Min syster Sofie - ett kärt återseende

Månadens första bok har blivit utläst, nämligen "Min syster Sophie" eller "Sophie" som boken heter på engelska. Första gången jag läste boken var jag tolv-tretton någonting tror jag och jag kommer fortfarande ihåg hur tagen jag blev av boken då. Ända sedan dess har jag räknat boken som en av mina absoluta favoriter. Därför var jag riktigt entusiastisk över att få läsa om den, och på orignalspråket engelska dessutom, för att se om den fortfarande skulle hålla måttet. Förväntningarna var givetvis skyhöga, och den nådde faktiskt (om än inte helt) upp till minnet jag hade av den.

Precis som första gången jag läste den blev jag som indragen i boken och även om jag vagt kom ihåg handlingen och på ett så när kom ihåg hur den skulle sluta blev jag helt tagen efter att ha läst ut den. Det var liksom som att få ett knytnävsslag i magen när sista sidan var utläst, och trots att det var några dagar sedan jag avslutade boken hänger lite av obehagskänslan fortfarande kvar. För "Min syster Sophie" ÄR en obehaglig bok att läsa. Den kryper under skinnet på den som läser den.

Det enda jag har invändningar mot, och som jag inte alls kan komma ihåg att jag fäste mig vid när jag läste boken första gången, är att Burt i vissa avsnitt av boken har en tendens att upprepa sig och lite för mycket betona om och om igen samma saker - som visserligen är viktiga för handlingen men som ändå nog hade funkat bättre om han varit lite mer subtil. Dock är detta det enda jag har att invända mot, och allt annat är så bra att det i alla fall nästan vägs upp.

Jag är också imponerad av hur Burt inte låter läsaren veta för mycket. Inte ens efter att ha läst ut boken står det helt klart vad det är som egentligen har hänt. DET gillar jag!