon, de fungerar utmärkt även under morgontimmarna.

"It was like certain dinners I remember from the war. There was much wine, an ignored tension, and a feeling of things coming that you could not prevent happening. Under the wine I lost the disgusted feeling and was happy. It seemed they were all such nice people."

Tyckte du att alkoholismtemat i Och solen har sin gång var fascinerande kan jag rekommendera dig att läsa Alcoholism in Ernest Hemingways The Sun Also Rises: a wine and roses perspective on the Lost Generation av Matts Djos vid Mesa State College.

Flest C
Sara



Du är uttråkad, varm och uppgiven vilket stundtals gör dig elak. Du är Sara från Marguerite Duras De små hästarna från Tarquinia och du är less på hettan, på din man och på att ständigt äta samma undermåliga mat på semesterortens enda restaurang. Du skulle vilja vara någon annanstans, vart som helst, på en plats där isoleringen är mindre påtaglig och hettan inte så tryckande. Det enda som får dig att stå ut på din semester från helvetet är en bitter Campari (eller två eller tio) och en främling med en båt.

DIN FRUKOST
Det är för varmt för att äta någonting alls till frukost så du nöjer dig med en kopp kallt svart kaffe, som intas på stående fot i er lilla semesterstuga medan du önskar att du var någon helt annanstans.

”Jacues was still asleep and so was the maid. Sara went in to the kitchen, drank a bowl of cold coffee and went out to the veranda. The child always got uo first. He was seated completely nude on the steps of the veranda, watching at the same time lizards in the garden and boats wandering on the river.”

Flest D
Sally Bowles



Du är en fascinerande bekantskap. Du är dekadent, naiv, impulsiv och totalt egocentrisk. Du är Sally Bowles från Christopher Isherwoods Farväl till Berlin och man vet aldrig vart man har dig. Du är som ett irrbloss, lika hastigt som du dyker upp i ens liv kan du försvinna ur det igen. Du byter älskare, röker, dricker för mycket, utnyttjar och låter dig utnyttjas – allt i samma rasande tempo. Samtidigt drömmer du om den stora kärleken, den rike man som ska föra dig bort. För under den glamorösa ytan är du egentligen vansinnigt olycklig. Inte för att du nånsin skulle erkänna det, särskilt inte för dig själv.

DIN FRUKOST
Till frukost sveper du en Prairie Oyster och äter lyxig choklad du fått av en äldre älskare. Något matigare än så vill du inte ha, du måste ju tänka på figuren. Dessutom har du i alla fall inte råd med något bättre.

”She smoked cigarette after cigarette, and mixed Prairie Oysters, but refused to eat more than a few mouthfuls of Frl. Schroeder's omelette. "No thanks, Chris darling. I just don't want to eat anything at all. I feel all marvellous and ethereal, as if I was a kind of most wonderful saint, or something. You've no idea how glorious it feels... Have a chocolate, darling? Klaus gave me three boxes. If I eat any more, I shall be sick."

Flest E
Genly Ai



Du är en besökare på en plats du inte riktigt förstår med människor som inte är som du. Du är förvirrad, lätt uppgiven och du längtar hem. Du är Genly Ai från Ursula K Le Guins Mörkrets vänstra hand och du är frusen ända in i märgen. Du har redan spenderat två år på den kalla planten Vinter men ditt uppdrag är långt ifrån fullbordat och din personliga odyssé har ännu bara nått sin början. För att ditt uppdrag ska lyckas måste nämligen förändringen komma inifrån och du är inte där än. Först när du lyckas se världen och människorna ur ett nytt perspektiv kan du nå framgång.

DIN FRUKOST
Du har inte så mycket att välja på, det blir gröt och varm öl till frukost.

”A guard checked off our names on a list as we filed into the refectory, where with a hundred or more other people in gray we sat at bolted-down tables and were served breakfast: grain-porridge and beer.”

Flest F
Orlando



Du är självupptagen, tråkig, talanglös och självömkande. Du har skrivit en dikt om en ek och jag är glad att jag inte behöver läsa den. Du är Virginia Woolfs Orlando och det är svårt att komma på något positivt att säga om dig, men du har i alla fall levt ett spännande (och långt) liv. Du blir dig själv trogen vilken skepnad du än antagit för tillfället: vare sig det är som yngling på den engelska landsbygden, som älskare till den engelska drottningen eller som frihetstörstande zigenarkvinna i Turkiet.

DIN FRUKOST
Till frukost bör du äta stekt ägg, dricka kaffe ur ett getskinn och puffa på en pipa fylld med kodynga. Självklart intar du dagens första mål utomhus och okristligt tidigt så att du kan hänföras över den skönhet naturen besitter och dåna lite när soluppgången färgar himlen röd.

”She milked the goats; she collected brushwood; she stole a hen's egg now and then, but always put a coin or a pearl in place of it; she herded cattle; she stripped vines; she trod the grape; she filled the goat-skin and drank from it; and when she remembered how , at about this time of day, she should have been making the motions of drinking and smoking over an empty coffee-cup and a pipe which lacked tobacco, she laughed aloud, cut herself another hunch of bread, and begged for a puff from old Rustum´s pipe, filled though it was with cow dung”.

Flest G
Gordon Lachance



Du är en intelligent och fantasifull men osäker tolvåring som tyvärr inte kommer från de bästa familjeförhållanden. Du är Gordon Lachance från Stephen Kings The body och hemma har du blivit ”the invincible boy” för dina föräldrar sedan din äldre bror omkom i en bilolycka för några månader sedan. Den uppmärksamhet du förvägras av dina föräldrar får du istället från dina bästa vänner: Chris, Teddy och Vern. Ni hyser en okomplicerad vänskap där era skilda bakgrunder inte spelar någon roll. Du vet inte om det än, men några vänner liknande dom du hade när du var tolv kommer du aldrig att få igen.

DIN FRUKOST
Till frukost äter du helst halvråa hamburgare som grillats över öppen eld. Du sköljer ner dem med coca cola. Efter maten tar du gärna en cigarett, för det är då den smakar som allra bäst.

”Vern, Chris and Teddy gathered wood and started a campfire. Chris laid it on stones and made a clea space around it because the forest was very dry and he didn´t want to take any risks. While they were doing that, I sharpened some green sticks and pushed lumps of hamburger meat on them. When the flames were low and the fire was good and hot, we cooked the meat, but we were too hungry to wait. We pulled the lumps off their sticks early. They were black on the outside, red on the inside and completely delicious.”

Flest H
Mattie Howard



Du var en gång en oskuldsfull pojke som avgudade din brådmogna storasyster. Du är nu ett psyko som varken kan eller vill släppa taget om det förflutna. Du är Mattie Howard från Guy Burts Min syster Sophie och dig vill man inte möta ensam på en bakgata mitt i natten. Du vill veta vad som hände och varför Sophie handlade som hon gjorde, men antagligen kommer du aldrig att få de svar du så ihärdigt söker. Inse det, ditt sökande tjänar ingenting till och inga svar i världen kan få din syster tillbaka igen. Hon är borta, precis som ditt förstånd.

DIN FRUKOST
Din frukost består av cornflakes med alldeles för mycket socker, för du är inte bara mentalt störd utan också sockerberoende, ett beroende som grundlades redan under barndomen.

”I bounded back down to breakfast full of happy anticipation, and set about finding cornflakes and sugar. If I hurried, I was usually able to put an extra, and secret, spoonful of sugar on the cornflakes that Sophie didn´t see, thus avoiding lectures on fillings and cavities.”

Flest I
Thomas Abbey



Du är en ganska ordinär person som är lätt att tycka om. Du är Thomas Abbey från Jonahan Carrolls Skrattets rike och ditt mest framstående personlighetsdrag är din fascination och besatthet för den döde författaren Marshall France. Hans sagoböcker har betytt mycket för dig sedan du första gången stiftade bekantskap med hans Land of Laughs som nioåring. Din dröm är att skriva en biografi över France, något som kommer att visa sig vara svårare än väntat.

DIN FRUKOST
Du vill ha rejäl mat som plättar och korvar till frukost, och äter den gärna nerbäddad i sängen tillsammans med en god bok.

”Vad vill ni ha? Jag lagar goda plättar och korvar. Ja, tänk om ni skulle ta mina plättar och korvar. Vi bestämde oss för hennes plättar och korvar. Hon gick sin väg och Kilen hoppade upp i sängen igen. Han klättrade över mina ben och lade sig till ro halvvägs över Saxonys mage”.

Stina

Murakami och Ishiguro- våra japanska write-alikes?

Vi brukar ju som bekant roa oss med att hålla utkik över vårt bekantskapsgängs look-alikes, och blir alltid lika glada när vi upptäcker tex. en ny Johankopia (bara i Visby har han två olika). Men det här måste vara första gången jag upptäcker writealikes, och två stycken dessutom. Har alltså läst ut de båda månadsböcker jag hittills fått tag på, och väntar nu bara på att den sista ska komma in till biblioteket (och Grotesque går inte att få tag på eftersom Almedalsbiblioteket inte har den).

Vi börjar med Neil Gaimans writealike, Haruki Murakami med sin "Kafka på stranden". Jag kommer inte att dra handlingen, då den är ganska flummig och svår att redogöra för utan att berätta för mycket. Lite kort kan jag bara säga att den handlar om en 15-åring som rymmer hemifrån för att en profetia hans far uttalat inte ska gå i uppfyllelse. Efter detta händer en del skumma saker som att katter kan tala, det faller mer än bara regn från himlen och Johnnie Walker visar sig vara inte bara vara ett whiskeymärke utan en livs levande människa. I alla fall så visade sig boken, på över 500 sidor, vara en riktig sträckläsare som jag till att börja med inte riktigt kunde bestämma mig för om jag gillade eller inte. In i det sista såg det ut som att mitt gillande av den skulle övervinna mitt ogillande, men när jag nu slutligen satt mig för att betygsätta den så blir det inte mer än ett medelmåttigt betyg. Det har både att göra med att det fanns bitar i boken som jag inte alls gillade, men kanske främst för att jag snart efter att ha läst ut "Kafka på stranden" började i månadens andra bok, "Never let me go". Efter att ha läst och fullkomligt älskat den, var det sedan bara att konstatera att Murakamis roman i jämförelse med denna kom till korta både i känsla och förmåga att krypa in under skinnet på sin läsare. För där "Kafka på stranden", trots att jag är säker på att författaren haft andra ambitioner med sin bok, endast förblir en relativt underhållande bagatell, är den senare så mycket mera. Däremot är det bara att konstatera att romanen är väldigt mycket japansk i sitt berättande och jag kan tänka mig att det finns nyanser i romanen som man som västerländsk läsare inte förstår att uppskatta, tex, vad gäller japansk mytologi och referenser till denna som säkerligen finns med i romanen och som en japansk läsare kan uppskatta.

Men som endast en fluffig och lätt bortglömd bagatell funkar romanen som sagt och precis som är fallet med Neil Gaiman finns det både för- och nackdelar med ett sådant författarskap. Det negativa har jag redan tagit upp, och det är att man aldrig riktigt berörs av romanen och dess huvudpersoner. Visst, man tar del av deras öden och äventyr, men bara som en utomstående betraktare. Man ser det på något sätt som genom en ruta av glas, där det som händer inte känns på riktigt och där man inte heller rikitgt bryr sig om vad som kommer att hända. Styrkan är självklart Murakamis berättarglädje och intresse för myter, skrönor och legender, vilket han inkorporerar i romanen så det står härliga till.

Det som stör mig allra mest i boken är hur den ena huvudpersonen, den gamle Nakata, framställs. Han var i barndomen med om en olyckshändelse som gjorde honom förståndshandikappad och Murakami påpekar så fort han får chansen hur dum Nakata är och tar varje tillfälle i akt att låta denna påpeka hur trög och dum han är. Jag köper inte detta synsätt på något vis, då jag faktiskt inte alls tror att en förståndshandikappad person skulle se sig själv på detta sätt. Dessutom (något som säkert Stina kommer att uppskatta) är Murakami alldeles för förtjust i att påpeka att hans romanpersoner ska gå och skita (I couldnt care less....).


Låt oss nu övergå till nästa bok, den underbara "Never let me go" av Kazuo Ishiguro. Ni kanske vet att den precis har filmatiserats (?) med Keira Knightley (tyvärr....) i en av rollerna. Självklart verkar den inte komma upp i Visby, men i alla fall i Stockholm så kan man just nu se den på bio. Har ni chansen så gör det, men läs boken först! Jag tror att jag redan nu kan säga att den kommer att vara detta års läsupplevelse och jag har redan skrivit en lista med böcker av Ishiguro som jag ska låna vid nästa biblioteksbesök. Visste ni att det är han som har skrivit "Återstoden av dagen"? Den filmatiserades för några år sedan med Antony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Jag har aldrig sett hela filmen, men ska nog ta och läsa boken innan jag gör det.

Men för att återgå till boken; vilken hemsk och bra bok!!! Ishiguro påminner så mycket om Guy Burt i sitt sätt att skriva att det nästan är läskigt. Precis som Burt berättar han genom att sakta, sakta låta läsaren ana vad det är som händer och inte förrän på slutet sitter man där och förstår till fullo vad det är som hänt (ja i Burts fall brukar man inte ens ha alla pusselbitar då).
Inte heller här tänker jag dra så mycket av handlingen, helt enkelt för att det skulle bli för mycket spoilervarning av det hela. Lite kort kan jag bara berätta att ramberättlsen utspelar sig på en internatskola där undervisningen är inriktad på elevernas konstnärliga skapande. Ganska snart förstår man att allt inte riktigt är vad det verkar vara på skolan. För varför är det så viktigt att måla och skriva, och varför tas de allra finaste alstren till det beryktade galleriet?
Boken lästes ut en lat morgon i påskas och på hela dagen kunde jag inte skaka av mig obehagskänslan boken ingav. Efter Boktriangelns skräcktema och dess floppar är det bara att konstatera att skräck nog aldrig är så läskigt som när det beskrivs så här; vardagligt, konstaterande och utan allt hopp. Ja, det här är verkligen en rikitgt läskig bok vars tema verkligen kryper sig på och gör den omöjlig att lägga ifrån sig.

I boken får vi möta Katy H, som är den som berättar historien, och redan från början anar man en verklighet som inte är den vi är van vid. Genom antydningar och finstämt beskrivna vänskaps- och kärleksrelationer kommer läsaren så småningom underfund med att eleverna man möter på den idylliska internatskolan Hailsham inte är några vanliga elever. Det riktigt läskiga är att eleverna inte isoleras utan lever i världen och ser sina öden ann utan att opponera sig mot det. Det är tyvärr inte alls svårt att acceptera att det i en parallell verklighet hade kunnat gå till på just detta sätt.

He he, det blev ett långt inlägg det här och liiite längre ska det bli. Först och främst vill jag bara passa på att tacka Sandra för en fantastisk läsupplevelse. Det var böcker precis som denna som jag hoppades på att upptäcka i och med vår boktiangel, dvs underbara böcker jag nog aldrig skulle ha hittat till själv. Sen hoppas jag verkligen att ni också tar chansen att läsa denna bok och sen lägger en recension av den på bloggen. En bok som är så bra som den här vill man dela av sig med till alla man känner. Jag har till och med övervägt att tvinga Sebbe att läsa den, men känner att det nog får bli till att se filmen med honom istället. Däremot har jag malt om hur bra boken är inför honom i ett antal timmar.

En heldag med Sofi(a)

Så var det äntligen dags för vår andra bokmiddag, den här gången med temat Guy Burts "Min syster Sophie". Så precis som Mattie och Sophie i boken begav vi oss ut på en picknick i det fina vädret. Målet med dagen var att hinna vandra runt ringmuren, men självklart med diverse trevliga matstopp under turens gång. En trevlig sak med dagen var att vi i hettan (säkert 35 grader eller tom varmare) hade muren i princip för oss själva. En mindre trevlig sak var att hettan var ganska olidlig stundvis.




Men med tre vattenflakor i bagaget, lite glasspauser för att lindra hettan och smaskiga saker som likmaskar, grodor och slembollar att tugga på var det inget som störde nämnvärt. I matsäcken fanns också apelsinjuice, matiga mackor, farmers lunch och diverse smågodis. Att vi dessutom hade vår alldeles egen quarry book, stensamling och mystisk nyckel gjorde dagen ännu mer spännade.





Nu väntar jag bara på den lovade fortsättningen.... Men om den innefattar en läskig grotta, psykopatisk pojke och sådana saker kanske jag känner mig tvingad att avstå. Galler för fönstren är heller inget jag direkt efterfrågar.




Under dagen diskuterades självklart boken där vi bland annat försökte få klarhet i vad eller vem Ol Greedy egentligen var, hur Sophie mördade honom och vad Sophie egentligen hade för hållhake på sin mamma. Jag skulle ljuga om jag sa att vi fått klarhet i ämnet, men det var i alla fall kul att diskutera och jämföra våra åsikter om hur det egentligen låg till. Sen han vi också med att rida på ett och annat får:).

Kvällen avslutades med Oates gånger två, nämligen genom att se de efterlängtade filmatiseringarna av romanen "Det var vi som var Mulvaynes" och av novellen "Vart ska du, vart har du varit". Recension av båda kommer lite senare.

Hålan - ännu en recension

Så var äntligen Hålan utläst och klar att recenseras. Temat i denna hans debutroman tycker jag väl känns igen i Min syster Sofie och böckerna är även upplagda på ett snarlikt sätt där båda har en twist i slutet.

Jag har ju läst boken tidigare, även om det var ett antal år sedan, och skillnaden mot att läsa boken då mot att läsa den nu var att jag nu hade ett hum om hur boken skulle sluta och kunde därför medan jag läste hålla koll på hur pass väl Burt byggde upp handlingen i boken mot det oväntade (?) slutet. Och uppbyggnaden och iden till romanen tycker jag Burt väl klarar av att genomföra, även om han till Min syster Sofie behärskar de berättartekniska detaljerna ännu bättre. Det jag har något att invända mot är snarare att karaktärena i boken på något sätt smälter ihop i varandra och Burt lyckas aldrig riktigt helt få dem att stå ut och bli minnesvärda och "riktiga". Det är trist, för hade man känt mer med karaktärerna hade boken lätt fått toppbetyg. Som det är nu tänker man bara när någon mår dåligt eller fasar för livet att jaha, trist för dem. Man engagarerar sig inte i deras öden på samma sätt som man gjorde tex i fallet med Mattie och Sofie. Men helt klart är denna bok värd att läsa och sina brister till trots är det en imponerande debut.

Min syster Sophie, av Guy Burt.

Först och främst måste jag bekänna att Sophie skrämmer mig. Hon har makt över sin omgivning som hon manipulerar och håller i schack genom ömhet(Mattie) och skräck(mamman).

Att någonting är fel står klart från början, två människor skulle inte träffas mitt i natten i ett gammalt hus under normala omständigheter. Som betraktare av historian får vi dock aldrig exakt reda på vad felet är eller ens vem som har felat.
Detta litterära grepp, som även används i The Road är intressant men frustrerande.
Författaren litar på att läsaren kan bilda sig en egen uppfattning och man kastas in i historien utan fördomar mot någon av karaktärerna eller deras personliga mytologi. Men det är även jäkligt frustrerande, för jag vill ju veta! Eller vill jag verkligen det?

I början gick det trögt eftersom jag inte trodde att det var min typ av bok. Som tur var ändrades det efter en fjärdedel av boken. Då sögs jag in i den subtila handlingen, inte så mycket för handlingen själv, då jag fann nutidsspåret distraherande. Utan på grund av begäret efter nya ledtrådar till Sophies förflutna och Matties framtid. Vad gjorde Sophie till den psykopat hon var? Varifrån härstammade behovet att manipulera omgivningen, som hon inte verkade bry sig så mycket om, och Mattie som hon verkade manipulera som skydd mot omvärlden? Hon skapar en egen värld åt dem, en värld där hon har total kontroll, en värld där bara de existerar.

Sophie lyckas vända Mattie från resten av världen. Det är inte ofta syskonen är skiljda åt. I skolan, av naturliga skäl. Och på Sophies egen begäran. När Mattie ändå börjar får vänner, i skolan i samband med modellplansbygget, verkar Sophie förstå att saker och ting är i förändring. Mattie är på väg att växa upp och hennes så varsamt konstruerade värld är snart för liten.

Underligt nog är Min Syster Sophie den första boken av Guy Burt jag läst. Hur jag kunnat missa denna intressanta författare är ett mysterium i klass med Sophies försvinnande
Som jag kommenterat på tidigare är boken trollbindande, men tempot är lågt. Vilket inte alls är något fel, tvärt om gynnar tempot historian, då vissa historier måste få tid att växa fram.
Jag blev förvåna hur mörk historian var, och vilken skicklig författare Guy Burt är som inte ger efter för frestelsen, utan håller mörkret i periferin.

Karaktärerna är intressanta, allihopa värdiga en egen sinnesundersökning. Även de större birollerna, som trots sin frånvaro spelar en viktig roll i handlingen. Eller kusinen som får Sophie att inse att hon ibland måste ändra spelets regler för att få behålla makten. Oavsett deras betydelse eller kvantitativa roll vill jag lära känna dem bättre. Vissa av händelserna som Mattie bara skrapar på ytan på är intressanta nog att förvärdigas egna kapitel, eller varför inte en novellsamling som berör allt runt huvudberättelsen?

När sista sidan är nådd önskar jag två saker; en prolog rörande familjens liv innan Mattie tar över berättandet. Och en Epilog rörande Matties vidare levende efter att den viktigaste för att inte säga huvudpersonen i hans liv försvann. Men vi kan inte alltid få som vi vill, så jag får nöja mig med att läsa om boken, om och om igen. Sökandes efter förklaringar och ledtrådar.

Recension av The Hole

Jag blev absolut inte besviken när jag läste om Hålan, men karaktärerna och berättelsen förföljer mig inte på samma sätt som var fallet när jag läste Min syster Sophie.

Men jag sträckläste boken. Jag började och kunde inte sluta förrän jag fick reda på hur allt låg till. Den här boken kom jag ihåg mycket mer av än Min syster Sophie, så det blev inte samma överraskningsmoment som första gången jag läste den. Nu läste jag den mer för att försöka se de ledtrådar som man missade innan man visste upplösningen, men de är skicklig gömda. De få som finns köper man även fast man egentligen vet hur det ligger till.

Berättelsen i sig är väldigt skickligt skriven, men jag kan inte säga att karaktärerna verkligen griper tag. Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om hur det går för dem , jag vill bara få reda på hur allt hänger ihop. Det tycker jag är lite av berättelsens svaghet, samtidigt som det kanske inte är helt lätt att skapa komplexa karaktärer av alla de personer som ingår i berättelsen. Boken är ju ganska kort, bara 148 sidor, men jag saknar det ändå. Det jag kommer ihåg mest, och som jag tycker är behållningen av hans andra böcker, är just karaktärerna och hans sätt att göra dem levande. Då grep karaktärerna från The Dandelion Clock mer tag i mig, och den boken hade ändå uppenbara brister.

Men The Hole är en läsupplevelse trots allt. Och en läsupplevelse som jag inte tycker att någon bör missa. Så har du inte läst den än – gör det nu! Jag lovar att du inte kommer att ångra dig.

Stina

Recension av Min syster Sophie

Jag älskade den här boken när jag först läste den som 13-åring, men jag har aldrig läst om den sedan dess. Kanske delvis för att jag varit rädd för att förstöra en av mitt livs bästa läsupplevelser ifall jag inte skulle uppskatta den på samma sätt igen.

Men jag kan bara glatt konstatera, såhär 14 år senare, att den är och förblir en av mina absoluta favoritböcker. Jag älskar den fortfarande. Den har något otäckt över sig som gör att man inte glömmer den. Berättelsen lever vidare långt efter det att den sista sidan lästs, och Sophie och Matt kommer nog aldrig att sluta förfölja mig. Vad hände egentligen? Vad innebar slutet? Jag kan inte sluta undra. Jag vill veta vad Guy Burt tänkte när han skrev den här boken, hur han tänkte sig det hela. Samtidigt så vill jag inte veta. Om jag fick veta ”the final ending” med alla lösa trådar hopknutna tror jag att jag skulle bli besviken. Eller jag VET att jag skulle bli besviken. Det bästa är nog att inte veta, eller att i bästa fall tro sig veta. Jag hoppas att Guy Burt vet bättre än att omvandla Sophie till film. Om han gör det vet jag att jag aldrig kommer att se den.

Med tanke på att jag fortfarande tyckte mig ha boken i färskt minne är jag förvånad att jag faktiskt hade glömt så mycket. Jag kom ihåg karaktärerna och ramberättelsen men mycket annat hade jag helt glömt bort. Det var en upplevelse att läsa boken igen. Det var som att återse gamla vänner som man inte sett på länge, men nu när man ses kommer ihåg hur mycket man saknat.

Det var bara kort efter det att Hålan utkommit som Guy Burt skrev Min syster Sophie men jag tycker redan att han utvecklats på något sätt i sitt skrivande. Berättelserna är lika på många sätt, men jag tycker att Min syster Sophie innehåller en helt annan komplexitet både i berättande och i personbeskrivning. Men det är ju också en helt annan berättelse, så det kanske är orättvist att försöka sig på några jämförelser.

Stina

Min syster Sofie - ett kärt återseende

Månadens första bok har blivit utläst, nämligen "Min syster Sophie" eller "Sophie" som boken heter på engelska. Första gången jag läste boken var jag tolv-tretton någonting tror jag och jag kommer fortfarande ihåg hur tagen jag blev av boken då. Ända sedan dess har jag räknat boken som en av mina absoluta favoriter. Därför var jag riktigt entusiastisk över att få läsa om den, och på orignalspråket engelska dessutom, för att se om den fortfarande skulle hålla måttet. Förväntningarna var givetvis skyhöga, och den nådde faktiskt (om än inte helt) upp till minnet jag hade av den.

Precis som första gången jag läste den blev jag som indragen i boken och även om jag vagt kom ihåg handlingen och på ett så när kom ihåg hur den skulle sluta blev jag helt tagen efter att ha läst ut den. Det var liksom som att få ett knytnävsslag i magen när sista sidan var utläst, och trots att det var några dagar sedan jag avslutade boken hänger lite av obehagskänslan fortfarande kvar. För "Min syster Sophie" ÄR en obehaglig bok att läsa. Den kryper under skinnet på den som läser den.

Det enda jag har invändningar mot, och som jag inte alls kan komma ihåg att jag fäste mig vid när jag läste boken första gången, är att Burt i vissa avsnitt av boken har en tendens att upprepa sig och lite för mycket betona om och om igen samma saker - som visserligen är viktiga för handlingen men som ändå nog hade funkat bättre om han varit lite mer subtil. Dock är detta det enda jag har att invända mot, och allt annat är så bra att det i alla fall nästan vägs upp.

Jag är också imponerad av hur Burt inte låter läsaren veta för mycket. Inte ens efter att ha läst ut boken står det helt klart vad det är som egentligen har hänt. DET gillar jag!

Tänk på att..

En stängd bok är bara en pappersbunt.

Engelskt ordspråk

Tänk på det boktriangelvänner, och slå genast upp närmaste bok. Snart är det april månad, och då är detta ännu viktigare. Då är det nämligen mitt tema som gäller, det bästa hittills förstås :)

Jag uppmanar er redan nu att göra er redo för april och fyra härliga veckor tillsammans med Guy Burt.

Särskilt avundsjuk är jag på Sandra som får göra honom bekantskap för allra första gången. Läs långsamt och njut. Hoppas du ska gilla honom lika mycket som jag!

Månadens tema April: Guy Burt

Så kommer då temat för April Månad.

Månadens bok: Min syster Sophie (Sophie) 1994.

Fällan (After the Hole) 1993 som filmatiserades under titeln The Hole 2001, baserat på Guy Burts eget manus (tyvärr).
The Dandelion Clock 1999.

Guy Burt är en brittisk författare född 1972. Han vann W. H. Smith´s Young Writers Award när han var tolv år gammal. Han studerade vid Oxord University och arbetade under tre år som lärare på Eton. Burt har även skrivit manus för TV, bland annat avsnitt av Kingdom, Diamond Geezer, Afterlife och Murder in Mind.

Mest känd är han för sin debutroman After the Hole (1993) som han skrev tidigt, när han fortfarande gick i skolan. Det är en psykologisk skräckroman om en grupp privatskolestudenter som stängs in i en underjordisk bunker, som det verkar av en sociopatisk klasskamrat. Boken filmatiserades 2001 som The Hole, med bland andra Thora Birch. Har du inte sett filmen så skippa det – förstör inte en fin läsupplevelse! Han har därefter givit ut ytterligare två romaner, Sophie och The Dandelion Clock.

Sophie är en obehaglig, kryptisk och spännande bok. I återblickar får man följa två syskons vardag på den engelska landsbygden under en period på sex år. Med två frånvarande föräldrar flätas syskonen samman och lever lite i sin egna värld: lillebror Matthew och hans brådmogna syster Sophia. Berättelsen utspelas dels som glimtar från barndomen och dels 20 år framåt i tiden där Matthew håller sin syster bunden i ett kalt rum. Han försöker ställa henne till svars för synder som begåtts i det förgångna. Men vad har egentligen hänt?.

The Dandelion Clock är Guy Burts tredje och senaste bok. Det är hans längsta bok hittills, men den innehåller fortfarande alla de teman som gjorde hans tidigare två böcker så obehagliga och oförglömliga: förlorad oskuldsfullhet, den första kärleken, minnen... Men i dessa ganska vanliga teman lurar något mörkare. Lite som i Jerker Virdborgs böcker får vardagen och till synes vardagliga händelser en illavarslande underton. Den är inte hans bästa prestation, i alla fall inte enligt mig, men den är ändå klart läsvärd.

Den börjar med att den medelålders konstnären Alex anländer till ett regntungt Italien för att förbereda inför sin kommande konstuställning, men när han återvänder till platsen där han spenderat en så stor del av sin barndom händer någonting. Alla minnen han förknippar med platsen kommer tillbaka och han kommer ihåg alla de soliga och varma dagar han spenderat tillsammans med sina vänner Jamie och Anna. Något som jag uppskattar med Burt, och som långifrån alla klarar av, är hans förmåga att skildra barn och hur de tänker och kommunicerar med varanda. Hans dialog känns aldrig sökt eller framtvingad.